Amfibiefordon
ObeväpnatRedigera
CyklarRedigera
En amfibiecykel är ett människodrivet fordon som kan köras på både land och vatten. ”Saidullah’s Bicycle” använder sig av fyra rektangulära luftfyllda flytetyg för flytkraft och drivs med hjälp av två fläktblad som är fästa vid ekrarna. I Moragas ”Cyclo Amphibious” används en enkel trehjulig ram för att bära upp tre flytdockor som ger både flytkraft och drivkraft. Vingarna på de drivna hjulen driver fordonet på ett liknande sätt som ett paddelhjul.
S SBK Engineering Shuttle-Bike består av två uppblåsbara flytetyg med remmar som gör det möjligt att bära en cykel med en passagerare. Ensemblen passar, när den är tömd på luft, i en ryggsäck som cyklisten kan bära med sig.
Flera amfibiecyklar har skapats av ingenjörsstudenter som universitetsprojekt.
Gibbs Sports Amphibians Inc. introducerade en motordriven version av amfibiecykeln som liknar en jetski på vatten och en motorcykel på land. Modellen kan nå upp till 80 mph på land och 45 mph på vatten.
ATVsEdit
Av de minsta amfibiska fordonen som inte är luftdämpade är amfibiska ATV:er (all-terrain vehicles). Dessa såg stor popularitet i Nordamerika under 1960-talet och början av 70-talet. En amfibisk ATV (AATV) är vanligtvis ett litet, lättviktigt terrängfordon som består av en integrerad kaross av hårdplast eller glasfiber, utrustad med sex (ibland åtta) drivna hjul med ballongdäck med lågt tryck. Eftersom det inte finns någon fjädring (annat än vad däcken erbjuder) och inga styrhjul, sker riktningskontrollen genom skidstyrning – precis som på ett bandfordon – antingen genom att bromsa hjulen på den sida där man vill svänga eller genom att ge mer gas åt hjulen på den motsatta sidan. De flesta moderna konstruktioner använder motorer av trädgårdstraktortyp som ger en topphastighet på 40 km/h på land.
En AATV som är konstruerad på detta sätt flyter med gott om fribord och kan ta sig fram i träsk, dammar och vattendrag såväl som på torra land. På land har dessa enheter högt grepp och stor terrängförmåga, som kan förbättras ytterligare med en valfri uppsättning band som kan monteras direkt på hjulen. Although the spinning action of the tires is enough to propel the vehicle through the water – albeit slowly – outboard motors can be added for extended water use.
In October 2013, Gibbs Amphibians introduced the long-awaited Quadski, the first amphibious vehicle capable of traveling 45 mph on land or water. The Quadski was developed using Gibbs’ High-Speed Amphibian technology, which Gibbs originally developed for the Aquada, an amphibious car, which the company has still not produced because of regulatory issues.
CarsEdit
Amphibious automobiles have been conceived from ca. 1900, however the Second World War significantly stimulated their development. Två av de hittills mest betydelsefulla amfibiebilarna utvecklades under andra världskriget. Den mest spridda var den tyska Schwimmwagen, ett litet jeepliknande 4×4-fordon som konstruerades av ingenjörsfirman Porsche 1942 och som användes flitigt under andra världskriget. Amfibiekarosseriet utformades av Erwin Komenda, företagets konstruktör av karosserier, med hjälp av Kübelwagens motor och drivlina. En amfibieversion av Willys MB-jeepen, Ford GPA eller ”Seep” (förkortning för Sea jeep), utvecklades också under andra världskriget. En speciellt modifierad GPA, kallad Half-Safe, kördes och seglades runt jorden av australiensaren Ben Carlin på 1950-talet.
En av de mest kapabla amfibiska terrängbilarna från efterkrigstiden var den tyska Amphi-Ranger, vars skrov var tillverkat av en havsvattenresistent AlMg2-aluminiumlegering. Detta kostsamma fordon, som var omfattande konstruerat, visade sig vara sjödugligt vid en storm med stormstyrka 10 utanför Nordsjökusten (Pohl, 1998). Endast cirka 100 stycken byggdes – de som äger en sådan har funnit att den kan korsa Engelska kanalen nästan utan ansträngning.
Pur rekreationella amfibiebilar är bland annat 1960-talets Amphicar och den samtida Gibbs Aquada. Med nästan 4 000 byggda exemplar är Amphicar fortfarande den mest framgångsrikt producerade civila amfibiebilen hittills. Gibbs Aquada utmärker sig genom sin förmåga att planera i hög hastighet på vattnet. Gibbs byggde femtio Aquadas i början av 2000-talet efter att den utvecklats av ett team som samlades av grundaren Alan Gibbs innan företagets motorleverantör Rover inte kunde fortsätta att leverera motorer. Gibbs och den nya partnern Neil Jenkins återskapade företaget och försöker nu få Aquada godkänd av amerikanska myndigheter
Det sydkaliforniska företaget WaterCar, grundat av Dave March, har också byggt fyra fungerande amfibieprototyper, varav en innehar Guinness världsrekord för världens snabbaste amfibiefordon (The Python). År 2013 släppte March företagets första kommersiella fordon, The Panther. Sedan lanseringen har WaterCar varit populär i Mellanöstern och sålt till ambassaden i Förenade Arabemiraten, och ytterligare sex fordon har sålts till kronprinsen av Dubai. WaterCar har också sålts till teknikentusiaster och invånare i Silicon Valley.
Andra amfibiebilar är bland annat amerikanska Hydra Spyder och Spira4u.
