Biopsi av hud
Vad är en hudbiopsi?
En hudbiopsi är ett avlägsnande av ett hudprov. Den utförs vanligen med hjälp av en lokalbedövande injektion i huden för att bedöva området. Injektionen svider tillfälligt. Efter ingreppet kan en sutur eller ett förband läggas på platsen för biopsin.
Varför en hudbiopsi?
En hudbiopsi kan anses nödvändig som en del av den diagnostiska processen. Den ytterligare information som erhålls från biopsin kan hjälpa till att identifiera diagnostiska ledtrådar som är osynliga för blotta ögat.
Typer av hudbiopsi
Stansbiopsi
Stansbiopsi
Stansbiopsin är i allmänhet den mest användbara typen av biopsi. Den är snabb att utföra, bekväm och ger bara ett litet sår. Den skapar ett hudprov i full tjocklek som gör det möjligt för patologen att få en god överblick över epidermis, dermis och för det mesta även subcutis.
En engångsstans för hudbiopsi används, som har ett runt blad av rostfritt stål med en diameter på 2-6 mm. Stansarna 3 och 4 mm är de vanligaste storlekarna som används. Klinikern håller instrumentet vinkelrätt mot den bedövade huden och roterar det för att genomborra huden. Med hjälp av en tång och sax avlägsnas hudprovet därefter.
En sutur kan användas för att stänga ett stansbiopsisår eller hjälpa till att kontrollera blödningen. Om såret är litet kan det läka tillräckligt bra utan det.
Rakbiopsi
En rakbiopsi kan användas om hudskadan är ytlig, till exempel för att bekräfta en misstänkt diagnos av intraepidermalt karcinom eller basalcellskarcinom.
En tangentiell rakning av huden tas med hjälp av en skalpell, ett särskilt rakbiopsiinstrument eller ett rakblad. Inga stygn behövs. Såret bildar en skorv som bör läka inom 1-3 veckor.
Då en rakbiopsi inte omfattar hudens hela tjocklek är nackdelen med en sådan biopsi att det kan vara svårt för en patolog att utesluta eller identifiera invasiv sjukdom.
En scoop-biopsi är en djup form av rakbiopsi, som används för att avlägsna en hudförändring, t.ex. ett godartat födelsemärke, genom att ”skyffla” ut det. Det kallas också ”saucerisering” eller ”tangentiell excision”. På grund av det ökade djupet kan denna typ av rakbiopsi leda till mer omfattande ärrbildning om man låter den läka med sekundär avsikt. I vissa fall kan det krävas stygn efteråt.
Kurett
En hudkurett kan användas för att skrapa bort en ytlig hudlesion, till exempel en seborrhoisk keratos. En del av curetterna skickas för histopatologi. Dessa prover är inte lämpliga för att avgöra om en lesion har avlägsnats helt och hållet.
Incisionell biopsi
Incisionell biopsi avser avlägsnande av en större och i allmänhet djupare ellips av huden, med hjälp av ett skalpellblad. Det krävs vanligtvis stygn efter en incisionsbiopsi. Denna typ av biopsi kan vara användbar för att ge patologen en bättre överblick, vilket kan förbättra den diagnostiska precisionen. Den kan också vara användbar när djupare lager eller vävnad tros vara inblandade i sjukdomsprocessen (t.ex. subkutant fett eller medelstora blodkärl).
Excisionsbiopsi
Excisionsbiopsi avser fullständigt avlägsnande av en hudlesion, t.ex. hudcancer, där en marginal av omgivande hud tas för att förbättra chanserna till fullständigt avlägsnande. Mindre lesioner avlägsnas oftast med hjälp av ett skalpellblad som en ellips, med primär stängning med hjälp av suturer. Större excisioner kan repareras med hjälp av en hudlapp (flyttning av intilliggande hud för att täcka såret) eller ett transplantat (hud som tas från en annan plats för att lappa ihop såret).
Väljning av typ av och plats för en biopsi
Det är viktigt att platsen för en biopsi väljs med omsorg, annars kan den patologiska diagnosen bli felaktig eller vilseledande. Här finns några riktlinjer för att hitta den bästa platsen, några allmänna råd och fallgropar att undvika, beroende på typ av hudlesion.
För misstänkt hudcancer:
- En stansbiopsi ger i allmänhet patologen det bästa hudprovet för att bestämma tillväxtmönster och invasionsdjup. En 3 mm stans räcker i de flesta fall.
- Undvik att ta en biopsi från mitten av lesionen om den är sårig. Det blir svårare att sy såret om det blöder plus att vävnaden kan vara till stor del nekrotisk vilket gör det svårare att få ett ordentligt vävnadsprov.
- Om det finns mycket skal, ta försiktigt bort detta först och ta biopsin från omedelbart underliggande hud.
- Det rekommenderas i allmänhet inte att försöka ta bort en hudcancer helt och hållet med hjälp av en stansbiopsi.
För de flesta inflammatoriska hudsjukdomar:
- En stansbiopsi ger i allmänhet en bra överblick över hela huden för patologen och vanligen räcker det med en 4 mm stans.
- När lesioner utvecklas med tiden kommer de att uppvisa mer (eller mindre) användbara egenskaper vid histologisk undersökning, så när man väljer biopsiplats är åldern på en lesion en viktig aspekt att ta hänsyn till.
- Vid misstanke om vaskulit är den bästa lesionen att ta en biopsi en färsk lesion (mellan 24 och 48 timmars ålder).
- Inallmänt är det bäst att ta en biopsi från mitten av ett större, välutvecklat område. Den bör tas från den förhöjda kanten av ett ringformigt plack.
- Undvik områden som är repade/excorierade eftersom dessa kommer att visa ospecifika förändringar.
