En inspirerande berättelse om en mans uthållighet under julen
Alla kan behöva extra pengar under julen, och julen är UPS mest hektiska säsong. Jag anmälde mig till en tillfällig rutt. Vem kunde ana hur mycket jag skulle älska jobbet?
En regnig eftermiddag ett par dagar före jul bar jag en låda uppför en gångväg. Tre ansikten dök upp vid fönstret när jag närmade mig. Ytterdörren öppnades och en kvinna stack ut huvudet.
”Kan du gå runt baksidan?” viskade hon.
Jag gav henne en blinkning. Det var inte första gången jag hade hjälpt en mamma att behålla en julöverraskning.
”Såg barnen det?” frågade min chaufför Dan när jag kom tillbaka till lastbilen.
Jag skakade på huvudet. ”Men inte i brist på försök.” Vi skrattade och började köra nerför gatan. ”Nu vet jag hur jultomten känner sig.”
Jag kände mig verkligen som jultomten. Det fanns inget bättre än att ge människor något som de verkligen behövde eller ville ha. Omaha-biffar, böcker som de inte kunde vänta med att läsa, till och med nya badrumsarmaturer var roliga att leverera, särskilt om de var en gåva till någon annan. Många människor skulle vara glada på juldagsmorgonen delvis på grund av mig.
Vi svängde in på en kort gata med bara tre hus. Vi kände den väl. När vi stannade kom en kvinna fram till lastbilen.
”Har ni något till mig?” frågade hon och pekade på sitt hus. Hon lät orolig.
”Jag är ledsen. Dagens paket är till huset bredvid.”
”Mitt måste ha gått vilse”, sa hon.
Dan och jag utbytte en bekymrad blick. Vi hade levererat 1 440 paket utan ett fel. Vi ville inte att ens ett skulle gå vilse.
”Kanske en av dina grannar har det”, sa jag.
Jag kollade i huset bredvid, men de hade inga extra paket. Ingen svarade i huset på andra sidan gatan.
”De är de enda andra människorna i kvarteret”, sa jag.
Kvinnan såg ut att vara på gränsen till tårar.
”Vad var det i det?”
”En tomtedräkt”, sa hon. Jag kunde ha skrattat om hon inte såg så upprörd ut. Uppenbarligen var den här tomtedräkten viktig. ”Min man ska ha den på sig på julafton. Vi vill göra den här julen extra speciell för vår son. Han är sju år och han är… ja, han har varit väldigt sjuk.”
Vi var tvungna att hitta det där paketet! Enligt våra spårningsuppgifter hade vi definitivt levererat kvinnans paket till rätt gata, men inte till rätt adress. Paketet måste finnas i det tomma huset. Vi hade inte ens ett telefonnummer.
De kommande två dagarna tänkte jag inte på något annat än det där paketet. Men huset förblev tomt och jag hade inget sätt att ta mig in.
Jultomten kunde lösa det här problemet med magi, tänkte jag när jag klättrade in i lastbilen för min sista dag på jobbet, den tjugotredje december. Jag behövde Guds hjälp. Snälla, låt mig hitta det där paketet. Det skulle vara den bästa julklapp du kunde ge mig.
Hela dagen bad jag om ett mirakel. Men inget kom. Strax efter solnedgången svängde vi in på den lilla gatan igen. När vi passerade huset med det sjuka barnet fick jag syn på hans mamma som stod i garaget. Hon såg ledsen ut. Som om hon hade gett upp. Kanske var det dags att jag också gjorde det.
”Hej”, sa Dan. ”Garagedörren är öppen.” Han pekade på andra sidan gatan. För första gången på flera dagar fanns det tecken på liv i det mystiska huset. Ett par höll på att kliva ur en bil. Jag bröt nästan nacken när jag sprang över för att fånga dem. ”Hittade du ett paket av en slump? Ett paket som inte hör hemma här?”
”Vi stannade bara för att titta till våra vänners hus”, sa en av dem. ”De är på semester. Men vi tittar gärna runt åt dig.”
Momenten senare sprang jag över gatan med den sedan länge försvunna lådan i mina händer. ”UPS, vi levererar!” Jag meddelade när jag överlämnade den.
”Jag har försökt hitta en ersättningsdräkt i flera dagar!” sa kvinnan. ”Ingen kunde få den till oss före julafton!”
Just då kom en liten pojke till dörren. Han verkade bräcklig, men med en ängels oskyldiga ansikte.
”Den här mannen har kommit med ett mycket viktigt paket till oss”, sa hans mamma till honom.
Pojken tittade upp på mig. ”Tack”, sa han. ”Gillar du fruktkaka?”
Han gick in i huset och kom tillbaka med en låda inlindad med ett band.
”God jul”, sa han.
”Det ser ut som om du också fick en present”, sa Dan när jag kom tillbaka till lastbilen med lådan.
Det gjorde jag verkligen. Och jag menade inte fruktkakan.