Övergångscellkarcinom: En gång betraktat som obotligt, nu mycket behandlingsbart

I många avseenden var Frankie en lycklig hund. För bara några år sedan skulle Frankies diagnos av övergångscellkarcinom (TCC) ha varit en dödsdom. Hundar med denna vanligaste typ av urinblåsecancer hade noll chans att överleva. Ofta avlivades de så fort de fick diagnosen eftersom det inte fanns någon känd behandling för sjukdomen.

TTCC utvecklas från de celler som bekläder urinblåsan. När cancern växer rör den sig in i blåsans vägg och muskler. I vissa fall hindrar tumören urinflödet. I andra fall sprider sig cancern så småningom till andra organ och lymfkörtlar. Hur som helst var prognosen dyster. Det vill säga fram till nyligen.

Turligtvis för Frankie och andra hundar håller tiderna på att förändras. Tack vare pågående forskning som stöds av bidrag från AKC Canine Health Foundation har det senaste decenniet gjorts stora framsteg i hanteringen av TCC. ”Det är definitivt en cancer som går att behandla”, säger dr Deborah Knapp, chef för Purdue Comparative Oncology Program vid Purdue Universitys School of Veterinary Medicine.

För närvarande finns det två ganska vanliga behandlingar för TCC enligt Knapp. Den ena är användningen av ett intravenöst kemoterapiläkemedel, mitoxantron, tillsammans med ett oralt icke-steroidalt antiinflammatoriskt läkemedel (NSAID), piroxicam. Den andra är användning av enbart piroxicam, särskilt i de fall där hundens ägare vill undvika kemoterapi av kostnadsskäl eller andra skäl. (Piroxicams egenskaper mot cancer upptäcktes när det gavs till hundar med andra typer av cancer för att kontrollera deras smärta, och cancern gick i vissa fall i remission). Andra kemoterapiläkemedel, såsom karboplatin och cisplatin, har också använts framgångsrikt i kombination med piroxicam. De tenderar dock att orsaka fler biverkningar och används därför mer sällan.

I Knaps kliniska prövningar provar hundarna ofta flera olika läkemedel. När ett läkemedel inte längre är effektivt ges ett annat läkemedel. Med flera olika behandlingar som nu finns tillgängliga säger Knapp att ”det finns ungefär 75 procents chans att vi kan kontrollera eller orsaka en regression av cancern”. Med andra ord förblir cancern stabil eller krymper.

Frankie var en av de hundar som gynnades av de kliniska försöken på Purdue. År 2007 märkte Laurie Hoffman i Schererville, Ind. att hennes nioåriga skotska terrier, Frankie, hade frekvent och ansträngd urinering. Även om detta, tillsammans med blod i urinen, kan vara ett symptom på flera vanliga problem som t.ex. blåsten, urinblåseinflammation eller en urinblåseinflammation, kan det också vara ett tecken på TCC. Hoffman säger: ”Vi fick genast en röd flagga i huvudet, eftersom vi visste att skotska terrier har en hög förekomst av urinblåsecancer”. Ett ultraljud visade på en stor massa i Frankies urinblåsa och en biopsi bekräftade diagnosen TCC.

Under biopsin på Purdue avlägsnades en stor del av tumören. Som i de flesta fall av TCC gjorde dock tumörens placering det omöjligt att göra en fullständig excision. Hoffmans nästa steg var att skriva in Frankie i en klinisk prövning på Purdue där Frankie fick mitomycin C, ett prövningsläkemedel, som administrerades direkt i hans urinblåsa genom en kateter. Läkemedlet stannade i blåsan i en timme och avlägsnades sedan genom katetern.

Denna intravesikala metod gav en koncentrerad mängd mitomycin C direkt till tumören och minskade också risken för biverkningar som de som ofta följer med intravenös kemoterapi. Faktum är att Frankie inte hade några som helst biverkningar enligt Hoffman. ”Han sov i bilen på vår resa hem och var sedan hungrig på en stor måltid!!!”

Det betyder inte att denna behandling inte har några risker. Medan Frankie och många andra hundar i forskningsstudien klarade sig bra på den intravesikala behandlingen, där ungefär hälften av hundarna fick remission av sin cancer och få biverkningar, hade ett par hundar inte samma tur. I dessa fall stannade läkemedlet inte kvar i urinblåsan. Istället färdades det genom hundarnas kroppar och orsakade biverkningar som liknar de allvarliga toxiska reaktioner som kan uppstå vid intravenös kemoterapi. Enligt Knapp vet forskarna inte vilka hundar som kommer att drabbas på detta sätt. Följaktligen är intravesikal mitomycin C-behandling fortfarande under utredning, men kan användas hos hundar som inte svarar på standardbehandlingar.

Frankie deltog i Purdue-studien i 10 månader. Under den tiden hade han god livskvalitet. Enligt Hoffman ”mådde Frankie alldeles utmärkt; tumören växte inte, allt var stabilt och han mådde perfekt”. Sedan började saker och ting förändras. Frankie utvecklade intermittent smärta i foten. Röntgenbilder visade ingenting, men problemet blev värre tills Frankie nådde en punkt där han inte kunde röra sina bakben. En magnetröntgenundersökning visade att cancern hade spridit sig till Frankies ryggrad. Vid den tidpunkten fattade Hoffman beslutet att låta sin älskade Scottie gå.

Tio månader kanske inte verkar vara en lång tid, men jämfört med en överlevnadsfrekvens på noll dagar är det lätt att förstå varför Hoffman var ”väldigt glad att vi deltog och skulle definitivt göra det igen”. Knapps forskning har lett till betydande framsteg i behandlingen av TCC.

Och läkemedelsbehandling är inte det enda område där framsteg har gjorts. Med stöd från AKC Canine Health Foundation har Knapp och Purdueforskarna studerat både genetiska och miljömässiga faktorer för att fastställa deras roll i TCC. Båda är viktiga.

Forskarna misstänker att det finns genetiska faktorer som spelar in vid TCC eftersom vissa raser, t.ex. skotska terrier, West Highland white terrier, Shetland sheepdogs, beaglar och trådhåriga foxterrier, har mycket större sannolikhet än andra att utveckla sjukdomen. Knapp säger att de gör framsteg på detta område och ”är mycket närmare att hitta den verkliga genen” som är förknippad med TCC. Med denna information räknar de med att kunna utveckla strategier för att upptäcka sjukdomen tidigare när den kan vara mer mottaglig för behandling.

Miljöfaktorer spelar också en roll. Enligt Knapp är de hundar som löper störst risk att utveckla TCC de hundar som både är genetiskt predisponerade för cancern och utsätts för skadliga miljöfaktorer som gräskemikalier och insekticider. I andra änden av spektrumet har studier också identifierat hjälpsamma miljöfaktorer. En sådan studie av skotska terrier visade att hundar som åt grönsaker minst tre gånger i veckan hade 70 procent lägre risk att utveckla TCC.

Knapp sammanfattar utvecklingen mycket väl: ”Vi har nått en punkt där vi anser att TCC är mycket behandlingsbart och där vi förväntar oss att de flesta hundar ska få flera månader till över ett år av ett mycket bra liv. Vi förväntar oss att en liten andel kommer att leva flera år och att några få lyckliga hundar kommer att botas”. Och framtiden ser ännu ljusare ut. Med de potentiella upptäckterna i Purdues nuvarande forskning om TCC kan vi förvänta oss ännu fler förbättringar inom diagnostik och behandling.