Amiodaron 200 mg tabletter

Patienter med sällsynta ärftliga problem med galaktosintolerans, Lapp-laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption ska inte ta detta läkemedel.

Amiodaron kan orsaka allvarliga biverkningar som påverkar ögon, hjärta, lunga, lever, sköldkörtel, hud och perifert nervsystem (se avsnitt 4.8.). Eftersom dessa reaktioner kan vara fördröjda bör patienter med långtidsbehandling övervakas noggrant. Eftersom oönskade effekter vanligen är dosrelaterade bör den minsta effektiva underhållsdosen ges.

För operationen ska narkosläkaren informeras om att patienten tar amiodaron (se avsnitt 4.5 och 4.8).

Hjärtstörningar (se avsnitt 4.8):

En för hög dosering kan leda till allvarlig bradykardi och till konduktionsstörningar med uppkomst av en idioventrikulär rytm, särskilt hos äldre patienter eller vid digitalisbehandling. Under dessa omständigheter ska amiodaronbehandlingen avbrytas. Vid behov kan beta-adrenostimulerande medel eller glukagon ges. På grund av den långa halveringstiden för amiodaron bör insättning av en pacemaker övervägas om bradykardi är allvarlig och symtomatisk.

Oralt amiodaron är inte kontraindicerat hos patienter med latent eller manifest hjärtsvikt, men försiktighet bör iakttas eftersom, ibland, befintlig hjärtsvikt kan förvärras. I sådana fall kan amiodaron användas tillsammans med andra lämpliga behandlingar.

Den farmakologiska verkan av amiodaron inducerar EKG-förändringar: QT-förlängning (relaterad till förlängd repolarisering) med möjlig utveckling av U-vågor och deformerade T-vågor; dessa förändringar återspeglar inte toxicitet.

Hos äldre kan hjärtfrekvensen sjunka markant.

Behandlingen bör avbrytas vid uppkomst av 2:a eller 3:e gradens A-V-block, sinoatrialt block eller bifascikulärt block.

Amiodaron har en låg proarytmisk effekt. Debut av nya arytmier eller försämring av behandlade arytmier, ibland med dödlig utgång, har rapporterats. Det är viktigt, men svårt, att skilja en bristande effekt av läkemedlet från en proarytmisk effekt, oavsett om detta är förknippat med en försämring av hjärttillståndet eller inte. Proarytmiska effekter uppträder i allmänhet i samband med läkemedelsinteraktioner och/eller elektrolytiska störningar (se avsnitt 4.5 och 4.8). Trots QT-intervallförlängning uppvisar amiodaron en låg torsadogen aktivitet.

För att påbörja amiodaron rekommenderas EKG och serumkaliummätning. Övervakning av EKG rekommenderas under behandlingen.

Amiodaron kan öka defibrilleringströskeln och/eller pacingtröskeln hos patienter med en implanterbar kardioverterdefibrillator eller pacemaker, vilket kan påverka apparatens effekt negativt. Regelbundna tester rekommenderas för att säkerställa att anordningen fungerar korrekt efter påbörjad behandling eller ändrad posologi.

Svår bradykardi (se avsnitt 4.5):

Fall av allvarlig, potentiellt livshotande bradykardi och hjärtblock har observerats när amiodaron används i kombination med sofosbuvir i kombination med en annan direktverkande antiviral (DAA) mot hepatit C-virus (HCV), till exempel daclatasvir, simeprevir eller ledipasvir. Därför rekommenderas inte samtidig administrering av dessa medel med amiodaron.

Om samtidig användning med amiodaron inte kan undvikas rekommenderas att patienterna övervakas noga när sofosbuvir initieras i kombination med andra DAA:er. Patienter som identifieras som högriskpatienter för bradyarytmi bör övervakas kontinuerligt i minst 48 timmar i en lämplig klinisk miljö efter det att den samtidiga behandlingen med sofosbuvir har inletts.

Patienter som får dessa hepatit C-läkemedel med amiodaron, med eller utan andra läkemedel som sänker hjärtfrekvensen, ska varnas för symtomen på bradykardi och hjärtstillestånd och ska uppmanas att söka akut läkarvård om de drabbas av dem.

