Återtagande

När en lagbestämmelse kräver att återtagande sker har panträttsinnehavaren en icke delegerbar skyldighet att inte orsaka fredsbrott (vilket är synonymt med att störa freden) vid utförandet av återtagandet, annars kommer återtagandet att återkallas och den part som beordrar återtagandet kommer att bli skadeståndsskyldig (eller panträttsinnehavaren kommer att hållas ansvarig). Detta krav på att inte bryta freden gäller även om brottet orsakas av att gäldenären motsätter sig återtagandet eller gör motstånd mot återtagandet. I MBank El Paso v. Sanchez (1992), 836 S.W.2d 151, där en återtagandeagent bogserade bort en bil även efter att låntagaren låst in sig i den, beslutade domstolen att detta var ett olagligt brott mot freden och förklarade återtagandet ogiltigt. Gäldenären tillerkändes också 1 200 000 dollar i skadestånd från den inblandade banken. Återtagande gäller i allmänhet inte heller för fast egendom. Fastigheter är i allmänhet föremål för en talan som kallas utmätning.

Förfarande vid återtagandeRedigera

I USA utförs återtagande i enlighet med delstatliga lagar som gör det möjligt för en borgenär med ett säkerhetsintresse i varor att ta varorna i besittning om gäldenären inte fullgör sina skyldigheter enligt det avtal som skapade säkerhetsintresset. I synnerhet har alla 50 amerikanska delstater och District of Columbia infört (med mindre variationer) artikel 9 i Uniform Commercial Code, som i allmänhet tillåter innehavare av säkerhetsrätter att återta varor om gäldenären är i dröjsmål och återtagandet kan genomföras utan att freden bryts. Att vara ”i dröjsmål” innebär att gäldenären inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt avtalet. De vanligaste formerna av försummelse som leder till återtagande är underlåtenhet att göra nödvändiga betalningar och underlåtenhet att upprätthålla ett adekvat försäkringsskydd.

Många amerikanska delstater har antagit ytterligare lagar som är särskilt tillämpliga på återtagande av köpta och leasade bilar, och som är avsedda att ge ytterligare konsumentskydd. Typiska krav är bland annat att biluthyrare ska ge konsumenterna möjlighet att antingen ”återinföra” eller ”lösa in” sina köp- eller leasingavtal efter det att deras fordon har tagits tillbaka. Ett ”återställande” innebär att konsumenten betalar alla sina förfallna belopp plus kreditgivarens kostnader för återtagandet och sedan återfår bilen som om återtagandet inte hade ägt rum. Ett ”återköp” innebär att konsumenten betalar hela kontraktsbeloppet och sedan får äganderätten till fordonet fri från alla kontraktsförpliktelser. Om dessa fall inte inträffar och fordonet återtas är panträttsinnehavaren skyldig att underrätta gäldenären om sin avsikt att sälja egendomen. Detta sker vanligtvis i form av ett brev där det står att om det utestående beloppet inte betalas inom tio arbetsdagar tar enheten officiellt över äganderätten och kan sälja egendomen.

En del konsumenter tror att de har laglig rätt till en ”grace period” som hindrar borgenärer från att återta varor tills betalningarna är ett visst antal dagar försenade. I själva verket är betalningsfria perioder icke-obligatoriska affärsmetoder som har införts av de flesta konsumentlånegivare genom ett villkor i lånekontraktet. Det finns inget juridiskt hinder för en borgenär med säkerhetsrätt att återta varorna om en betalning är försenad – även om den bara är en dag försenad – såvida inte långivaren har kommit överens om något annat som ett bindande avtalsvillkor.

Flera föremål kan återtas, inklusive båtar och flygplan, men de flesta återtagningsföretag fokuserar på återtagande av bilar. Repoagenten använder normalt en bärgningsbil eller en pickup med ett särskilt bogseringsredskap, en s.k. bom. De kan också få nyckeln från bilägaren. Agenten måste dock vara försiktig eftersom de inte får orsaka fysisk skada på fordonet. Vanligtvis måste fordonsägaren underrättas om ett återtagande. Återtagandeagenten hittar bilen och kontrollerar dess information, t.ex. fordonets identifikationsnummer (VIN), för att försäkra sig om att de har rätt fordon. Om det finns en matchning försöker de koppla bilen till bärgningsbilen och bogsera bort den eller plocka upp låset och köra bort den. Att göra detta befriar dock inte återtagandeagenten från kravet på att vara täckt av en aktiv försäkring för fordonet enligt gällande trafikbrottslagstiftning. En agent som väljer att göra detta kan således bli arresterad för brott mot de straffrättsliga trafiklagar som gäller för försäkringskrav. Repoagenterna kan inte heller lagligt passera låsta och slutna förvaringsutrymmen som t.ex. portar och garage. Repoagenterna har också ett enormt ansvar, så om de inte har alla korrekta försäkringar kommer gäldenären att vinna en rättsprocess.

Repossession uppfyller inte nödvändigtvis lånet. Om återtagaren säljer tillgången för ett lämpligt belopp, och om detta belopp är lägre än lånebeloppet, och om återtagaren stämmer gäldenären för saldot (plus rimliga avgifter i förekommande fall) i god tid, kan gäldenären vara skyldig att betala saldot (ibland kallat ”deficiency”). I detta fall kommer borgenären att vara ansvarig för medverkande vårdslöshet om borgenären auktionerar ut egendomen till ett lägre pris än tillämpligt blue-book-värde. Detta beror på att ett sådant misslyckande direkt bidrar till en eventuell kvarstående brist. För att undvika detta ansvar kommer finansinstitut att dokumentera en källa (t.ex. Kelley Blue Book eller NADA) för att prissätta säkerheten för försäljning. De kommer också att dokumentera fordonets skick för att motivera försäljningspriset på det.

Om en gäldenär faktiskt är ansvarig för ett saldo beror på jurisdiktionen och på detaljerna i låneavtalet. När det gäller en skuld utan återkrav är gäldenären till exempel inte personligen ansvarig för ett underskott.