Amerikansk regering

Majoriteten av valen i Förenta staterna hålls för att underlätta indirekt demokrati. Genom valen kan folket välja representanter som ska tjänstgöra i regeringen och fatta beslut på medborgarnas vägnar. Representanterna antar lagar, genomför skatter och genomför beslut. Även om direktdemokrati hade använts i vissa kolonier gav författarna till konstitutionen väljarna inga lagstiftande eller verkställande befogenheter, eftersom de fruktade att massorna skulle fatta dåliga beslut och vara mottagliga för nycker. Under den progressiva eran började dock regeringarna ge medborgarna mer direkt politisk makt. Stater som bildades och anslöt sig till USA efter inbördeskriget gav ofta sina medborgare vissa metoder för att direkt genomföra lagar eller avsätta korrupta politiker. Medborgarna använder nu dessa befogenheter vid röstningen för att ändra lagar och styra den offentliga politiken i sina delstater.

Direkt demokrati definierad

Direkt demokrati uppstår när politiska frågor går direkt till väljarna för ett beslut. Dessa beslut omfattar finansiering, budgetar, avlägsnande av kandidater, godkännande av kandidater, politiska förändringar och författningsändringar. Alla stater tillåter inte direktdemokrati, och det gör inte heller USA:s regering.

Direktdemokrati förekommer i många olika former. Den kan förekomma lokalt eller i hela staten. Lokal direktdemokrati gör det möjligt för medborgarna att föreslå och anta lagar som påverkar lokala städer eller län. Städer i Massachusetts kan till exempel välja att använda sig av stadsmöten, som är ett möte bestående av stadens röstberättigade väljare, för att fatta beslut om budgetar, löner och lokala lagar.

Om du vill veta mer om vilken typ av direktdemokrati som praktiseras i din delstat, kan du besöka University of Southern Californias Initiative & Referendum Institute. På denna webbplats kan du också söka efter initiativ och åtgärder som har förekommit på delstatens valsedlar.

Direktdemokrati i hela delstaten gör det möjligt för medborgarna att föreslå och anta lagar som påverkar delstatens grundlagar, delstatens budgetar med mera. De flesta stater i den västra halvan av landet tillåter medborgarna alla former av direktdemokrati, medan de flesta stater i de östra och södra regionerna tillåter få eller inga av dessa former. Stater som anslöt sig till USA efter inbördeskriget är mer benägna att ha direktdemokrati, möjligen på grund av de progressivas inflytande under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De progressiva ansåg att medborgarna borde vara mer aktiva i regeringen och demokratin, vilket är ett kännetecken för direktdemokrati.

Denna karta visar vilka delstater som tillåter medborgarna att lägga fram lagar och ändringsförslag på valsedeln för att få dem godkända eller upphävda av väljarna.

Det finns tre former av direktdemokrati i USA. I en folkomröstning uppmanas medborgarna att bekräfta eller upphäva ett beslut som fattats av regeringen. En lagstiftande folkomröstning inträffar när en lagstiftare antar en lag eller en serie författningsändringar och lägger fram dem för väljarna för att de ska ratificera dem med ett ja eller nej. En utnämning av en domare till en statlig högsta domstol kan kräva att väljarna bekräftar om domaren ska sitta kvar i domstolen. Folkomröstningar sker när medborgarna begär att en folkomröstning ska läggas fram på en valsedel för att upphäva lagstiftning som antagits av deras delstatsregering. Denna form av direktdemokrati ger medborgarna ett begränsat mått av makt, men den gör det inte möjligt för dem att se över politiken eller kringgå regeringen.

Den vanligaste formen av direktdemokrati är initiativet, eller propositionen. Ett initiativ är normalt en lag- eller författningsändring som föreslås och antas av medborgarna i en delstat. Initiativ går helt förbi de lagstiftande församlingarna och guvernören, men de kan granskas av delstatens domstolar om de inte är förenliga med delstatens eller den nationella konstitutionen. Processen för att anta ett initiativ är inte lätt och varierar från stat till stat. De flesta stater kräver att en petitionär eller de organisatörer som stöder ett initiativ lämnar in papper till staten och inkluderar den föreslagna texten till initiativet. Detta gör det möjligt för staten eller det lokala kontoret att avgöra om åtgärden är laglig och att uppskatta kostnaderna för att genomföra den. Godkännandet kan ske i början av processen eller efter det att organisatörerna har samlat in underskrifter. Initiativet kan granskas av delstatens riksåklagare, som i Oregons förfaranden, eller av en annan statlig tjänsteman eller myndighet. I Utah granskar viceguvernören åtgärderna för att se till att de är författningsenliga.

