Bokhylla

Klinisk betydelse

Varje av de fem stadierna i Freuds psykosexuella utvecklingsteori är förknippade med ett motsvarande åldersintervall, en erogen kroppsdel och en klinisk konsekvens av fixering.

Stadie I: 0-1 år, oral, munnen: Oralt begär är centrum för njutning för det nyfödda barnet. Den tidigaste anknytningen för ett spädbarn är till den som tillfredsställer hans orala behov, vanligtvis hans mamma. Om den optimala mängden stimulans inte finns tillgänglig, fixeras libidinal energi till den orala formen av tillfredsställelse, vilket resulterar i senare latenta aggressiva eller passiva tendenser.

Steg II: 1-3 år, anal, tarm och blåsa: Toalettträning är en särskilt känslig uppgift under denna period. Föräldrarnas önskan om att det ska gå bra för dem flyttar den libidinösa energin från det orala till det anala området. Barnet löper större risk att bli tillrättavisat, att känna sig otillräcklig och en ökad förmåga att uppfatta en negativ bedömning från vårdnadshavaren om det inte presterar på rätt sätt. Fixering i detta skede kan yttra sig i anal retentiveness (oupphörlig ordning och reda) eller anal expulsiveness (nyckfull oordning).

Steg III: 3-6 år, fallisk, genitalier: Detta är kanske det mest kontroversiella stadiet i Freuds psykosexuella utveckling. Det är det stadium då barnet börjar uppleva njutning i samband med sina könsorgan. Under denna period av primitiv sexuell utveckling kan barnet etablera rötterna till fixering vid föräldern av motsatt kön, ödipuskomplexet.

Steg IV: 6 – 12 år, latens, vilande sexuella känslor: Under denna tid är libido relativt undertryckt eller sublimerad. Freud identifierade ingen erogen zon för detta stadium. Barnet börjar nu agera på sina impulser indirekt genom att fokusera på aktiviteter som skola, sport och att bygga relationer. Dysfunktion i detta skede resulterar i barnets oförmåga att skapa sunda relationer som vuxen.

Steg V: 13-18 år, genital, mogna sexuella känslor: Barnets ego blir fullt utvecklat under detta stadium, och de söker därefter sin självständighet. Deras förmåga att skapa meningsfulla och varaktiga relationer är konkret, och deras sexuella önskningar och aktivitet är sunda och samförståndsmässiga. Om ett barn eller en ung vuxen upplever dysfunktion under denna period kommer de inte att kunna utveckla meningsfulla och hälsosamma relationer.

För att förklara Freuds utvecklingsteorier måste man ta upp hans strukturella teori om sinnet. Den senare menar att psyket (personligheten) omfattar tre psykiska strukturer: id, ego och superego.

Id:et är den instinktiva aspekten av psyket och består av de sexuella och aggressiva drivkrafterna. Det är i huvudsak den biologiska, instinktiva, omedvetna driften hos individen eftersom den är involverad i tillfredsställelse. Ett nyfött barns beteende styrs enbart av medfödda instinkter (id). När barnet mognar skiljer sig egot från id. Egot är den beslutsfattande aspekten av personligheten. I motsats till id, som verkar genom njutningsprincipen och omedelbar tillfredsställelse, verkar egot genom verklighetsprincipen och söker tillfredsställelse genom praktiska strategier. Egot förmedlar i slutändan samspelet mellan id och den ”verkliga” världen. Det är rationellt till sin natur, medan id är irrationellt. Den sista psykiska strukturen som utvecklas är överjaget, som omfattar samhällets moral och värderingar. Denna konstruktion utvecklas under det falliska stadiet och är analogt med ens moraliska kompass. Dessa strukturer kan bidra till att förklara patologiskt beteende och källor till ångest.

Freuds utvecklingsteorier utgör grunden för psykoanalysen och senare avledningar som utgör den samtida psykoterapin.