Endokrina störningar (se avsnitt 4.8)

Amiodaron kan framkalla hypotyreos eller hypertyreos, särskilt hos patienter med en personlig historia av sköldkörtelsjukdomar. Klinisk och biologisk övervakning ska utföras före behandling hos alla patienter. Övervakning bör utföras under behandlingen, med sex månaders mellanrum och under flera månader efter att behandlingen avbrutits. Detta är särskilt viktigt hos äldre personer. Hos patienter vars historia indikerar en ökad risk för sköldkörteldysfunktion rekommenderas regelbunden bedömning. Serumnivån av usTSH bör mätas vid misstanke om sköldkörteldysfunktion.

Amiodaron innehåller jod och kan därför interferera med upptag av radiojod. Sköldkörtelfunktionstester (fri-T3, fri-T4, usTSH) förblir dock tolkningsbara. Amiodaron hämmar den perifera omvandlingen av levotyroxin (T4) till trijodtyronin (T3) och kan orsaka isolerade biokemiska förändringar (ökning av fritt-T4 i serum, fritt-T3 som är något nedsatt eller till och med normalt) hos kliniskt eutyreoida patienter. Det finns i sådana fall ingen anledning att avbryta amiodaronbehandlingen om det inte finns några kliniska eller ytterligare biologiska (usTSH) tecken på sköldkörtelsjukdom.

Hypotyreoidism

Hypotyreoidism bör misstänkas om följande kliniska tecken uppträder: viktuppgång, köldintolerans, minskad aktivitet, överdriven bradykardi. Diagnosen stöds av en ökning av serum usTSH och ett överdrivet TSH-svar på TRH. T3- och T4-nivåerna kan vara låga. Euthyroidism uppnås vanligen inom 3 månader efter det att behandlingen avbrutits. I livshotande situationer kan behandling med amiodaron fortsätta i kombination med levotyroxin. Dosen levotyroxin justeras i enlighet med TSH-nivåerna.

Hypertyreoidism

Hypertyreoidism kan förekomma under amiodaronbehandlingen eller, upp till flera månader efter utsättning. Kliniska drag, såsom viktminskning, asteni, rastlöshet, ökning av hjärtfrekvensen, uppkomst av arytmi, angina, kongestiv hjärtsvikt bör varna läkaren. Diagnosen stöds av en minskning av usTSH-nivån i serum, ett förhöjt T3 och ett minskat TSH-svar på tyrotropinfrisättande hormon. Förhöjning av omvänt T3 (rT3) kan också påträffas.

Vid hypertyreoidism bör behandlingen avbrytas. Klinisk återhämtning sker vanligen inom några månader, även om allvarliga fall, som ibland leder till dödsfall, har rapporterats. Den kliniska återhämtningen föregår normaliseringen av sköldkörtelfunktionstesterna.

Kurer av antisköldkörtelmediciner har använts för behandling av allvarlig sköldkörtelhyperaktivitet; stora doser kan krävas initialt. Dessa kan inte alltid vara effektiva och samtidig högdosbehandling med kortikosteroider (t.ex. 1 mg/kg prednisolon) kan krävas i flera veckor.

Ögonbesvär (se avsnitt 4.8)

Om suddig eller nedsatt syn uppträder ska en fullständig oftalmologisk undersökning inklusive fundoskopi utföras omgående. Uppkomst av optisk neuropati och/eller optisk neurit kräver att amiodaron avbryts på grund av den potentiella utvecklingen till blindhet. Om inte suddig eller nedsatt syn inträffar rekommenderas opthamologisk undersökning årligen.

Hepato-biliära störningar (se avsnitt 4.8):

Amiodaron kan förknippas med en mängd levereffekter, inklusive cirros, hepatit, gulsot och leversvikt. Några dödsfall har rapporterats, främst efter långtidsbehandling, även om de sällan har inträffat strax efter behandlingsstart särskilt efter Amiodaron intravenöst. Det är tillrådligt att övervaka leverfunktionen, särskilt transaminaserna, före behandling och sex månader därefter. Amiodarondosen bör minskas eller behandlingen avbrytas om transaminasförhöjningen överstiger tre gånger det normala intervallet.

I början av behandlingen kan förhöjning av serumtransaminaser som kan vara isolerad (1,5 till 3 gånger det normala) förekomma. Dessa kan återgå till det normala vid dosminskning eller ibland spontant.

Isolerade fall av akuta leverstörningar med förhöjda serumtransaminaser och/eller gulsot kan förekomma; i sådana fall ska behandlingen avbrytas.

