Den skiftande definitionen av ISIS Kalifatet

Även när ISIS-styrkorna pressas längre tillbaka bakom sina linjer med störst omfattning, är ett antal grupper från hela världen angelägna om att kasta sin lojalitet bakom den vacklande så kallade Islamiska staten. Grupper som Boko Haram i Nigeria, al-Shabab i Somalia och Islamiska staten i Libyen har förklarat inte bara sitt stöd utan sin lojalitet till gruppen. Centralt i dessa lojalitetsförklaringar är användningen av ordet ”kalifat”, som i stora delar av västvärlden möts med lika mycket hån som ordet ”sharia”. För vissa observatörer är det inte logiskt – varför skulle grupper från hela världen vara så villiga att lösa in sina aktier i ISIS när det är uppenbart att gruppen vacklar och att dess experiment med ett ”kalifat” kollapsar? Sanningen är att även om ISIS kontroll över delar av Syrien och Irak kanske avtar för varje dag som går, blir det kalifat som gruppen har hävdat att den vill upprätta bara starkare. På många sätt håller ISIS på att förvandlas till något helt annat, och definitionen av kalifat står i centrum för denna metamorfos.

Det finns en tendens i västvärlden att sätta likhetstecken mellan idén om ett kalifat och nödvändigheten av en panislamisk världsmakt. Detta är förståeligt – det ursprungliga Rashidun-kalifatet som inrättades efter Muhammeds död, där regeringsmakten och religionsmakten var starkt sammanflätade, ses ofta som en modell. I många källor som hänvisar till islams guldålder tilltalas dessutom islams härskare som ”kalif”, så det är bara att följa att för många är kalif och islam analogt med Caesar och det gamla Rom. I verkligheten har sambandet mellan titeln kalif och politisk makt varit mycket mer sällsynt utanför de tidigaste decennierna av den islamiska historien. Faktum är att titeln vanligtvis handlade mycket mer om att upprätthålla legitimitet än att demonstrera makt.

Under medeltiden styrde ett antal kalifer från säten i Cordoba, Kairo och, som mest känt, Bagdad. Med detta sagt var dessa titlar, i fallet med umayyaderna i Cordoba och fatimiderna i Kairo, spridda av samma män som hade politisk makt. Orsaken till detta är uppenbar när man undersöker saken närmare. Kaliferna var de som behövde den ständiga förstärkningen av religionen för att hävda sin legitimitet i både sina undersåtars och granngruppers ögon. Det muslimska Spanien låg i nära anslutning till kristendomen, medan det fatimidiska Egypten var en shiitisk stat som stod trotsig mot sina sunnitiska grannar. Abd ar-Rahman av Cordoba hade till exempel ursprungligen den sekulära titeln emir, men tog på sig titeln kalif så att han kunde nämnas som sådan i fredagens khutba. I det abbasidiska Bagdad, det äldsta av kalifaten, blev titeln allt mindre viktig eftersom lokala härskare, som den berömde Saladin från korsfararna, i allt högre grad bara gav läpparnas bekännelse till den abbasidiska kalifens önskemål.

I själva verket återupplivade ottomanerna titeln endast som ett sätt att bygga upp en tidig sunnitisk nationalism. När allt kommer omkring tilltalade man fortfarande det osmanska rikets härskare som ”sultan”, inte ”kalif”. Under kolonialtiden upprättades kalifat i Nigeria, Sudan och på andra håll som ett sätt att samla lokalbefolkningen mot det europeiska styret. I dessa fall vädjade användningen av titeln till idén att islam var under attack. Det hade föga att göra med politiska konnotationer, utan inramade i stället en konflikt mellan islam och det andra. Om man använde det islamiska styrelsespråket betonade det skillnaderna mellan dar al-Islam, islams rike, och dar al-Harb, krigets rike – den icke-islamiska andra. Observera att en sådan världsbild lämnar lite utrymme för dem i de andra underavdelningar som utvecklats av islamiska lärda, såsom dar al-Sulh, ett område där icke-muslimer undertecknade fredsfördrag med muslimska stater.

Historiskt sett har därför den exakta definitionen av kalifat förändrats med tiden, och inom den avsevärda gråzon som utgör den definitionen har ISIS funnit förmågan att upprätthålla idén om att det är ett kalifat, även när dess statsstruktur förändras. Precis som Rashidun- och Umayyadkalifaten visade ISIS första månader på ett kalifat som en stat. Men i takt med att ISIS drabbades av fler nederlag på slagfältet kunde man inte längre på ett effektivt sätt definiera sitt kalifat i det paradigmet. Istället liknar det kalifat som ISIS nu påstår sig leda mycket mer de kalifat som byggde upp en dikotomi mellan islam och de andra, med ISIS som sinnebilden av sann islam och en andlig ledare. ISIS skickar trots allt inte administratörer till regionerna som proklamerar sin lojalitet till gruppen, som en traditionell stat skulle kunna göra. Istället driver den idén att ISIS är den legitima moraliska ledaren för den islamiska världen.

ISIS lämnas därför med två möjliga slutsatser av begreppet i sitt eget tankesätt. Den första av dessa är den mest uppenbara – ISIS använder termen som ett sätt att attrahera stöd och ytterligare måla upp olika konflikter mellan muslimer och icke-muslimer med hjälp av penseln dar al-Harb. I detta avseende skiljer sig ISIS ansträngningar inte från det osmanska rikets försök att framställa sig självt som en försvarare av sunnitisk nationalism. Kom ihåg att ISIS självt bildades delvis för att främja upplevda sunniarabiska intressen mot en shiitdominerad regering i Bagdad och en baathistregim i Damaskus.

För det andra kan ISIS acceptera det faktum att många av dess anhängare kanske inte lever under dess direkta politiska kontroll. Det är inte av någon större betydelse. Faktum är att förmågan att ta ansvar för attacker som ISIS bara inspirerar till är en stor fördel för ISIS. I själva verket är det förmågan att se ut att ha någon hand i samordningen av handlingarna som kommer att fortsätta att ge ISIS den aura som den behöver för att fortsätta att utvidga sitt inflytande. Samtidigt håller en sådan expansion inte bara lokala och västerländska mål i beredskap, utan främjar också mytologin om ISIS som en pan-sunnitisk rörelse som kan förena sunniter från norra Nigeria, Somalia och otaliga andra hotspots i den islamiska världen.