Bug Month 2021

Den östra svarta svalsvansen, Papilo polyxenes asterius, är en av de vanligaste svalsvansarna.

Den svarta svalsvansen finns i södra Kanada, i större delen av östra och mellanvästra USA fram till Klippiga bergen samt i Arizona och norra Mexiko.

Honorna är vanligen större än hanarna. Vingarnas ovansida är svart med två rader av gula fläckar som är större och ljusare hos hanarna än hos honorna. Området mellan fläckraderna på bakvingarna hos honorna är iriserande blått medan det blå området hos hanarna är mindre framträdande. Undersidan av vingarna hos hanar och honor är nästan identiska.

Östliga svarta svalsvansfjärilar finns i allmänhet i öppna områden, inklusive fuktiga prärieområden, åkrar, skogar, tall savanner, vägkanter, ogräsområden och trädgårdar.

Ägg läggs enstaka på nytt bladverk och ibland på blommor på värdväxter. Utvecklingstiden varierar beroende på temperatur och art av värdväxt, men vanligtvis varar äggstadiet 4-9 dagar, larvstadiet 10-30 dagar och puppstadiet 9-18 dagar (med undantag för övervintrande puppor). Vanligtvis finns det två generationer i de norra delarna av utbredningsområdet och tre generationer i söder.

Alla svalsvanslarver har infällbara, gul-orangea hornliknande organ som kallas osmeteria och som kan visas upp när de är hotade.

En mängd örter i morotsfamiljen (Apiaceae) inklusive drottning Anne’s spets, vildpastina, kummin, selleri, dill, persilja och söt fänkål tjänar som värdväxter för den svarta svalsvansfjärilen.

Och även om den svarta svalsvansens larver äter på ett antal odlade växter, så finns de vanligen inte i tillräckligt många exemplar för att utgöra ett problem i kommersiellt jordbruk. Om bekämpning krävs i hemträdgårdar rekommenderas handplockning.

Artikel av Lynn Keller, DVM