Anthropologi

Översikt

Anthropologin har under hela sin existens som akademisk disciplin befunnit sig i skärningspunkten mellan naturvetenskap och humaniora. Den biologiska utvecklingen av Homo sapiens och utvecklingen av den kulturförmåga som skiljer människan från alla andra arter kan inte särskiljas från varandra. Medan utvecklingen av den mänskliga arten är en biologisk utveckling i likhet med de processer som gav upphov till de andra arterna, innebär det historiska framträdandet av kulturförmågan ett kvalitativt avsteg från andra former av anpassning, baserat på en utomordentligt varierande kreativitet som inte är direkt kopplad till överlevnad och ekologisk anpassning. De historiska mönster och processer som är förknippade med kultur som ett medium för tillväxt och förändring, och kulturernas diversifiering och konvergens genom historien, är därför viktiga fokusområden för antropologisk forskning.

I mitten av 1900-talet var de distinkta forskningsområden som skiljde antropologer åt i specialiteter (1) fysisk antropologi, med betoning på den biologiska process och begåvning som skiljer Homo sapiens från andra arter, (2) arkeologi, baserad på de fysiska resterna av tidigare kulturer och tidigare förhållanden i samtida kulturer, (3) språklig antropologi, som betonar människans unika förmåga att kommunicera genom artikulerat tal och mänsklighetens olika språk, och (4) social och/eller kulturell antropologi, som betonar de kulturella system som skiljer mänskliga samhällen från varandra och de sociala organisationsmönster som är förknippade med dessa system. Vid mitten av 1900-talet omfattade många amerikanska universitet även (5) psykologisk antropologi, som betonar förhållandet mellan kultur, social struktur och människan som person.

Begreppet kultur som hela livsstilen eller meningssystemet för ett mänskligt samhälle var en specialiserad idé som främst delades av antropologer fram till senare hälften av 1900-talet. Det hade dock blivit en vanlig företeelse i början av 2000-talet. Studiet av antropologi som akademiskt ämne hade expanderat stadigt under dessa 50 år, och antalet professionella antropologer hade ökat med det. Den antropologiska forskningens omfattning och specificitet och antropologernas engagemang i arbete utanför det akademiska livet har också ökat, vilket har lett till att det finns många specialiserade områden inom disciplinen. Teoretisk mångfald har varit ett kännetecken för antropologin sedan den startade, och även om uppfattningen om disciplinen som ”vetenskapen om mänskligheten” har bestått, ifrågasätter vissa antropologer nu om det är möjligt att överbrygga klyftan mellan naturvetenskaperna och humaniora. Andra menar att nya integrerande synsätt på komplexiteten i människans varande och blivande kommer att växa fram ur nya underområden som behandlar ämnen som hälsa och sjukdom, ekologi och miljö och andra områden av mänskligt liv som inte så lätt ger efter för distinktionen mellan ”natur” och ”kultur” eller ”kropp” och ”sinne”.

Anthropologi 1950 var – av historiska och ekonomiska skäl – instiftad som en disciplin som främst fanns i Västeuropa och Nordamerika. Fältforskning etablerades som kännetecken för alla antropologins grenar. Vissa antropologer studerade visserligen ”folkliga” traditioner i Europa och Amerika, men de flesta var intresserade av att dokumentera hur människor levde i icke-industriella miljöer utanför dessa områden. Dessa finstämda och detaljerade studier av människors vardagsliv i ett brett spektrum av sociala, kulturella, historiska och materiella omständigheter hörde till antropologernas främsta prestationer under 1900-talets andra hälft.

Med början på 1930-talet, och särskilt efter andra världskriget, etablerades antropologin i ett antal länder utanför Västeuropa och Nordamerika. Mycket inflytelserika arbeten inom antropologin kom från Japan, Indien, Kina, Mexiko, Brasilien, Peru, Sydafrika, Nigeria och flera andra asiatiska, latinamerikanska och afrikanska länder. Antropologins globala räckvidd, tillsammans med den dramatiska expansionen av sociala och kulturella fenomen som överskrider nationella och kulturella gränser, har lett till en förskjutning av det antropologiska arbetet i Nordamerika och Europa. Forskningen av västerländska antropologer är alltmer inriktad på deras egna samhällen, och det har förekommit en del studier av västerländska samhällen av icke västerländska antropologer. I slutet av 1900-talet hade antropologin börjat förvandlas från ett västerländskt – och somliga har sagt ”kolonialt” – vetenskapligt företag till ett företag där västerländska perspektiv regelbundet utmanas av icke-västerländska perspektiv.

Ralph W. Nicholas