Empiricism

Bredare sinnen

I både vardagliga attityder och filosofiska teorier är de upplevelser som empirister hänvisar till huvudsakligen de som uppstår genom stimulering av sinnesorganen – det vill säga från syn-, hörsel-, känsel-, lukt- och smaksinnet. (Utöver dessa fem typer av förnimmelser erkänner vissa empirister även kinestetisk förnimmelse, eller förnimmelse av rörelse). De flesta filosofiska empirister har dock hävdat att förnimmelse inte är den enda leverantören av erfarenhet, och de har som empiriska erkänt medvetenheten om mentala tillstånd i introspektion eller reflektion (t.ex. medvetenheten om att man lider av smärta eller att man är rädd); sådana mentala tillstånd beskrivs då ofta metaforiskt som att de är närvarande i ett ”inre förnuft”. Det är en kontroversiell fråga om ännu fler typer av erfarenheter, såsom moraliska, estetiska eller religiösa erfarenheter, bör erkännas som empiriska. Ett avgörande övervägande är att det blir allt svårare att urskilja ett område med genuint a priori-satser i takt med att ”erfarenhetens” räckvidd utvidgas. Om man till exempel skulle betrakta matematikerns intuition av sambanden mellan siffror som ett slags erfarenhet, skulle man ha svårt att identifiera någon form av kunskap som inte i slutändan är empirisk.

Även när empirister är överens om vad som ska räknas som erfarenhet, kan de dock fortfarande vara fundamentalt oeniga om hur själva erfarenheten ska förstås. Vissa empirister uppfattar till exempel förnimmelse på ett sådant sätt att det man är medveten om i förnimmelsen alltid är en sinnesberoende entitet (ibland kallad ”sense datum”). Andra anammar någon version av ”direkt realism”, enligt vilken man direkt kan uppfatta eller vara medveten om fysiska objekt eller fysiska egenskaper (se epistemologi: realism). Det kan alltså finnas radikala teoretiska skillnader även bland empirister som är engagerade i föreställningen att alla begrepp konstrueras av element som ges i förnimmelsen.

Två andra synsätt som är besläktade med, men inte samma sak som empirismen är den amerikanske filosofen och psykologen William James pragmatism, varav en aspekt var vad han kallade radikal empirism, och logisk positivism, som ibland också kallas logisk empirism. Även om dessa filosofier är empiriska i någon mening har var och en av dem en distinkt inriktning som motiverar att de behandlas som en separat rörelse. Pragmatismen betonar idéernas inblandning i praktisk erfarenhet och handling, medan den logiska positivismen är mer inriktad på att rättfärdiga vetenskaplig kunskap.

När ordet empirism beskriver en vardaglig attityd förmedlar ordet empirism ibland en ogynnsam innebörd av okunnighet om eller likgiltighet för relevant teori. Att kalla en läkare för ”empirist” har således inneburit att kalla honom för en kvacksalvare – ett bruk som kan spåras till en sekt av läkare som motsatte sig de genomarbetade medicinska – och i vissa avseenden metafysiska – teorier som ärvts från den grekiske läkaren Galen av Pergamon (129-c. 216 e.Kr.). De medicinska empirister som motsatte sig Galen föredrog att förlita sig på behandlingar med observerad klinisk effektivitet, utan att undersöka de mekanismer som den terapeutiska teorin eftersträvade. Men empirism, som inte har med medicin att göra, kan också användas mer positivt för att beskriva en hårdnackad vägran att låta sig påverkas av något annat än de fakta som tänkaren själv har observerat, ett trubbigt motstånd mot vedertagna åsikter eller osäkra kedjor av abstrakta resonemang.