- Undvik områden som har behandlats med topiska steroider eller andra antiinflammatoriska medel när det är möjligt.
För sår, erosioner och blåsor:
- Hud i anslutning till erosioner och sår ger vanligen den mest användbara diagnostiska informationen.
- När blåsor förekommer tas en biopsi bäst från blåsans kant, samtidigt som man inkluderar två tredjedelar av normal intilliggande hud.
- En liten intakt blåsa kan ge mer användbar information än hörnet av en stor blåsa
- En stansbiopsi som tas för immunofluorescensändamål tas bäst från perilesional hud.
Uppfyllande av förfrågningsblanketten
Klinikern bör se till att förfrågningsblanketten för patologi innehåller grundläggande patientinformation (inklusive ålder och identifikationsuppgifter), plats och typ av biopsi samt tid och datum. Vänster och höger skrivs bäst ut i sin helhet för att undvika misstag
Det är dessutom viktigt att patologen får klinisk information och en rad möjliga diagnoser. För bästa klinisk-patologiska korrelation bör den kliniska informationen omfatta en beskrivning av varaktighet, symtom och en dermatologisk beskrivning.
Provpotten bör märkas med patientens identifikationsuppgifter, kroppsställe för biopsin, tid och datum och kontrolleras mot förfrågningsformuläret för att säkerställa konsekvens. När flera biopsier tas är det bäst att använda romerska nummer för att matcha förfrågningsblanketterna med motsvarande provkrukor.
Förfrågningsblankett
Vad händer med biopsiprovet?
De flesta hudbiopsier placeras i formalin i en liten kruka och skickas till laboratoriet för paraffinfixering, bearbetning och histopatologisk undersökning.
- Om man överväger djup svampinfektion eller mykobakterier kan provet delas upp så att en del av provet skickas i formalin för histopatologi och den andra delen placeras på en saltvattendränkt gasvävspinne för mikrobiologi.
- Prover för direkt immunfluorescens placeras i transportmedia, snabbfryses i flytande kväve eller skickas ”färska” (t.ex. placeras på en fuktad gasvävssvabbe i en steril tom kruka).
Komplikationer vid hudbiopsi
Hudbiopsi är vanligtvis okomplicerad och komplikationer är ovanliga. Som en allmän regel gäller att ju större hudprov som tas ut, desto större är risken för komplikationer. Följande komplikationer kan förekomma.
Blödning
Intraoperativ eller postoperativ blödning kan förekomma hos vem som helst, men kan vara särskilt besvärande hos personer med blödningsbenägenhet eller som tar blodförtunnande mediciner som warfarin eller aspirin.
Infektion
Bakteriell sårinfektion drabbar cirka 1-5 % av excisionsbiopsier. Det är dock ytterst ovanligt vid små stans-, rak- eller incisionsbiopsier. Ulcererade eller skorpiga hudförändringar, platsen för biopsin, patientegenskaper som diabetes, högre ålder eller användning av immunosuppressiva läkemedel kan bidra till ökad risk för infektion.
Nervskada
Bladet kan skära av en ytlig sensorisk nerv som orsakar smärta eller domningar. Det är mest sannolikt att detta inträffar där huden är tunn, till exempel i ansiktet eller på handryggen. Risken för motorisk nervskada är ytterst sällsynt, men kan förekomma vid hudcancerkirurgi i ansiktets riskzoner. Dessa inkluderar de temporala, marginella mandibulära, zygomatiska grenarna av ansiktsnerven och den spinala accessoriska nerven (vid Erbs punkt).
Närvaro
Det är vanligt att ett biopsiställe bildar ett betydande permanent ärr. Vissa kroppsställen som till exempel bröstkorgens mitt är benägna att utveckla överdrivna eller hypertrofiska ärr. Detta är också vanligare hos afrokaribiska hudtyper.
Persistens eller återkomst av hudförändringen
Många biopsier är avsiktligt partiella och endast avsedda för diagnostiska ändamål. Vid excisionsbiopsier finns det en risk att man inte tar bort hela skadan, som kan återkomma senare.
Anestesiproblem
Allergier mot lokalbedövningsmedel är en möjlighet men är också ytterst sällsynta. En vasovagal reaktion är vanligare, vilket kan leda till att patienten svimmar och eventuellt skadar sig själv. Palpitationer är en annan biverkning som är relaterad till det adrenalin som vanligen finns i lokalbedövningsmedlet.
Sårnedbrytning
Detta är en ovanlig komplikation vid suturerade sår. Det är mer sannolikt att den inträffar på kroppsställen där det finns mycket spänning av ärret (t.ex. bröstet, ryggen), omedelbart efter att suturen avlägsnats eller som en följd av infektion. Undvikande av motion, användning av band och upplösbara suturer kan bidra till att förebygga detta.
För att få resultatet av biopsin
Det tar vanligtvis en eller två veckor att få resultatet från patologilaboratoriet, men det kan ibland ta längre tid om särskilda färgningar eller andra yttranden krävs. Patologen beskriver vad som observeras under ljusmikroskopi i flera sektioner av biopsiprovet och ställer antingen en diagnos eller hjälper till att skilja mellan det föreslagna utbudet av kliniska diagnoser.
Klinikopatologisk korrelation
Hudsjukdomar och hudtillstånd kan ibland vara mycket svåra att diagnostisera exakt. I dessa fall bildar de kliniska och histopatologiska fynden tillsammans en mer komplett bild för att ställa en korrekt diagnos. Detta kallas klinisk-patologiskt samband. Många organisationer håller regelbundna multidisciplinära möten (MDM) där klinisk information, kliniska fotografier och patologiska objektglas granskas av ett team av experter för att fastställa den bästa diagnosen och behandlingen för patienten.