En kort historia om Kenya
Förkolonial historia
Omkring 2000 f.Kr. bosatte sig kushitisktalande människor från norra Afrika i den del av Östafrika som nu är Kenya. På 1000-talet e.Kr. besöktes den kenyanska kusten av arabiska handelsmän, som på grund av Kenyas närhet till den arabiska halvön etablerade arabiska och persiska kolonier där. Nilotiska och bantufolk flyttade också in i regionen under det första årtusendet e.Kr. och bosatte sig i inlandet.
Européerna
Svenska språket, som utvecklades från en blandning av bantu och arabiska, utvecklades sedan till swahilispråket som ett lingua franca för handel mellan de olika folken. När portugiserna anlände 1498 bröts den arabiska dominansen på kusten, eftersom hamnen i Mombasa blev en viktig förnödenhetshållplats för fartyg på väg till Fjärran Östern. Portugiserna gav i sin tur vika för islamisk kontroll under imamen av Oman på 1600-talet tills ytterligare ett europeiskt inflytande kom, denna gång från Storbritannien under 1800-talet.
Kolonialhistoria
Rötterna till Kenyas kolonialhistoria går tillbaka till Berlinkonferensen 1885, då Östafrika för första gången delades upp i influensområden av de europeiska makterna. Den brittiska regeringen grundade det östafrikanska protektoratet 1895 och öppnade strax därefter det bördiga höglandet för vita bosättare. Redan innan landet officiellt förklarades som en brittisk koloni 1920 fick dessa bosättare en röst i regeringen, medan afrikaner och asiater förbjöds direkt politiskt deltagande fram till 1944. Under denna period fördes tusentals indier till Kenya för att arbeta med att bygga järnvägslinjen Kenya-Uganda och bosatte sig därefter där, samtidigt som de bjöd in många av sina släktingar som huvudsakligen var handelsmän från Indien att ansluta sig till dem.
Resistans mot kolonialismen – Mau Mau
År 1942 svor medlemmar av stammarna Kikuyu, Embu, Meru och Kamba en ed om enighet och hemlighetsmakeri för att kämpa för frihet från det brittiska styret. Mau Mau-rörelsen började med den eden och Kenya inledde sin långa hårda väg mot nationell suveränitet. År 1953 anklagades Jomo Kenyatta för att ha lett Mau Mau-rörelsen och dömdes till sju års fängelse. En annan frihetskämpe, Dedan Kimathi, arresterades 1956 för sin roll i Mau Mau-upproret som en av ledarna för självständighetskampen och hängdes därefter av kolonialisterna. Kenya var under undantagstillstånd från oktober 1952 till december 1959 på grund av Mau Mau-upproret mot det brittiska kolonialstyret och tusentals kenyaner fängslades i fångläger. Under denna period ökade det afrikanska deltagandet i den politiska processen snabbt och 1954 fick alla tre raserna (européer, asiater och afrikaner) tillträde till Kenyas lagstiftande råd på representativ basis.
Kenya uppnår självständighet
Å 1957 hölls de första direkta valen för afrikaner till det lagstiftande rådet och de som valdes ökade folkets agitation för att Jomo Kenyatta skulle släppas ur fängelset. År 1962 släpptes Kenyatta och blev Kenyas första premiärminister när Kenya slutligen blev självständigt den 12 december 1963. Följande år blev Kenya en republik med Kenyatta som första president. Samma år anslöt sig Kenya till det brittiska samväldet.
Vägen till Kenyattas enpartistat
År 1966 bildades ett litet men betydelsefullt vänsteroppositionsparti, Kenya People’s Union (KPU), av Jaramogi Oginga Odinga, en före detta vicepresident och Luo-äldste. KPU förbjöds kort därefter och dess ledare arresterades 1969 och Kenya blev ”de facto” en enpartistat. Efter Kenyattas död i augusti 1978 efterträdde vicepresident Daniel Arap Moi honom som Kenyas andra president.
