Babylonien
Babylonien, forntida kulturområde i sydöstra Mesopotamien mellan floderna Tigris och Eufrat (dagens södra Irak från Bagdad till Persiska viken). Eftersom staden Babylon var huvudstad i detta område under så många århundraden har termen Babylonien kommit att beteckna hela den kultur som utvecklades i området från den tidpunkt då det först koloniserades, omkring 4000 f.Kr. Innan Babylon blev politiskt framträdande (ca 1850 f.Kr.) var området dock uppdelat i två länder: Sumer i sydöst och Akkad i nordväst.
Med tillstånd av F. Richard Stephenson; i British Museums samling
Nedan följer en kortfattad redogörelse för Babylonien. För en fullständig behandling, se Mesopotamien, historia av.
Sumer och Akkads historia är en historia av ständiga krigshandlingar. De sumeriska stadsstaterna kämpade mot varandra om kontrollen över regionen och gjorde den sårbar för invasioner från Akkad och från grannen i öster, Elam. Trots den serie politiska kriser som präglade deras historia utvecklade dock Sumer och Akkad rika kulturer. Sumererna var ansvariga för det första skriftsystemet, kilskrift, de tidigaste kända lagreglerna, utvecklingen av stadsstaten, uppfinningen av keramikhjulet, segelbåten och såplogen samt skapandet av litterära, musikaliska och arkitektoniska former som påverkade hela den västerländska civilisationen.
Detta kulturarv antogs av sumerernas och akkadiernas efterföljare, amoriterna, en västsemitisk stam som hade erövrat hela Mesopotamien omkring år 1900 f.Kr. Under amoréernas styre, som varade fram till omkring 1600 f.Kr., blev Babylon det politiska och kommersiella centrumet i Tigris-Eufrat-området, och Babylonien blev ett stort imperium som omfattade hela södra Mesopotamien och en del av Assyrien i norr. Den härskare som till stor del var ansvarig för denna makttillväxt var Hammurabi (ca 1792-1750 f.Kr.), den sjätte kungen i Babylons första dynasti, som skapade koalitioner mellan de separata stadsstaterna, främjade vetenskap och lärdomar och utfärdade sin berömda lagbok.
© Art Media/Heritage-Images/age fotostock
Efter Hammurabis död minskade det babyloniska riket fram till 1595 f.Kr. då den hettitiska inkräktaren Mursil I avsatte den babyloniska kungen Samsuditana, vilket gjorde det möjligt för kassiterna från bergen öster om Babylonien att ta över makten och etablera en dynasti som varade i 400 år.
Under de sista århundradena av det kassitiska styret blomstrade religionen och litteraturen i Babylonien, och periodens viktigaste litterära verk var Enuma Elish, det babyloniska skapelseeposet. Under samma tid bröt sig dock Assyrien loss från den babyloniska kontrollen och utvecklades som ett självständigt imperium, som hotade den kassitiska dynastin i Babylonien och vid några tillfällen tillfälligt vann kontrollen. Även Elam växte sig mäktigt och erövrade slutligen större delen av Babylonien och fällde den kassitiska dynastin (ca 1157 f.v.t.).
I en serie krig etablerades en ny linje av babyloniska kungar, den andra dynastin från staden Isin. Dess mest framstående medlem, Nebukadrezar I (regerade 1119-1098 f.Kr.), besegrade Elam och lyckades framgångsrikt avvärja assyriska framstötar under några år.
Under flera århundraden efter Nebukadrezar I:s styre utvecklades en trepartskamp mellan assyrierna och arameiska och kaldéiska stammar om kontrollen över Babylonien. Från 800-talet fram till det assyriska imperiets fall i slutet av 700-talet f.Kr. styrde oftast assyriska kungar över Babylonien och utsåg ofta underkungar för att administrera regeringen. Den sista regerande assyriska kungen var Ashurbanipal, som utkämpade ett inbördeskrig mot sin bror, underkungen i Babylon, vilket ödelade staden och dess befolkning.
När Ashurbanipal dog gjorde en kaldeisk ledare, Nabopolassar, Babylon till sin huvudstad och instiftade den sista och största perioden av babylonisk överhöghet. Hans son Nebukadrezar II (regerade 605-562 f.Kr.) erövrade Syrien och Palestina; han är mest ihågkommen för förstörelsen av Juda och Jerusalem 587 f.Kr. och för den efterföljande babyloniska fångenskapen av judarna. Han återupplivade också Babylon, byggde de fantastiska hängande trädgårdarna och återuppbyggde Marduks tempel med tillhörande ziggurat.
Perserna, under ledning av Cyrus den store, erövrade Babylon från Nebukadrezars sista efterträdare Nabonidus år 539 f.Kr. Därefter upphörde Babylonien att vara självständigt och övergick så småningom 331 f.Kr. till Alexander den store, som planerade att göra Babylon till huvudstad i sitt imperium och som dog i Nebukadrezars palats. Efter Alexanders död övergav dock seleukiderna så småningom Babylon, vilket innebar slutet för ett av historiens största imperier.