BussarEdit
Amfibus amfibiebussar tillverkade av Dutch Amfibious Transport (DAT) i Nijmegen, Nederländerna, används för rundturer i Amsterdam, Rotterdam och Lübeck under varumärket Splashtours. Bussarna har ett Volvo-chassi och rymmer 43 passagerare. Verksamheten startade 2010 i Katendrecht i Rotterdam, kopierades i Amsterdam 2011 men avbröts 2012 efter tekniska problem, för att sedan återupptas 2019. En tur till Lübeck lanserades 2014. År 2010 testades den som ersättning för färjan i Renfrew, Skottland, men antogs inte. En liknande tjänst, med andra fordon, finns i Porto.
BoatsEdit
En del amfibiefordon är i stället för att vara konstruerade för landtransporter med möjlighet att korsa vatten, konstruerade som vattentransportfordon med möjlighet att färdas på land. Skillnaden är att fordonen är konstruerade för att vara högpresterande på vattnet, där landtransportförmågan läggs till för att ge ytterligare funktionalitet, snarare än att vara huvudfunktionen. Sealegs Amphibious Craft är ett exempel på detta, som är en serie aluminiumtillverkade båtar (mestadels RIB) som konstruerats och tillverkats i Auckland, Nya Zeeland. Dessa farkoster kan gå upp till 39 knop på vatten, men färdas endast 7,5 km/tim på land, vilket visar att man vid utformningen föredrar vattenprestanda. Olika versioner av denna typ av amfibiebåtsdesign har tillverkats, bland annat Iguana Yacht (som behandlas i avsnittet ”Tracked” nedan).
OstronbåtarRedigera
Sedan 1977, har flera båtbyggare i Bretagne byggt specialiserade amfibiefordon för användning i områdets mussel- och ostronodlingsindustrier. Båtarna är tillverkade av aluminium, har relativt platt botten och har tre, fyra eller sex hjul, beroende på båtens storlek. När tidvattnet är ute kan båtarna köra på flodvåningarna med hjälp av sina hjul. När tidvattnet är inne använder de en propeller för att röra sig i vattnet. Ostronodlare i Jersey använder sig av liknande båtar. För närvarande har Constructions Maritimes du Vivier Amphibie en rad olika modeller.
CargoEdit
Trucks and bargesEdit
With more than 20,000 units produced, the DUKW was the most successful amphibious truck of World War II. This 31-foot (9.4 m) 6×6 truck was used to establish and supply beachheads. It was designed as a wartime project by Sparkman & Stephens, a yacht design firm who also designed the hull for the Ford GPA ’Seep’. During the war, Germany produced the Landwasserschlepper. In the 1950s, the Soviets developed the GAZ-46, BAV 485, and PTS.
During the Vietnam War, the US Army used the amphibious articulated Gama Goat and the larger M520 Goer truck-series to move supplies through the canals and rice paddies of Southeast Asia. Den sistnämnda var baserad på ett civilbyggnadsfordon från 1950-talet och blev den amerikanska arméns tunga taktiska standardlastbil innan den ersattes av HEMTT. Även om fordonens hjul var monterade utan fjädring eller styrning, och landhastigheter på över 32 km/tim var olämpliga, gav den ledade konstruktionen fordonet en god manövrerbarhet och hjälpte det att hålla alla fyra hjulen stadigt i kontakt med ojämnt underlag. Tillsammans med sin amfibieförmåga utvecklade M520 Goer under Vietnamkriget ett rykte om sig att kunna ta sig fram där andra lastbilar inte kunde ta sig fram.
För att transportera fordon och förnödenheter till stränderna använde USA den på 1950-talet konstruerade LARC-V och den enorma LARC-LX som kunde transportera 60 ton last.
Den brittiska armén använde den 6×6-hjuliga Alvis Stalwart som sin amfibielastbärare. I vattnet drev vattenstrålemotorer med vektoriserad dragkraft den i en hastighet av cirka 6 knop.
M3 Amphibious Rig kan användas som en färja eller som en flytande bro för lastbilar och tunga stridsfordon.
Gibbs har också utvecklat andra typer av snabba amfibier, bland annat Phibian, en amfibie på 9,1 m (30 fot) som riktar sig till marknaden för första hjälparbetare, och Humdinga, en amfibie på 6,4 m (21 fot) som kan ta sig fram i extrem terräng. allt från lätta hjulförsedda lednings- och spaningsfordon till pansarfordon, stridsvagnar och fartyg för amfibiekrigföring, tillverkas med amfibieförmåga.
Den franska Panhard VBL är ett kompakt, lätt bepansrat 4×4 terrängfordon som är helt amfibiskt och kan simma i 5,4 km/tim. VAB är en fransk helt amfibisk APC som drivs i vattnet av två vattenstrålar, monterade en på vardera sidan av det bakre skrovet (se detaljbild ovan). Den togs i tjänst 1976 och omkring 5 000 tillverkades i många olika konfigurationer.
Under det kalla kriget utvecklade Sovjetblocksstaterna ett antal amfibiska APC:er, stridsfordon och stridsvagnar, både hjulförsedda och bandvagnsförsedda. De flesta av de fordon som Sovjetunionen konstruerade var amfibiska eller kunde genomkorsa djupt vatten. Exempel på hjulburna fordon är de bepansrade spaningsbilarna BRDM-1 och BRDM-2 4×4, samt de 8×8 APC:erna BTR-60, BTR-70, BTR-80 och BTR-94 och infanterikrigsvagnen BTR-90.