Daglig sociologi blogg

Av Karen Sternheimer

Under en promenad i mitt bostadsområde lade jag märke till ett överflöd av rosa flamingos av plast på gräsmattorna hos flera familjer. De stod genast ut som ovanliga; de hade inte funnits där några dagar tidigare, och de dök upp på flera gräsmattor på olika gator.

Vad låg bakom denna nya modefluga? Är rosa flamingos det nya måsteet för gräsmattedekoration?

Jag trodde att detta skulle vara osannolikt i grannskapet, ett område i övre medelklassen som befolkas av yrkesverksamma från Los Angeles. Gräsmattor har en symbolisk betydelse, och rosa flamingos har, rättvist eller orättvist, förknippats med bristande smak och kladdighet. Yrkesverksamma i städerna, särskilt i det bildmedvetna Los Angeles, är mer benägna att försöka utstråla en sofistikerad atmosfär.

Husägare här lägger ner mycket tid och pengar på sina trädgårdar, och mycket få, om ens några, har prydnadsföremål av plast på gräsmattan. Som du kan se på bilderna nedan har många bostäder frodiga trädgårdar och invånarna är mycket hängivna till att sköta dem (eller betala andra för att göra det). Landskapsarkitekters skyltar pryder ofta förgårdarna, och de som känner till dem kan rekommendera den ”hetaste” designern till sina vänner och grannar.

Du kan se några exempel på grannskapets trädgårdar. Faktum är att vackra trädgårdar är så uppskattade här att en lokal klubb regelbundet erbjuder rundturer i några av samhällets bästa trädgårdar. Att få vara med på denna turné är en stor bedrift. Trädgårdar med plastprydnader är osannolikt att få positiv uppmärksamhet, och ändå har de dykt upp på fler och fler gräsmattor….
Jag hittade en ledtråd till detta mysterium när jag gick förbi en lokal kyrka som hade en särskilt stor flock plastflamingos på sin välskötta gräsmatta. På en rosa banderoll som hängde ovanför stod det ”The Flamingos are Coming!” och jag tänkte att plastfåglarna måste ha något att göra med ett program som sponsras av kyrkan.

Därefter lade jag märke till en skylt som hängde från en av flamingona på en annan gräsmatta; som du kan se på bilden nedan har flamingona placerats där av någon annan än hemmets invånare för att få husägaren att donera pengar. För att få flamingona borttagna behövde mottagaren göra en donation. Mottagaren uppmanas också att ”flockas” på en väns gräsmatta för att få dem att också bidra.

Efter att ha tittat på nätet fann jag att andra samhällen också använder rosa flamingos för välgörenhetsevenemang. Ett företag som säljer flamingon i bulk ger idéer om hur man kan använda dem för att genomföra en insamling; ett av förslagen innefattar till och med att begära att de som har blivit ”flockade” betalar en extra ”försäkring” för att se till att de inte blir flockade på nytt av någon annan.

Sajten flockofpinkflamingos.com beskriver dem som blir flockade som ”offer” för en ”hitlista”; det är uppenbart att de rosa flamingona väljs ut delvis för att genera mottagaren. Även om det inte uttryckligen anges är antagandet att de som får flocken kommer att bli för förödmjukade för att behålla flamingon på sin gräsmatta och att de kommer att göra en donation så fort som möjligt.

Detta antagande fungerar bara om tillräckligt många människor tycker att de rosa flamingona är smaklösa eller är rädda för att deras grannar ska göra det, vilket bygger på föreställningar om social klass. Den franske sociologen Pierre Bourdieu påpekade att social klass inte bara handlar om hur mycket pengar vi kan ha, utan att den delvis definieras av de estetiska skillnader vi gör i fråga om våra kläder, vår mat och, ja, våra hem.

Enligt Bourdieu får vi kulturellt kapital genom att känna till de oskrivna reglerna för en viss social grupp. Att till exempel veta vilken gaffel man ska använda vid en formell bankett, vad man ska säga och vad man inte ska säga i vissa sociala sammanhang, vilka märken man ska köpa och undvika är alla exempel på kulturellt kapital. Flamingoinsamlingen är baserad på antagandet att de som flockas alla vet att rosa plastprydnader inte är en gåva utan snarare ett sätt att nominera någon för socialt hån.

I stadsdelar där det är vanligt med prydnadsföremål som rosa flamingos skulle den här insamlingen inte fungera. Det skulle inte heller vara effektivt att flockas i en främlings hus: de skulle bara kunna slänga flamingona. Om man samlar en vän är det troligare att mottagaren känner ett socialt tryck att bidra och undviker att framstå som snål.

Detta är ett exempel på informell social kontroll, där vårt beteende påverkas av våra närmaste. Vi kanske inte har några problem med att lägga på en främling som ringer och ber om en donation eller slänga ett brev där vi ber om pengar, men det är svårare att säga nej till någon som vi känner. Detta gäller särskilt personer som vi träffar regelbundet, eller som i flamingoexemplet är medlemmar i samma kyrka som vi går till.

Vi kan lära oss mycket om den sociala klassens förvecklingar bara genom att ta en promenad. Vilka lärdomar om social klass har du funnit i ditt grannskap?