Demokratiska republiken Kongos historia

Fristaten Kongo

Kung Leopold II av Belgien inledde erövringen av det enorma område som skulle bli hans personliga fideikommiss. Kungens uppmärksamhet drogs till regionen under den brittiske upptäcktsresanden och journalisten Henry Morton Stanleys utforskning av Kongofloden 1874-77. I november 1878 bildade Leopold kommittén för studier av övre Kongo (Comité d’Études du Haut Congo, senare omdöpt till Association Internationale du Congo) för att öppna det afrikanska inlandet för europeisk handel längs Kongofloden. Mellan 1879 och 1882 upprättade Stanley under kommitténs beskydd stationer i övre Kongo och inledde förhandlingar med lokala härskare. År 1884 hade Association Internationale du Congo undertecknat fördrag med 450 självständiga afrikanska enheter och hävdade på grundval av detta sin rätt att styra hela det berörda territoriet som en självständig stat.

Leopold’s thinly veiled colonial ambitions paved the way for the Berlin West Africa Conference (1884–85), which set the rules for colonial conquest and sanctioned his control of the Congo River basin area to be known as the Congo Free State (1885–1908). Beväpnad med ett privat mandat från det dåvarande internationella samfundet och under täckmantel av sin African International Associations humanitära uppdrag att avskaffa slaveriet och föra religion och det moderna livets fördelar till kongoleserna, skapade Leopold ett tvångsinstrument för kolonial hegemoni.

Namnet Kongo Free State är nära förknippat med de extraordinära svårigheter och grymheter som drabbade de kongolesiska massorna i Leopolds ”civilisatoriska uppdrags” namn. ”Utan järnvägen”, sade Stanley, ”är Kongo inte värt ett öre”. Utan användning av tvångsarbete kunde järnvägen dock inte byggas, och de enorma koncessioner som hade gjorts till privata europeiska företag skulle inte bli lönsamma, och det afrikanska motståndet i öster kunde inte heller övervinnas utan en massiv rekrytering av inhemska trupper. Den grymma logiken i inkomstkravet ledde till att Leopold förvandlade sitt begynnande administrativa system till en maskin som var utformad för att utvinna inte bara den maximala mängden naturresurser från marken utan också den maximala produktionen av arbetskraft från folket. För att säkra den arbetskraft som krävdes för att uppnå Leopolds mål använde hans agenter metoder som att kidnappa kongolesiska mäns familjer, som tvingades uppfylla ofta orealistiska arbetskvoter för att säkra sina familjers frigivning. De som försökte göra uppror behandlades av Leopolds privata armé, Force Publique – ett gäng afrikanska soldater ledda av europeiska officerare – som brände byarna och slaktade rebellernas familjer. Force Publique-trupperna var också kända för att skära av händerna på kongoleser, även på barn. Stympningarna tjänade till att ytterligare terrorisera kongoleserna och få dem att underkasta sig.

I kölvattnet av den intensiva internationella kritiken som föranleddes av avslöjanden av den amerikanske författaren Mark Twain, den engelske journalisten E.D. Morel och olika missionärer röstade det belgiska parlamentet 1908 för att annektera Kongos frihetsstat – vilket i praktiken innebar att området köptes av kung Leopold och därmed placerades det som en gång var kungens personliga innehav under belgiskt styre. Trots detta varade den destruktiva effekten av den fria staten Kongo långt bortom dess korta historia. Den utbredda sociala splittringen försvårade inte bara upprättandet av ett livskraftigt förvaltningssystem, utan lämnade också ett arv av västfientliga känslor som senare generationer av nationalister kunde dra nytta av.