CMV och donatorsperma IUI
Vad är cytomegalovirus (CMV)?
Cytomegalovirus (CMV) är ett virus som kan överföras till ett foster före födseln. CMV tillhör herpesfamiljen av virus som även omfattar vattkoppor och mono. Primär CMV-infektion förekommer hos personer som aldrig tidigare har utsatts för CMV-virus. När en person väl har blivit infekterad med CMV förblir viruset levande men vilande i personens kropp under resten av livet.
Recurrent CMV-infektion, är när ett vilande virus blir aktivt igen. Detta kan inträffa om en persons immunförsvar försvagas, t.ex. hos äldre personer eller personer som har aids. CMV-infektion är vanligtvis ofarlig och orsakar sällan sjukdom. För gravida kvinnor kan dock primär CMV-infektion orsaka allvarligare problem än återkommande CMV-infektion.
De flesta kvinnor som infekteras med CMV, vare sig de är gravida eller inte, utvecklar inga symtom på infektionen. De som får symtom kan se feber, svullna körtlar eller letargi (känner sig trötta eller nedstämda)
Hur stor är sannolikheten att bli smittad av CMV?
Omkring 50 till 85 % av de vuxna i USA kommer att bli smittade av CMV när de fyller 40 år. Ungefär hälften av de blivande mödrarna har aldrig blivit smittade med CMV. Ungefär 1 % till 4 % av de oinfekterade mödrarna får en primär CMV-infektion under graviditeten.
Om en gravid kvinna aldrig har utsatts för CMV och får sin första infektion under graviditeten finns det en chans att fostret kan bli infekterat innan moderns kropp kan eliminera viruset. Ungefär en tredjedel av de kvinnor som infekteras med CMV för första gången under graviditeten överför viruset till sina ofödda barn. CMV är således den vanligaste orsaken till medfödd virusinfektion i USA.
CMV och missbildningar vid födsel
I genomsnitt, cirka 40 % av de barn som föds av mödrar som haft en primär CMV-infektion under graviditeten kommer själva att bli infekterade. Av de 40 procent av barnen som blir smittade utvecklar tjugo procent av de barn som föds med en infektion medicinska komplikationer under de första levnadsåren. Dessa symtom kan omfatta låg födelsevikt, dövhet, blindhet, mental retardation, litet huvud, kramper, gulsot, sköra tänder och skador på lever och mjälte.
Och även om ett barn kan utveckla några av ovanstående symtom är det inget barn som utvecklar alla symtom och vissa spädbarn har inga symtom alls. Varje år i USA föds cirka 1 av 750 barn med eller utvecklar funktionshinder till följd av CMV-infektion. För kvinnor som har smittats minst 6 månader före befruktningen är andelen nyfödda CMV-infektioner cirka 1 %, och dessa spädbarn verkar inte ha några betydande sjukdomar eller avvikelser.
CMV-antikroppstestning
De flesta CMV-infektioner diagnostiseras sällan eftersom viruset vanligtvis ger få, om ens några, symtom. Personer som har haft CMV utvecklar dock antikroppar mot viruset som finns kvar i kroppen resten av livet. Två typer av CMV-antikroppar kan hittas i blodet: IgM och IgG.
IgM-antikroppar är de första som kroppen producerar som svar på en CMV-infektion. De finns hos de flesta individer inom en vecka eller två efter den första exponeringen. Så småningom, efter flera månader, sjunker nivån av CMV IgM-antikroppar vanligtvis under detekterbara nivåer. IgG-antikroppar produceras av kroppen flera veckor efter den första CMV-infektionen för att ge ett långsiktigt skydd. IgG-nivåerna stiger under den aktiva infektionen och stabiliseras sedan när CMV-infektionen försvinner och viruset blir inaktivt.
När en person har utsatts för CMV kommer han eller hon att ha en viss mätbar mängd CMV IgG-antikroppar i blodet under resten av sitt liv. Testning av CMV IgG-antikroppar kan användas, tillsammans med IgM-testning, för att hjälpa till att bekräfta förekomsten av en nyligen inträffad eller tidigare CMV-infektion. Om både CMV IgG och IgM förekommer hos en patient med symtom är det troligt att han eller hon antingen nyligen har exponerats för CMV för första gången eller att en tidigare CMV-infektion har reaktiverats. Detta kan bekräftas genom att mäta IgG-nivåerna igen 2 eller 3 veckor senare. En hög IgG-nivå är inte lika viktig som en stigande nivå. Om det finns en fyrfaldig ökning av IgG mellan det första och det andra provet har patienten en aktiv CMV-infektion (primär eller reaktiverad).
CMV och insemination med donatorsperma (IUI)
Den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA kräver att CMV-testning utförs på alla män som avser att donera sperma. Ett positivt resultat innebär dock inte nödvändigtvis att en man inte kommer att vara berättigad att donera. Spermabanker kommer att få spermaprover från potentiella donatorer och sedan sätta dessa prover i karantän i minst sex månader. Under den tiden kan mannen få CMV-antikroppsnivåerna testade flera gånger.
Om antikroppstesterna visar på möjligheten av en CMV-infektion nära tiden för spermadonationen får mannen inte donera dessa prover. Om testet är osäkert kommer dessa män inte heller att tillåtas att donera dessa prover. Om en man däremot endast testar positivt för CMV IgG, vilket tyder på en tidigare infektion, får han donera sina spermier. Dessa prover kommer att märkas i spermabankens databas som CMV-positiva.
Om du testar negativt för CMV-antikroppar, bör du överväga att välja spermier från en donator som också är CMV-negativ
Rekommendationer om val av spermier för donator-UI
Kvinnor som överväger att försöka bli gravida med donatorspermier bör inkludera testning av CMV-antikroppar som en del av sin screening för smittsamma sjukdomar. De kvinnor som har haft en tidigare infektion har mycket låg risk att överföra CMV-infektion till ett foster. De löper liten eller ingen risk att använda en CMV-positiv donator. Kvinnor som aldrig har utsatts för CMV bör dock överväga att använda en CMV-negativ spermadonator. Även om risken från CMV-positiva donatorer kan vara liten är det omöjligt att med säkerhet avgöra om det kan finnas en viss risk för infektion. För den CMV-negativa kvinnan är det därför bäst att undvika dessa prover.