Nästan samlar organisatörerna in registrerade väljares underskrifter på en petition. Det antal underskrifter som krävs är ofta en procentsats av antalet röster från ett tidigare val. I Kalifornien, till exempel, krävs 5 procent (lag) och 8 procent (ändring) av rösterna i det senaste guvernörsvalet. Detta innebär att det fram till 2018 krävs 365 880 underskrifter för att placera en lag på valsedeln och 585 407 för att placera en författningsändring på valsedeln.

När framställningen har tillräckligt många underskrifter från registrerade väljare godkänns den av en statlig myndighet eller statssekreteraren för att placeras på valsedeln. Underteckningarna kontrolleras av staten eller ett valkontor i ett län för att säkerställa att underskrifterna är giltiga. Om framställningen godkänns placeras initiativet sedan på nästa röstsedel, och organisationen bedriver en kampanj till väljarna.

Men även om processen är relativt tydlig kan varje steg ta mycket tid och ansträngning i anspråk. För det första sätter de flesta stater en tidsgräns för perioden för insamling av namnunderskrifter. Organisationer kan ha endast 150 dagar på sig att samla in underskrifter, som i Kalifornien, eller så länge som två år, som i Arizona. För större stater kan tidsgränsen innebära ett dilemma om organisationen försöker samla in mer än 500 000 underskrifter från registrerade väljare. För det andra kan staten begränsa vem som får sprida framställningen och samla in namnunderskrifter. Vissa stater, som Colorado, begränsar vad en insamlare av namnunderskrifter får tjäna, medan Oregon förbjuder betalningar till grupper som samlar in namnunderskrifter. Det minsta antal underskrifter som krävs påverkar antalet omröstningar. Arizona hade mer än sextio röstningsåtgärder på valsedeln i 2000 års allmänna val, eftersom delstaten kräver så få underskrifter för att få med ett initiativ på valsedeln. Oklahomaborna får se betydligt färre åtgärder på valsedlarna eftersom antalet nödvändiga underskrifter är högre.

Ett annat övervägande är att, som vi har sett, är väljarna i primärvalen mer ideologiska och mer benägna att undersöka frågorna. Åtgärder som är komplexa eller kräver mycket forskning, t.ex. en lånelöshetsobligation eller ändringar i delstatens eminent-domänspråk, kan göra bättre ifrån sig på en primärvalsedel. Åtgärder som handlar om socialpolitik, t.ex. lagar som förhindrar djurplågeri, kan göra bättre ifrån sig i de allmänna valen, då en större del av befolkningen går ut och röstar. Förespråkarna för ändringarna eller lagarna kommer att ta hänsyn till detta när de planerar.

För det sista är återkallandet en av de mer ovanliga formerna av direktdemokrati; det gör det möjligt för väljarna att besluta om de ska avsätta en regeringstjänsteman från sitt ämbete. Alla stater har sätt att avsätta tjänstemän, men det är mindre vanligt att väljarna avsätter dem. Återkallandet av Kaliforniens guvernör Gray Davis 2003, som ersattes av Arnold Schwarzenegger, är kanske ett av de mer kända återkallandena. Det senaste försöket av väljarna i Wisconsin att avsätta guvernör Scott Walker visar hur omstritt och dyrt det kan vara att avsätta en guvernör. Walker spenderade över 60 miljoner dollar i valet för att behålla sin plats.

Politikutformning genom direktdemokrati

Politiker är ofta ovilliga att ge sig in i högpolitiska vatten om de är rädda att det kommer att skada deras chanser till omval. När en lagstiftande församling vägrar att agera eller ändra den nuvarande politiken ger initiativ medborgarna möjlighet att delta i den politiska processen och få slut på dödläget. I Colorado tillät ändringsförslag 64 vuxna att använda marijuana för rekreationsändamål, trots farhågor om att delstatens lagstiftning skulle komma i konflikt med nationell lagstiftning. Colorados och Washingtons legalisering av fritidsbruk av marijuana startade en trend som ledde till att fler delstater antog liknande lagar.

Too Much Democracy?

Hur mycket direktdemokrati är för mycket? När medborgarna vill ha en politisk inriktning och regeringen föredrar en annan, vem ska då råda?

Tänk på de senaste lagarna och besluten om marijuana. Kalifornien var den första delstaten som tillät användning av medicinsk marijuana, efter antagandet av Proposition 215 1996. Bara några år senare, i Gonzales v. Raich (2005), beslutade dock Högsta domstolen att USA:s regering hade befogenhet att kriminalisera användningen av marijuana. År 2009 sade dåvarande justitieminister Eric Holder att den federala regeringen inte skulle försöka åtala patienter som använder marijuana medicinskt, med hänvisning till begränsade resurser och andra prioriteringar. Kanske uppmuntrade av den nationella regeringens hållning godkände Colorados väljare rekreationellt bruk av marijuana 2012. Sedan dess har andra stater följt efter. Tjugotre delstater och District of Columbia har nu lagar som legaliserar användningen av marijuana i varierande grad. I ett antal av dessa fall fattades beslutet av väljarna genom initiativ och direktdemokrati.

