Efter att ha bott i Norge känner sig Amerika bakåtsträvande. Here’s Why.
Byn Fredvang i Lofoten, Norge. (Sveter/Wikimedia Commons)
Detta inlägg publicerades ursprungligen på TomDispatch och i tryckt form i något förkortad form på The Nation.
För några år sedan insåg jag det meningslösa i att rapportera sanna saker om USA:s katastrofala krig och därför lämnade jag Afghanistan för ett annat avlägset bergsland långt bort. Det var raka motsatsen till Afghanistan: ett fredligt, välmående land där nästan alla verkade njuta av ett gott liv, på jobbet och i familjen.
Det är sant att de inte arbetade särskilt mycket, inte med amerikanska mått mätt i alla fall. I USA arbetar heltidsanställda löntagare som antas arbeta 40 timmar i veckan i genomsnitt 49 timmar, och nästan 20 procent av dem arbetar mer än 60 timmar i veckan. De här människorna arbetade å andra sidan bara omkring 37 timmar i veckan, när de inte var borta på långa betalda semestrar. I slutet av arbetsdagen, omkring fyra på eftermiddagen (kanske tre på sommaren), hade de tid att njuta av en vandring i skogen eller ett bad med barnen eller en öl med vännerna – vilket bidrar till att förklara varför de, till skillnad från så många amerikaner, är nöjda med sina jobb.
Ofta blev jag inbjuden att följa med. Jag tyckte att det var uppfriskande att vandra och åka skidor i ett land utan landminor och att umgås på kaféer där det är osannolikt att de blir bombade. Så småningom förlorade jag min nervositet från krigszonen och slog mig till ro i den långsamma, lugna, behagligt händelselösa strömmen av liv där.
Fyra år senare, när jag tänkte att jag borde slå mig till ro, återvände jag till Förenta staterna. Det kändes ganska mycket som att kliva tillbaka till den andra våldsamma, fattiga världen, där oron är stor och folk är grälsjuka. Jag hade faktiskt återvänt till Afghanistans och Iraks baksida: till vad Amerikas krig har gjort med Amerika. Där jag bor nu, i hemlandet, finns det inte tillräckligt med härbärgen för hemlösa. De flesta människor är antingen överarbetade eller söker jobb, bostäderna är överprisade, sjukhusen är överfulla och underbemannade, skolorna är till stor del segregerade och inte så bra. Opioid- eller heroinöverdoser är en populär dödsform, och män på gatan hotar kvinnor som bär hijab. Visste de amerikanska soldater som jag bevakade i Afghanistan att de kämpade för detta?
Ducking the Subject
En kväll lyssnade jag på demokraternas presidentdebatt för att se om de hade några planer på att återupprätta det Amerika som jag brukade känna. Till min förvåning hörde jag namnet på mitt fridfulla gömställe i bergen: Norge. Bernie Sanders fördömde USA:s krokiga version av ”kasinokapitalism” som gör att de redan rika blir allt högre och arbetarklassen spolas ut. Han sa att vi borde ”titta på länder som Danmark, Sverige och Norge och lära oss av vad de har åstadkommit för sina arbetande människor”.
Han tror, tillade han, på ”ett samhälle där alla människor har det bra”. Inte bara en handfull miljardärer”. Det låter verkligen som Norge. I evigheter har de arbetat med att producera saker för att alla ska kunna använda dem – inte för att några få ska tjäna pengar – så jag var alldeles nyfiken och väntade på att Sanders skulle förklara det för amerikanerna.
Men Hillary Clinton kontrade snabbt: ”Vi är inte Danmark”. Leende sade hon: ”Jag älskar Danmark” och levererade sedan en patriotisk punchline: ”Vi är Amerikas förenta stater. Det går inte att förneka. Hon hyllade kapitalismen och ”alla småföretag som startades för att vi har möjligheten och friheten i vårt land för människor att göra det och tjäna ett bra levebröd för sig själva och sina familjer”. Hon verkade inte veta att danskar, svenskar och norrmän gör det också, och med mycket större framgång.
Sanningen är att nästan en fjärdedel av de amerikanska nystartade företagen inte grundas på briljanta nya idéer, utan på desperation hos män eller kvinnor som inte kan få ett anständigt jobb. Majoriteten av alla amerikanska företag är soloföretag som har noll löner, som inte anställer någon annan än entreprenören och som ofta snabbt förfaller. Sanders sade att han också är för småföretag, men att det inte betyder någonting ”om alla nya inkomster och rikedomar går till de översta 1 procenten”. (Som George Carlin sa: ”Anledningen till att de kallar det för den amerikanska drömmen är att man måste sova för att tro det.”)
