Cicero

Allians med det första triumviratet

I slutet av 60-talet avböjde Cicero Caesars inbjudan att ansluta sig till Caesars, Crassus’ och Pompejus’ politiska allians, det s.k. första triumviratet, som han ansåg vara konstitutionsvidrigt, och Caesars erbjudande från 59 om att få en plats i hans stab i Gallien. När Publius Clodius, som Cicero hade retat upp genom att tala och vittna mot honom när han ställdes inför rätta för svordomar i början av 61, blev tribun år 58, var Cicero i fara, och i mars, besviken över Pompejus vägran att hjälpa honom, flydde han från Rom. Följande dag lade Clodius fram ett lagförslag som förbjöd avrättning av en romersk medborgare utan rättegång. Clodius genomförde sedan en andra lag, av tveksam laglighet, som förklarade Cicero i exil. Cicero begav sig först till Thessaloniki i Makedonien och sedan till Illyricum. År 57 återkallades han den 4 augusti tack vare Pompejus’ och särskilt tribunen Titus Annius Milos aktivitet. Cicero landade i Brundisium (Brindisi) samma dag och hyllades längs hela sin väg till Rom, där han anlände en månad senare.

Under vintern 57-56 försökte Cicero utan framgång att få Pompejus att skiljas från Caesar. Pompejus struntade i Ciceros råd och förnyade sitt avtal med Caesar och Crassus i Luca i april 56. Cicero gick då med på att under Pompejus påtryckningar ställa sig på samma sida som de tre i politiken, och han åtog sig skriftligen att göra detta (”palinode”). Talet De provinciis consularibus (Om de konsulära provinserna) markerade hans nya allians. Han var tvungen att acceptera ett antal osmakliga försvarsbeslut, och han övergav det offentliga livet. Under de följande åren slutförde han De oratore (55; Om oratorn) och De republica (52; Om republiken) och påbörjade De legibus (52; Om lagarna). År 52 blev han glad när Milo dödade Clodius men misslyckades katastrofalt i sitt försvar av Milo (senare skriven för publicering, Pro Milone, eller För Milo).

I år 51 övertalades han att lämna Rom för att under ett år styra provinsen Kilikien, i södra Anatolien. Provinsen hade väntat på en parthisk invasion, men den förverkligades aldrig, även om Cicero undertryckte några rånare på berget Amanus. Senaten beviljade en supplicatio (en period av offentlig tacksägelse), även om Cicero hade hoppats på en triumf, ett processionellt återvändande genom staden, vid sin återkomst till Rom. Alla erkände att han styrde Kilikien med integritet.

När Cicero återvände till Rom kämpade Pompejus och Caesar mot varandra om den fullständiga makten. Han befann sig i utkanten av Rom när Caesar korsade Rubicon och invaderade Italien i januari 49. Cicero träffade Pompejus utanför Rom den 17 januari och accepterade ett uppdrag att övervaka rekryteringen i Kampanien. Han lämnade dock inte Italien med Pompejus den 17 mars. Hans obeslutsamhet var inte misskrediterande, även om hans kritik av Pompejus strategi var okunnig. I en intervju med Caesar den 28 mars visade Cicero stort mod genom att ange sina egna villkor – hans avsikt att i senaten föreslå att Caesar inte skulle fortsätta kriget mot Pompejus längre – trots att det var villkor som Caesar omöjligen kunde acceptera. Cicero ogillade Caesars diktatur, men han insåg ändå att han under den rad av strider (som fortsatte fram till 45) skulle ha varit ett av de första offren för Caesars fiender, om de hade triumferat. Detta var hans andra period av intensiv litterär produktion, verk från denna period inkluderar Brutus, Paradoxa Stoicorum (Stoikernas paradoxer) och Orator (Redenaren) år 46, De finibus (Om det högsta goda) år 45 och Tusculanae disputationes (Tuskulanska disputationer), De natura deorum (Om gudarnas natur) och De officiis (Om plikterna), som färdigställdes efter mordet på Caesar, år 44.