Under 2014 övervägde Floridas väljare ett förslag till ändring av Floridas författning som skulle göra det möjligt för läkare att rekommendera användning av marijuana för patientbruk. Omröstningsinitiativet fick 58 procent av rösterna, vilket var strax under de 60 procent som krävs för att godkännas i Florida.

Så var ligger problemet? För det första: Även om medborgarna i dessa stater anser att det bör vara lagligt att röka eller konsumera marijuana, gör inte den amerikanska regeringen det. Controlled Substances Act (CSA), som antogs av kongressen 1970, förklarar marijuana som en farlig drog och gör försäljningen av den till en åtalbar handling. Och trots Holders uttalande påminner ett memo från 2013 från James Cole, vice justitieminister, delstaterna om att användning av marijuana fortfarande är olaglig.

Men den federala regeringen kan inte upprätthålla CSA på egen hand utan är beroende av delstaternas hjälp. Och även om kongressen har beslutat att inte åtala patienter som använder marijuana av medicinska skäl har den inte avstått från justitiedepartementets rätt att åtala fritidsbruk.

Direktdemokrati har placerat delstaterna och dess medborgare i en intressant position. Staterna har en rättslig skyldighet att tillämpa delstatens lagar och delstatens konstitution, men de måste också följa Förenta staternas lagar. Medborgare som använder marijuana lagligt i sin delstat använder det inte lagligt i sitt land. Detta får många att ifrågasätta om direktdemokrati ger medborgarna för mycket makt.

Är det en bra idé att ge medborgarna makten att stifta lagar? Eller bör denna makt vara föremål för kontroller och balanser, precis som lagförslag är det? Varför eller varför inte?

Direktdemokrati har dock nackdelar. En är att den kräver mer av väljarna. I stället för att rösta utifrån partiet förväntas väljaren läsa och bli informerad för att kunna fatta kloka beslut. Initiativ kan ändra en konstitution i grunden eller höja skatterna. Återkallelser avlägsnar politiker från sina poster. Detta är inte små beslut. De flesta medborgare har dock inte tid att göra mycket research innan de röstar. Med tanke på det stora antalet åtgärder på vissa valsedlar kan detta förklara varför många medborgare helt enkelt hoppar över åtgärder som de inte förstår. Omröstningar om direktdemokrati får regelbundet färre röster än valet av guvernör eller president.

När medborgarna förlitar sig på tv-reklam, initiativtitlar eller råd från andra när de bestämmer hur de ska rösta kan de bli förvirrade och fatta fel beslut. År 2008 röstade kalifornierna om Proposition 8, med titeln ”Eliminates Rights of Same-Sex Couples to Marry” (undanröjer rättigheter för samkönade par att gifta sig). En ja-röst innebar att en väljare ville definiera äktenskap som enbart mellan en kvinna och en man. Även om informationen var tydlig och lagen var en av de kortaste i mannaminne, var många väljare förvirrade. En del trodde att ändringen var ändringen om äktenskap mellan personer av samma kön. Kort sagt röstade en del människor för initiativet eftersom de trodde att de röstade för samkönade äktenskap. Andra röstade emot för att de var emot samkönade äktenskap.

Direkt demokrati öppnar också dörren för särintressen som finansierar personliga projekt. Vilken grupp som helst kan skapa en organisation för att gå i spetsen för ett initiativ eller en folkomröstning. Och eftersom kostnaden för att samla in namnunderskrifter kan vara hög i många delstater kan insamlingen av namnunderskrifter stödjas av intressegrupper eller förmögna personer som vill använda initiativet för att få igenom favoritprojekt. Återkallandet av Kaliforniens guvernör Gray Davis 2003 stötte på svårigheter under insamlingsfasen, men donationer på 2 miljoner dollar från representant Darrell Issa (R-CA) hjälpte organisationen att samla in nästan en miljon underskrifter.

Många kommentatorer hävdade att detta exempel visade att direktdemokrati inte alltid är en process av folket, utan snarare en process som används av de rika och näringslivet.

Sammanfattning

Direktdemokrati gör det möjligt för väljarna i en delstat att skriva lagar, ändra konstitutioner, avsätta politiker från sina poster och godkänna beslut som fattas av regeringen. Initiativ är lagar eller författningsändringar på valsedeln. Folkomröstningar ber väljarna att godkänna ett beslut av regeringen. Förfarandet för omröstningsåtgärder kräver insamling av underskrifter från väljarna, godkännande av åtgärden av delstatsregeringen och ett val på valsedeln. Återkallelser gör det möjligt för medborgarna att avsätta politiker från sina poster. Direktdemokrati ger medborgarna inflytande över politiken och lagarna i deras delstat, men den kan också användas av företag och rika för att få igenom politiska mål. Initiativ kan också leda till dålig politik om väljarna inte undersöker åtgärden eller missförstår lagen.