I den debatten hördes inget mer om Danmark, Sverige eller Norge. Publiken lämnades i mörker. Senare, i ett tal vid Georgetown University, försökte Sanders klargöra sin identitet som demokratisk socialist. Han sade att han inte är den typ av socialist (med stort S) som förespråkar statligt ägande av något som liknar produktionsmedel. Den norska regeringen äger å andra sidan produktionsmedlen för många offentliga tillgångar och är den största aktieägaren i många viktiga privata företag.
Jag blev förbluffad. Norge, Danmark och Sverige tillämpar varianter av ett system som fungerar mycket bättre än vårt, men inte ens de demokratiska presidentkandidaterna, som säger sig älska eller vilja lära av dessa länder, verkar veta hur de faktiskt fungerar.
Varför vi inte är Danmark
Beviset på att de fungerar levereras varje år i datainriktade utvärderingar av FN och andra internationella organ. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utvecklings årliga rapport om internationellt välbefinnande mäter till exempel 11 faktorer, som sträcker sig från materiella förhållanden som bostäder till överkomligt pris och sysselsättning till frågor om livskvalitet som utbildning, hälsa, förväntad livslängd, valdeltagande och allmän tillfredsställelse hos medborgarna. År efter år ligger alla de nordiska länderna i topp, medan Förenta staterna ligger långt efter. Dessutom har Norge legat på första plats i FN:s utvecklingsprograms index för mänsklig utveckling under 12 av de senaste 15 åren, och landet ligger konsekvent i topp vid internationella jämförelser av frågor som demokrati, medborgerliga och politiska rättigheter samt yttrande- och pressfrihet.
Vad är det som gör att skandinaverna skiljer sig så mycket från andra länder? Eftersom demokraterna inte kan berätta det och republikanerna inte vill att du ska veta, låt mig ge dig en snabb introduktion. Det som skandinaverna kallar den nordiska modellen är ett smart och enkelt system som börjar med ett djupt engagemang för jämlikhet och demokrati. Det är två begrepp som kombineras i ett enda mål eftersom man enligt dem inte kan ha det ena utan det andra.
Redan där skiljer de sig från det kapitalistiska Amerika, som nu är det mest ojämlika av alla utvecklade länder och följaktligen inte längre är en demokrati. Statsvetare säger att det har blivit en oligarki – ett land som styrs på medborgarnas bekostnad av och för de superrika. Under förra århundradet vägrade skandinaverna, som strävade efter sitt egalitära mål, att bara nöja sig med någon av de ideologier som konkurrerade om makten – inte kapitalism eller fascism, inte marxistisk socialism eller kommunism. Geografiskt fast mellan mäktiga nationer som förde heta och kalla krig för sådana doktriner, försökte skandinaverna hitta en väg däremellan. Denna väg var omstridd – av socialistiskt inspirerade arbetare å ena sidan och kapitalistiska ägare och deras elitkumpaner å andra sidan – men den ledde till slut till en blandekonomi. Tack vare den organiserade arbetarrörelsens och de politiska partiernas solidaritet och klokhet ledde den långa kampen till ett system som gör kapitalismen mer eller mindre kooperativ, och som sedan på ett rättvist sätt omfördelar de rikedomar som den bidrar till att producera. Kampen ägde rum runt om i världen under 1900-talet, men bara skandinaverna lyckades kombinera de bästa idéerna från båda lägren, samtidigt som de slängde ut de sämsta. 1936 beskrev den populäre amerikanske journalisten Marquis Childs för första gången resultatet för amerikanerna i boken Sweden: The Middle Way. Sedan dess har alla skandinaviska länder och deras nordiska grannar Finland och Island förbättrat detta hybridsystem. I Norge är det i dag förhandlingar mellan fackföreningsförbundet och det norska företagarförbundet som bestämmer löner och arbetsvillkor i de flesta kapitalistiska företag, offentliga och privata, som skapar välstånd, samtidigt som höga men rättvisa progressiva inkomstskatter finansierar statens universella välfärdssystem, som gynnar alla. Dessutom arbetar dessa förbund tillsammans för att minimera skillnaderna mellan hög- och låglönejobb. Som ett resultat av detta rankas Norge tillsammans med Sverige, Danmark och Finland bland de mest inkomstjämlika länderna i världen, och dess levnadsstandard toppar listorna.
