Biologi
Aggregat
Schistosomiasis (Bilharziasis) orsakas av vissa arter av blodtrematoder (flukes) i släktet Schistosoma. De tre viktigaste arterna som infekterar människor är Schistosoma haematobium, S. japonicum och S. mansoni. Tre andra arter, som är mer geografiskt lokaliserade, är S. mekongi, S. intercalatum och S. guineensis (som tidigare ansågs vara synonymt med S. intercalatum). Det har också funnits ett fåtal rapporter om hybridschistosomer från nötkreatur (S. haematobium, x S. bovis, x S. curassoni, x S. mattheei) som infekterar människor. Till skillnad från andra trematoder, som är hermafroditiska, är Schistosoma spp. dioecus (individer av olika kön).
Det finns dessutom andra arter av schistosomer, som parasiterar på fåglar och däggdjur, som kan orsaka cerkariell dermatit hos människor, men detta skiljer sig kliniskt från schistosomiasis.
Livscykel
Schistosoma ägg elimineras med avföring eller urin, beroende på art 
. Under lämpliga förhållanden kläcks äggen och släpper ut miracidier 
, som simmar och penetrerar specifika sniglar som mellanvärdar 
. Stadierna i snigeln omfattar två generationer av sporocystor 
och produktion av cerkarier 
. När de infekterande cerkarierna släpps ut från snigeln simmar de, tränger in i den mänskliga värdkroppens hud och avlägsnar sina gaffelstjärtar och blir schistosomulae 
. Schistosomulae vandrar via venösa cirkulationen till lungorna, sedan till hjärtat och utvecklas sedan i levern och lämnar levern via portvinsystemet när de är mogna, 
. Vuxna han- och honmaskar kopulerar och uppehåller sig i de mesenteriska venulerna, vars placering varierar beroende på art (med vissa undantag) 
. S. japonicum förekommer till exempel oftare i de övre mesenteriska venerna som dränerar tunntarmen 
, och S. mansoni förekommer oftare i de nedre mesenteriska venerna som dränerar tjocktarmen 
. Båda arterna kan dock ockupera båda platserna och kan förflytta sig mellan olika platser. S. intercalatum och S. guineensis bor också i det nedre mesenteriska plexus men lägre i tarmen än S. mansoni. S. haematobium bor oftasti blåsans vesikulära och bäckenvenösa plexus 
, men den kan också hittas i de rektala venerna. Honorna (storleken varierar från 7-28 mm, beroende på art) lägger ägg i de små venulerna i portal- och perivesikala systemen. Äggen flyttas successivt mot tarmens lumen (S. mansoni,S. japonicum, S. mekongi, S. intercalatum/guineensis) och mot urinblåsan och urinledarna (S. haematobium), och elimineras med avföring respektive urin 
.
Värdar
Vissa djur som nötkreatur, hundar, katter, gnagare, grisar, hästar och getter fungerar som reservoarer för S. japonicum och hundar för S. mekongi. S. mansoni återfinns också ofta hos vilda primater i endemiska områden, men anses i första hand vara en parasit hos människor och inte en zoonos.
Intermediära värdar är sniglar av släktena Biomphalaria, (S. mansoni), Oncomelania (S. japonicum), Bulinus (S. haematobium, S. intercalatum, S. guineensis). Den enda kända mellanvärden för S. mekongi är Neotricula aperta.
Geografisk utbredning
Schistosoma mansoni förekommer främst i Afrika söder om Sahara och i vissa sydamerikanska länder (Brasilien, Venezuela, Surinam) och i Karibien, med sporadiska rapporter på Arabiska halvön.
S. haematobium finns i Afrika och i fickor i Mellanöstern.
S. japonicum finns i Kina, Filippinerna och Sulawesi. Trots sitt namn har den sedan länge eliminerats från Japan.
De andra, mindre vanliga människoinfekterande arterna har relativt begränsade geografiska utbredningsområden. S. mekongi förekommer främst i delar av Kambodja och Laos. S. intercalatum har endast påträffats i Demokratiska republiken Kongo och S. guineensis finns i Västafrika. Infektioner med hybrider/introgresserade Schistosoma (S. haematobium x S. bovis, x S. curassoni, x S. mattheei) har förekommit på Korsika, i Frankrike och i vissa västafrikanska länder.