Det har förekommit rapporter om kronisk leversjukdom. Förändring av laboratorietester som kan vara minimala (transaminaser förhöjda 1,5 till 5 gånger normalvärdet) eller kliniska tecken (eventuell hepatomegali) under behandling under längre tid än 6 månader bör antyda denna diagnos. Rutinmässig övervakning av leverfunktionstester rekommenderas därför. Onormala kliniska och laboratorietestresultat regredierar vanligtvis när behandlingen upphör, men dödliga fall har rapporterats. Histologiska fynd kan likna pseudo-alkoholisk hepatit, men de kan vara varierande och inkludera cirros.

Och även om det inte har funnits några litteraturrapporter om potentiering av leverbiverkningar av alkohol, bör patienterna rekommenderas att måttliggöra sitt alkoholintag när de tar amiodarontabletter.

Störningar i nervsystemet (se avsnitt 4.8):

Amiodaron kan framkalla perifer sensomotorisk neuropati och/eller myopati. Båda dessa tillstånd kan vara allvarliga, även om återhämtning vanligtvis sker inom flera månader efter amiodaronavvänjning, men kan ibland vara ofullständig.

Respiratoriska, thorakala och mediastinala störningar (se avsnitt 4.8):

Det kan vara fråga om dyspné eller icke-produktiv hosta som har samband med lungtoxicitet (överkänslighetspneumonit, alveolär/interstitiell pneumonit eller fibros, pleurit, organiserande bronkiolitis obliterans-pneumonit. De framträdande dragen kan vara dyspné (som kan vara svår och oförklarad av det aktuella hjärtstatuset), icke-produktiv hosta och försämrat allmänt hälsotillstånd (trötthet, viktnedgång och feber). Den börjar vanligen långsamt men kan vara snabbt progressiv. Medan majoriteten av fallen har rapporterats vid långtidsbehandling har ett fåtal fall inträffat strax efter behandlingsstart.

Patienterna bör utvärderas noggrant kliniskt och man bör överväga röntgenundersökning av bröstkorgen innan behandlingen inleds. Under behandlingen, om lungtoxicitet misstänks, bör detta upprepas och associeras med lungfunktionsundersökningar inklusive, om möjligt, mätning av överföringsfaktorn. Initiala radiologiska förändringar kan vara svåra att skilja från lungvenös trängsel. Pulmonell toxicitet har vanligtvis varit reversibel efter tidigt avbrytande av amiodaronbehandling, med eller utan kortikosteroidbehandling. Kliniska symtom försvinner ofta inom några veckor följt av en långsammare radiologisk och lungfunktionsförbättring. Vissa patienter kan försämras trots utsättning av amiodarontabletter.

Sjukdomar i hud och subkutan vävnad (se avsnitt 4.8)

Patienterna ska instrueras att undvika solexponering och att använda skyddsåtgärder under behandlingen eftersom patienter som tar amiodarontabletter kan bli onödigt känsliga för solljus, vilket kan kvarstå efter flera månaders utsättning av amiodarontabletter. I de flesta fall är symtomen begränsade till stickningar, sveda och erytem på solexponerad hud, men allvarliga fototoxiska reaktioner med blåsbildning kan ses.

Svåra bullousreaktioner:

Livshotande eller till och med dödliga kutana reaktioner Stevens-Johnsons syndrom (SJS), toxisk epidermal nekrolys (TEN) (se avsnitt 4.8). Om symtom eller tecken på SJS, TEN (t.ex. progressivt hudutslag ofta med blåsor eller slemhinnelesioner) föreligger ska behandling med amiodaron omedelbart avbrytas.

Läkemedelsinteraktioner (se avsnitt 4.5)

Komitant användning av amiodaron rekommenderas inte med följande läkemedel: betablockerare, hjärtfrekvenssänkande kalciumkanalhämmare (verapamil, diltiazem), stimulerande laxermedel som kan orsaka hypokalemi.

Ökade plasmanivåer av flekainid har rapporterats vid samtidig administrering av amiodaron. Flekainiddosen ska minskas i enlighet med detta och patienten ska övervakas noga.

Varningar om hjälpämnen

Denna produkt innehåller laktos. Patienter med sällsynta ärftliga problem med galaktosintolerans, Lapp-laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption ska inte ta detta läkemedel.