Så här är den stora skillnaden: i Norge tjänar kapitalismen folket. Regeringen, som valts av folket, ser till detta. Alla åtta partier som vann parlamentsplatser i det senaste nationella valet, inklusive det konservativa Høyre-partiet som nu leder regeringen, har åtagit sig att upprätthålla välfärdsstaten. I USA har dock den nyliberala politiken satt rävarna i kontroll över hönshuset, och kapitalisterna har använt de rikedomar som deras företag genererar (samt finansiella och politiska manipulationer) för att ta över staten och plocka kycklingarna. De har gjort ett mästerligt arbete med att tugga sönder det organiserade arbetet. I dag tillhör endast 11 procent av de amerikanska arbetstagarna en fackförening. I Norge är den siffran 52 procent, i Danmark 67 procent och i Sverige 70 procent.
I USA maximerar oligarkerna sin rikedom och behåller den, genom att använda den ”demokratiskt valda” regeringen för att utforma politik och lagar som är gynnsamma för deras rävklassens intressen. De lurar folket genom att insistera, som Hillary Clinton gjorde i debatten, på att vi alla har ”frihet” att skapa ett företag på den ”fria” marknaden, vilket innebär att det är vårt eget fel att vi har det tufft.
I de nordiska länderna däremot ger demokratiskt valda regeringar sina befolkningar frihet från marknaden genom att använda kapitalismen som ett verktyg för att gynna alla. Det befriar deras folk från det mäktiga vinstmotivets tyranni som förvränger så många amerikanska liv, vilket gör dem friare att följa sina egna drömmar – att bli poeter eller filosofer, bartenders eller företagare, som de vill.
Familjefrågor
Kanske vill våra politiker inte prata om den nordiska modellen, eftersom den visar så tydligt att kapitalismen kan sättas in i arbete för många, inte bara för ett fåtal.
Tänk på den norska välfärdsstaten. Den är universell. Med andra ord är stödet till sjuka eller äldre inte välgörenhet, som eliterna motvilligt skänker till de behövande. Det är en rättighet för varje enskild medborgare. Det inkluderar varje kvinna, oavsett om hon är någons fru eller inte, och varje barn, oavsett dess föräldraskap. Att behandla varje person som en medborgare bekräftar allas individualitet och allas jämlikhet. Det befriar varje person från att vara juridiskt besatt av någon annan – en make, till exempel, eller en tyrannisk far.
Det för oss till kärnan i den skandinaviska demokratin: kvinnors och mäns jämlikhet. På 1970-talet marscherade norska feminister in i politiken och satte fart på den demokratiska förändringen. Norge behövde en större arbetskraft, och kvinnor var svaret. Hemmafruar gick in i betalt arbete på lika villkor som männen, vilket nästan fördubblade skattebasen. Detta har faktiskt betytt mer för det norska välståndet än den slumpmässiga upptäckten av oljereserver i Nordatlanten. Finansministeriet beräknade nyligen att dessa ytterligare arbetande mödrar tillför Norges nationella nettoförmögenhet ett värde som motsvarar landets ”totala oljeförmögenhet” – som för närvarande innehas i världens största statliga förmögenhetsfond, som är värd mer än 873 miljarder dollar. År 1981 satt kvinnor i parlamentet, i premiärministerns stol och i hennes kabinett.
Amerikanska feminister marscherade också för sådana mål på 1970-talet, men de stora pojkarna, som var upptagna med sina egna intriger i Vita huset, inledde ett kvinnokrig som satte landet tillbaka och som än i dag rasar i form av brutala angrepp på kvinnors grundläggande medborgerliga rättigheter, hälsovård och reproduktiva frihet. Tack vare organiserade feministers hårda arbete antog kongressen 1971 det tvåpartistiska lagförslaget Comprehensive Child Development Bill för att inrätta ett nationellt dagvårdssystem på flera miljarder dollar för barn till arbetande föräldrar. År 1972 lade president Richard Nixon in sitt veto mot den, och så var det slut. 1972 antog kongressen också ett lagförslag (som först föreslogs 1923) om att ändra konstitutionen för att ge kvinnor lika rättigheter som medborgare. Ändringen om lika rättigheter (Equal Rights Amendment, ERA) ratificerades av endast 35 delstater, tre kort före de 38 som krävdes, och förklarades död 1982, vilket lämnade de amerikanska kvinnorna i ett juridiskt limbo. 1996 undertecknade president Bill Clinton lagen om personlig ansvarighet och arbetsmöjligheter (Personal Responsibility and Work Opportunity Reconciliation Act), vilket utplånade sex decennier av federal välfärdspolitik ”som vi känner till”, upphörde med de federala kontantutbetalningarna till landets fattiga och förpassade miljontals kvinnliga familjeöverhuvuden och deras barn till fattigdomen, där många fortfarande lever 20 år senare. I dag, nästan ett halvt sekel efter det att Nixon förstörde den nationella barnomsorgen, är till och med privilegierade kvinnor, som slits mellan sitt underbetalda arbete och sina barn, överväldigade.
