A Clockwork Orange

Alex har vuxit upp i ”A Clockwork Orange” och nu är han en sadistisk våldtäktsman. Jag inser att det är att kalla honom en sadistisk våldtäktsman – bara så där – är att stereotypisera stackars Alex lite grann. Men Kubrick ger oss inte mycket mer att gå på, förutom att Alex gillar Beethoven mycket. Varför han gillar Beethoven förklaras aldrig, men min föreställning är att Alex gillar Beethoven på samma sätt som Kubrick gillar att ladda sitt ljudspår med välkänd klassisk musik – för att lägga till en gullig, billig, dödsdimension.

Nu är Alex inte den sortens uppbådade antihjälte från arbetarklassen som vi fick i de arga brittiska filmerna från det tidiga 1960-talet. Ingen ansträngning görs för att förklara hans inre arbete eller plocka isär hans samhälle. Det finns faktiskt inte mycket att plocka isär; både Alex och hans samhälle är smarta popkonst abstraktioner. Kubrick har inte skapat en framtida värld i sin fantasi – han har skapat en trendig inredning. Om vi faller för Kubricks linje och säger att Alex är våldsam för att ”samhället inte erbjuder honom något alternativ”, gråt, snyft, vi hittar bara på ursäkter.

Alex är våldsam för att det är nödvändigt för honom att vara våldsam för att den här filmen ska kunna underhålla på det sätt som Kubrick avser. Alex har gjorts till en sadistisk våldtäktsman, inte av samhället, inte av hans föräldrar, inte av polisstaten, inte av centraliseringen och inte av den smygande fascismen – utan av den här filmens producent, regissör och manusförfattare, Stanley Kubrick. Regissörer blir ibland skenheliga och talar om sina skapelser i tredje person, som om samhället verkligen hade skapat Alex. Men detta gör deras regi till ett slags filmisk automatisk skrivning. Nej, jag tror att Kubrick är för blygsam: Alex är helt och hållet hans.

Jag säger detta i full medvetenhet om att ”A Clockwork Orange” är baserad, något troget, på en roman av Anthony Burgess. Ändå lägger jag inte skulden på Burgess. Kubrick har använt sig av visuella medel för att ändra bokens synvinkel och för att få oss att börja känna ett slags motvilligt vänskap med Alex.

Kubricks mest uppenbara fotografiska redskap den här gången är vidvinkelobjektivet. När detta objektiv används på objekt som befinner sig ganska nära kameran tenderar det att förvränga sidorna av bilden. Objekten i mitten av skärmen ser normala ut, men objekten i kanterna tenderar att luta uppåt och utåt och blir bisarrt långsträckta. Kubrick använder vidvinkelobjektivet nästan hela tiden när han visar händelser ur Alex synvinkel; detta uppmuntrar oss att se världen som Alex gör, som ett dårhus av konstiga människor som är ute efter honom.