Bolsjevismen

Bolsjevismen har funnits som politisk idéströmning och politiskt parti sedan 1903.

– Vladimir Lenin. ”Barndomssjukdomen ”vänsterism” i kommunismen” (fullständig sammansättning av skrifter). 41 (Vladimir Lenin ed.): 6. Cite journal requires |journal= (help) Text

Begreppet bolsjevism uppstod vid det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets andra kongress (1903) som ett resultat av partiets splittring i två fraktioner: anhängare av Lenin och resten. En av de viktigaste orsakerna till splittringen var frågan om ett parti av en ny typ. Under arbetet med stadgan för det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet föreslog Vladimir Lenin och Yuliy Martov två olika formuleringar av klausulen om medlemskap i partiet. Lenin – en partimedlem är en medborgare som erkänner programmet och stadgan, betalar medlemsavgifter och arbetar i en av partiets organisationer. Martov föreslog att stadgan skulle begränsas till de två första kraven. Vid valen till partiets centrala organ vann anhängarna av den leninistiska formuleringen majoriteten, varefter Lenin började kalla sin fraktion för ”bolsjeviker”, medan Martov kallade sina anhängare för ”mensjeviker”. Även om Lenins anhängare i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets senare historia ofta befann sig i minoritet, tilldelades de det politiskt fördelaktiga namnet ”bolsjeviker”.

Som Lenins biograf Robert Service påpekar, så ”störtade uppdelningen av det nybildade partiet i två fraktioner de ryska marxisterna i ett chocktillstånd”. Alla utom de yttersta vänstermarxisterna i Petersburg var oense med Lenins partipolitik.

Vid det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets fjärde kongress 1906 återställdes partiets organisatoriska enhet tillfälligt. Vid den femte kongressen valdes centralkommittén, som på grund av meningsskiljaktigheter mellan bolsjeviker och mensjeviker visade sig vara omöjlig att arbeta med, och det bolsjevikiska centret med Vladimir Lenin i spetsen, som skapades under kongressen av bolsjevikiska delegater vid ett av dess fraktionsmöten, tog godtyckligt över ledningen av partiets bolsjevikiska organisationer.

På det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets sjätte (Prag) konferens, som hölls den 18-30 januari 1912 och som utgjorde det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets allpartskonferens och partiets högsta organ, var nästan uteslutande Lenins anhängare representerade. Vid denna tidpunkt hade partiets centralkommitté praktiskt taget upphört att existera (dess sista plenum hölls i januari 1910), och partiet befann sig utan ett officiellt ledande centrum. I detta avseende valdes en bolsjevikisk centralkommitté vid Pragkonferensen.

År 1916 skrev Lenin sitt verk Imperialism as the Highest Stage of Capitalism, som var ett viktigt bidrag till utvecklingen av den klassiska marxismen under de nya förhållandena. I detta verk uttrycktes och teoretiskt förankrades tesen om ojämnheten i kapitalismens ekonomiska och politiska utveckling under imperialismens epok, vilket leder till slutsatsen att socialismens seger till en början är möjlig i ett fåtal eller ett enda land, som ännu inte är tillräckligt ekonomiskt utvecklat – till exempel Ryssland – under förutsättning att ledaren för den revolutionära rörelsen kommer att vara ett disciplinerat avantgarde, som är berett att gå hela vägen fram till upprättandet av proletariatets diktatur.

Omedelbart efter världskrigets utbrott förde Lenin och hans anhängare fram parollen om tsarismens nederlag i kriget och omvandlingen av det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Det var med detta som Lenins kritik av de så kallade ”socialchauvinisterna”, som stödde sina regeringar i världskriget, hängde samman. Lenin såg inbördeskriget som ”en oundviklig fortsättning, utveckling och intensifiering av klasskampen”.

I början av februarirevolutionen befann sig de ledande personerna i bolsjevikfraktionen huvudsakligen i exil eller i emigration, och därför deltog bolsjevikerna inte organiserat i den. De bolsjevikledare som återvände från exil och som tillsammans med mensjeviker och socialistrevolutionärer blev medlemmar i Petrogradsovjeten tenderade till en början att samarbeta med den provisoriska regeringen. Redan från början, medan han fortfarande befann sig utomlands, insisterade Lenin på att Petrogradsovjeten omedelbart skulle bryta med den provisoriska regeringen för att aktivt förbereda övergången från det borgerligt-demokratiska till nästa, ”proletära” skede av revolutionen, maktövertagandet och krigets slut. När han återvände till Ryssland utarbetade han ett nytt handlingsprogram för bolsjevikpartiet – Aprilteserna – där han satte kravet på att all makt skulle överföras till sovjeterna i proletariatets och de fattigaste böndernas intresse på dagordningen. När Lenin mötte motstånd även bland företrädarna för den ”teoretiska”, ”vetenskapliga” bolsjevismen, lyckades han övervinna det genom att förlita sig på stöd från de lägre klasserna – lokala partiorganisationer, anhängare av omedelbar praktisk handling. Under den pågående kontroversen om socialismens möjlighet i Ryssland avvisade Lenin alla kritiska argument från mensjeviker, socialistiska revolutionärer och andra politiska motståndare om landets oförbereddhet för en socialistisk revolution på grund av dess ekonomiska eftersläpning, svaghet, brist på kultur och organisering av de arbetande massorna, inklusive proletariatet, om faran för splittringen av de revolutionärt demokratiska krafterna och det oundvikliga i ett inbördeskrig.

I april 1917 slutfördes splittringen av det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet. Under en hetsig diskussion vid det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets (bolsjevikernas) sjunde allryska (april) konferens ( 24-29 april) fick aprilteserna stöd av majoriteten av delegaterna från orterna och utgjorde grunden för hela partiets politik. Bolsjevikfraktionen blev känd som Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (bolsjeviker).

Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet döptes om till Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (bolsjeviker) vid den 7:e (april)-konferensen 1917. I mars 1918 antog partiet namnet Ryska kommunistpartiet (bolsjeviker) och i december 1925 namnet Allunionens kommunistparti (bolsjeviker). Vid den 19:e kongressen i oktober 1952 bytte Allunionens kommunistiska parti (bolsjeviker) namn till Sovjetunionens kommunistiska parti.

I 1990, vid den sista, 28:e kongressen för Sovjetunionens kommunistiska parti, i samband med legaliseringen av politiska plattformar inom Sovjetunionens kommunistiska parti, bildades den bolsjevikiska plattformen, vilket gav upphov till flera moderna politiska partier och sociala rörelser.