Det hände helt annorlunda i Norge. Där drev feminister och sociologer hårt mot det största hindret som fortfarande står i vägen för full demokrati: kärnfamiljen. På 1950-talet hade den världsberömde amerikanska sociologen Talcott Parsons förklarat att detta arrangemang – med mannen på jobbet och den lilla frun hemma – var det idealiska upplägget för att socialisera barnen. Men på 1970-talet började den norska staten dekonstruera detta odemokratiska ideal genom att ta på sig kvinnornas traditionella obetalda hushållssysslor. Att ta hand om barn, äldre, sjuka och handikappade blev det grundläggande ansvaret för den universella välfärdsstaten, vilket frigjorde kvinnor i arbetslivet så att de kunde njuta av både sina jobb och sina familjer. Det är en annan sak som amerikanska politiker – som fortfarande, tråkigt nog, mestadels är avskyvärt skrytsamma män – säkert inte vill att ni ska tänka på: att patriarkatet kan avskaffas och att alla blir bättre av det.
Paradoxalt nog gjorde frigörandet av kvinnor familjelivet mer genuint. Många i Norge säger att det har gjort både män och kvinnor mer sig själva och mer lika: mer förstående och lyckligare. Det hjälpte också barnen att slippa undan helikopterföräldrarnas skugga. I Norge tar mamma och pappa i sin tur ut betald föräldraledighet från arbetet för att se till att ett nyfött barn klarar av sitt första år eller mer. Vid ett års ålder börjar barnen dock gå på en barnehage (dagis) i grannskapet och får en skolgång som till stor del sker utomhus. När barnen börjar den kostnadsfria grundskolan vid sex års ålder är de anmärkningsvärt självförsörjande, självsäkra och godmodiga. De vet hur de ska ta sig runt i staden, och om de fastnar i en snöstorm i skogen, hur de ska göra upp en eld och hitta en måltid. (En förskollärare förklarade: ”Vi lär dem tidigt att använda en yxa så att de förstår att det är ett verktyg, inte ett vapen.”)
För amerikaner är tanken på att en skola ska ”ta ifrån dig” ditt barn för att göra det till en yxhandläggare monstruös. I själva verket vet norska barn, som i den tidiga barndomen är väl förtrogna med många olika vuxna och barn, hur man kommer överens med vuxna och tar hand om varandra. Även om det är svårt att mäta är det troligt att skandinaviska barn tillbringar mer kvalitetstid med sina föräldrar som arbetar och inte gör allt, än vad ett typiskt amerikanskt medelklassbarn gör som körs av en stressad mamma från musiklektioner till karateträning. Av alla dessa skäl och mer därtill nämner den internationella organisationen Rädda Barnen Norge som det bästa landet på jorden att uppfostra barn i, medan USA hamnar långt ner på listan på 33:e plats.
Tro inte på mitt ord
Denna lilla sammanfattning skrapar bara på ytan av Skandinavien, så jag uppmanar nyfikna läsare att googla vidare. Men var försiktig. Du kommer att hitta mycket kritik mot alla de nordiska modelländerna. De strukturella frågor som jag har beskrivit – om styrelseskick och familj – är inte den typ av saker som är synliga för turister eller besökande journalister, så deras kommentarer är ofta trubbiga. Ta den amerikanska turisten/bloggaren som klagade över att han inte hade fått se Oslos ”slumområden”. (Det finns inga.) Eller den brittiska journalisten som skrev att norsk bensin är för dyr. (Fast inte för norrmännen, som i vilket fall som helst leder världen när det gäller att byta till elbilar.)
Nyliberala experter, särskilt britter, slår alltid ner på skandinaverna i böcker, tidskrifter, tidningar och bloggar, förutspår deras socialdemokratiers nära förestående undergång och trakasserar dem för att de ska överge den bästa politiska ekonomin på planeten. Självutnämnda experter som fortfarande är i Margaret Thatchers våld talar om för norrmännen att de måste liberalisera sin ekonomi och privatisera allt annat än det kungliga palatset. För det mesta gör den norska regeringen det motsatta, eller ingenting alls, och socialdemokratin fortsätter att ticka.
Det är naturligtvis inte perfekt. Den har alltid varit ett noggrant övervägt arbete under utveckling. Styrning genom konsensus kräver tid och ansträngning. Man kan se det som en långsam demokrati. Men den ligger ljusår före oss.