En kort historik över ESRB:s klassificeringssystem

The Entertainment Software Rating Board, eller ESRB, meddelade i veckan att de kommer att ändra sitt sätt att klassificera spel genom att lägga till en beskrivning som anger om det finns köp i spelet. Det är en eftergift till spelpublikens uppståndelse kring loot crates som började i slutet av förra året och som till och med ledde till att vissa lagstiftare föreslog restriktiv lagstiftning mot dem.

Det är inte första gången som ESRB gör ändringar i sitt sätt att betygsätta spel. Här är en snabb historielektion om vad ESRB är, vad det inte är och hur dess klassificeringar har förändrats genom åren.

Klassificeringsmärkets födelse

Amerikaner i en viss ålder kommer att minnas Tipper Gore, medgrundare av Parents Music Resource Center (PMRC). Det var denna organisation som utlyste ”Filthy Fifteen”, en lista över de mest stötande populära låtarna som den kunde hitta. Listan – som gav Prince guldmedalj för hans arbete med ”Darling Nikki”, Sheena Easton silver för ”Sugar Walls” och Judas Priest brons för ”Eat Me Alive” – skällde ut artister som ansågs producera innehåll som var olämpligt för minderåriga.

Tänker inte någon på barnen? frågade PMRC. Denna öppna fråga ledde till att Recording Industry Association of America 1985 skapade etiketterna ”Parental Advisory”.

Tanken var då att om en bransch kunde reglera sig själv med vettiga åtgärder för att informera föräldrarna om vad deras barn lyssnade på, skulle regeringen inte behöva ingripa. Lagstiftarna blev lugnade av de små svartvita klistermärkena, ingen blev alltför arg över att man inkräktade på artisternas yttrandefrihet, och i stort sett gick amerikanerna vidare …

… till videospel. Det var musikindustrins system för föräldrarådgivning och andra självstyrande klassificeringsorgan som utgjorde en modell för skapandet av Entertainment Software Rating Board, eller ESRB, nio år senare.

EESRB bildades av Entertainment Software Association, en branschorganisation (läs: lobbygrupp) som består av alla de stora aktörerna inom spelindustrin. ESRB:s viktigaste uppgift är att klassificera videospel och appar så att föräldrarna vet vad de innehåller – precis som RIAA gör med Judas Priest-album, men med mer detaljerade uppgifter.

När de väl är informerade är det upp till föräldrarna att avgöra om innehållet är lämpligt för deras barn. ESRB-klassificeringarna ger också återförsäljare som Walmart och GameStop något att fastställa en företagspolicy mot och utbilda sina anställda med.

EESRB idag

Alla denna bakgrund är inte bara en läpparnas bekännelse. Det är viktigt att förstå att ESRB, precis som RIAA, är ett icke-statligt självreglerande organ. När spelindustrin i stort bjuds in till ett möte med presidenten gör den det av artighet och inte av respekt för den auktoritet som han kan ha över dem eller ESRB.

ESRB:s betygsättning består av tre delar. För det första har vi själva kategorierna. Du är troligen redan bekant med dem: ”EC” för småbarn, ”E” för alla (ursprungligen ”K-A” för barn till vuxna), ”E 10+” för 10 år och uppåt, ”T” för tonåringar, ”M” för 17 år och uppåt och ”AO” för endast vuxna – en sällan använd klassificering som ofta anses vara dödens kyss för alla spel med förhoppningar om kommersiell framgång.