Moi-eran
I juni 1982 förklarades Kenya officiellt som en enpartistat av nationalförsamlingen och konstitutionen ändrades i enlighet med detta. I september 1983 hölls parlamentsval under ett enda parti för första gången och 1988 års val förstärkte enpartisystemet. I december 1991 upphävde dock parlamentet enpartistycket i konstitutionen. En mångfald av nya partier bildades i början av 1992 och i december samma år återupprättades flerpartidemokratin och val hölls med deltagande av flera partier. På grund av splittring inom oppositionen omvaldes Moi för ytterligare en femårsperiod, och hans parti KANU behöll majoriteten i den lagstiftande församlingen. På grund av de parlamentariska reformerna i november 1997 utökades de politiska rättigheterna, vilket ledde till en explosionsartad ökning av antalet politiska partier. Återigen vann Moi omval som president i valet i december 1997, på grund av en splittrad opposition. KANU fick 113 av 222 parlamentsplatser, men på grund av avhopp var man tvungen att förlita sig på stöd från mindre partier för att skapa en fungerande majoritet.
President Mwai Kibaki
I oktober 2002 bildades den nationella regnbågskoalitionen (National Rainbow Coalition, NARC), som uppstod genom att oppositionspartierna slogs samman med en fraktion som bröt sig loss från KANU. Mwai Kibaki, NARC:s kandidat, valdes till landets tredje president i december 2002. President Kibaki fick 62 procent av rösterna och NARC fick 130 av 222 parlamentsplatser (59 procent av platserna). Under Kibakis första tid vid makten öppnades det demokratiska utrymmet upp ännu mer och koalitionspolitiken slog rot.
Den stora koalitionen
Kenya höll sitt tionde allmänna val den 27 december 2007. Den tvist som följde på att Kenyas valkommission (ECK) tillkännagav resultatet urartade tyvärr i en sju veckor lång våldsvåg utan motstycke i vissa delar av landet, vilket ledde till förlust av människoliv, förflyttning av vissa medborgare, förstörelse av egendom och allmänna störningar i det sociala och ekonomiska livet.
Förre generalsekreteraren för Förenta nationerna, Koffi Annan, med hjälp av framstående personer från hela den afrikanska kontinenten, inklusive H.E.E. president Jakaya Kikwete, ordförande för Afrikanska unionen och Tanzanias president, Graca Machel, Benjamin Mkapa och Joachim Chisano, hjälpte till att förmedla en försoning mellan president Mwai Kibaki och hans huvudkandidat Raila Odinga, vilket ledde till undertecknandet av det nationella avtalet och försoningsavtalet, vilket banade väg för att återställa fred och säkerhet i landet och för en återgång till normala förhållanden i de drabbade regionerna.
Avtalet omfattade en grundläggande förändring av regeringsstrukturen genom att införa posten som premiärminister med två vice premiärministrar och bildandet av en stor koalition mellan presidentens parti National Unity och Odingas Orange Democratic Movement Party.
Efter avtalet har H.E. presidenten och den utsedda premiärministern utsett en nationell kommitté för genomförande av avtalet för att utarbeta ett handlingsprogram för den stora koalitionsregeringen, synkronisera koalitionspartiernas manifest och fastställa kort-, medellång- och långsiktig politik som ska genomföras av den stora koalitionsregeringen.
Kommittén inrättade ett program för försoning och uppbyggnad som omfattade hela landet med aktiviteter som spreds ner till alla distrikt och valkretsar och involverade den privata sektorn, det civila samhället, medierna, samhällsbaserade organisationer, idrottspersoner och trosbaserade organisationer i den nationella strategin för återhämtning av nödsituationer.
Parallellt till detta inrättades tre viktiga organ: Kommissionen för sanning, rättvisa och försoning, undersökningskommissionen för våld efter valet och den oberoende granskningskommittén för 2007 års val. Genom dessa organ kommer Kenya och dess folk att få sanning, försoning och läkning.
Partierna enades också om en process och en färdplan för en omfattande författningsreform, som kommer att stärka de styrande institutionerna och ta itu med de långsiktiga skillnader som bidrog till våldet.
Genom genomförandet av den nationella överenskommelsen och försoningsöverenskommelsen inledde den stora koalitionsregeringen återuppbyggnaden av ekonomin och bosättningen av de drabbade människorna. Vid den tiden stod det högst upp på den stora koalitionsregeringens dagordning att få ekonomin att återgå till tillväxt och att ge de människor som drabbats av krisen en lösning.
President Mwai Kibaki gjorde sin andra mandatperiod i den stora koalitionsregeringen med Raila Odinga som premiärminister fram till mars 2013, då Uhuru Muigai Kenyatta valdes till Kenyas fjärde president med William Samoei Ruto som vicepresident. President Uhuru Kenyatta och vicepresident William Samoei Ruto omvaldes den 26 oktober 2017 för en andra mandatperiod.