E-dur
E-dur-tonarten förknippas ofta med djärv, heroisk musik, delvis på grund av Beethovens användning. Hans Eroica-symfoni, kejsarkonsert och stora sonat är alla i denna tonart. Beethovens (hypotetiska) tionde symfoni står också i E-dur. Men redan före Beethoven identifierade Francesco Galeazzi Es-dur som ”en heroisk tonart, extremt majestätisk, allvarlig och allvarlig: i alla dessa egenskaper är den överlägsen C.”
Tre av Mozarts fullbordade hornkonserter och Joseph Haydns trumpetkonsert står i Es-dur, och det gör även Anton Bruckners fjärde symfoni med sitt framträdande horntema i den första satsen. Ett annat anmärkningsvärt heroiskt stycke i Ess-dur är Richard Strauss’ A Hero’s Life. Det heroiska temat i Jupitersatsen i Holsts Planeterna är i Ess-dur. Mahlers stora och heroiska åttonde symfoni är i Ess-dur och hans andra symfoni slutar också i denna tonart.
Under den klassiska perioden var emellertid Ess-dur inte begränsat till enbart bombastisk mässingsmusik. ”E-dur var den tonart som Haydn oftast valde för kvartetter, totalt tio gånger, och i varje annat fall skrev han den långsamma satsen i dominanten B-dur.” Eller ”när Haydn komponerade kyrkomusik och operamusik i Ess-dur ersatte han ofta oboer med cors anglais under denna period”, och även i Symfoni nr 22 i Ess-dur.
För Mozart var Ess-dur förknippat med frimureri; ”Ess-dur framkallade ståtlighet och en nästan religiös karaktär.”
Elgar skrev sin Variation IX ”Nimrod” från Enigmavariationerna i Ess-dur. Dess starka men ändå sårbara karaktär har lett till att stycket har blivit ett viktigt inslag vid begravningar, särskilt i Storbritannien.
Shostakovitj använde Es-durskalan för att på ett sarkastiskt sätt frammana militär ära i sin Symfoni nr 9 .