Är blyghet en psykisk störning?

April 10, 2000 (Petaluma, Kalifornien) — ”Jag har kommit så långt att jag stannar hemma. Jag går ingenstans ensam”, anför en besökare.

”Jag hoppar nästan alltid över lektioner, utom när jag måste göra tentor”, säger en annan. ”Jag vet inte riktigt vad som utlöser min panik, men på bara en sekund börjar mitt hjärta slå som en galning…”

”Har någon där ute provat medicinering?” frågar någon annan. ”Hjälper det?”

Dessa besökare i ett chattrum för ångest är bland tusentals blyga och socialt obekväma som har upptäckt att Internet kan vara en tillflykt, en plats dit de kan gå utan rädsla för att bli generade eller förlöjligade. Många lider av mer än bara blyghet, säger experterna. De har ett tillstånd som kallas social ångeststörning, även känt som social fobi.

Sjukdomen har officiellt erkänts som en psykiatrisk störning sedan 1980. Men det fick rubrikerna så sent som förra året, när den amerikanska läkemedelsmyndigheten Food and Drug Administration gav läkemedelsjätten SmithKline grönt ljus för att göra reklam för det första läkemedlet mot social fobi, Paxil, generiskt känt som paroxetin. Läkemedelstillverkaren lanserade en landsomfattande reklamkampanj med sloganen ”Tänk dig att vara allergisk mot människor”.

Hur vet du om du är smärtsamt blyg – eller har social fobi? Och om rädslan för sociala situationer kortsluter ditt liv, finns det då något du kan göra?

Enligt en studie från 1998, National Comorbidity Survey, som genomfördes av Ronald Kessler, PhD, vid Harvard Medical School, upplever mer än 13 procent av amerikanerna symtom på social ångeststörning någon gång i livet. Samma undersökning visade att vid varje given tidpunkt uppfyller en häpnadsväckande 4,5 % av befolkningen de diagnostiska kriterierna, vilket gör social ångeststörning till den tredje vanligaste psykiska störningen i landet, efter depression och alkoholism. Experter som R. Bruce Lydiard, MD, professor i psykiatri vid Medical University of South Carolina, välkomnar den nya uppmärksamhet som ges åt social fobi. ”Det största problemet vi står inför är att nå dessa patienter”, säger han. ”Många är för rädda för att träffa en läkare.”