En kort sammanfattning av den tredje vågen av feminism
7 minuter att läsa
Läs den första delen här: En kort sammanfattning av feminismens första våg och den andra delen här:
I takt med att feminismen har utvecklats har den förgrenat sig till olika diskursområden. Det har blivit svårare att definiera en våg och avgränsa en tidsperiod inom vilken aktivitet sker.
Feministiskt tänkande och feministisk kultur har blivit alltmer närvarande runt om i världen och anpassat sig till olika omständigheter. Det är lättare att berätta om rösträttskampen för rösträtt och den andra vågens framstöt för ERA än att definiera den tredje vågen, en nyare och bredare våg av feministisk aktivitet.
För att förstå den tredje vågen måste vi först förstå USA efter den andra vågens ”sexkrig”. ”Sexkriget” var namnet på den öppna debatten mellan grupper inom feminismen om pornografi och sexuell aktivitet. Antipornografiska feminister ville begränsa porrindustrin eftersom de ansåg att den endast tillgodosåg män och uppmuntrade våld mot kvinnor. De ville sätta stopp för prostitution och såg den som ett värsta scenario för alla kvinnor.
Sexpositiva feminister hävdade å andra sidan att sexuell frigörelse var en viktig del av jämställdheten för kvinnor och att ett förbud mot pornografi var repressivt och odemokratiskt. De menade att det fanns kvinnor som valde sexarbete som man måste ta hänsyn till.
Den tredje vågen av feminism började i en generation som hade vuxit upp med feminismen och som därför tog de hårt förvärvade framgångarna från den första och andra vågen för givna. Tredje vågens feminister var snabba på att kritisera tidigare feminister och påpeka bristerna i deras rörelser.
Ett argument som ofta framfördes var rörelsernas exkluderande karaktär och marginaliseringen av minoriteter i huvudfåran. Tredje vågen försökte alltså främst föra in samhällen som tidigare stått utanför de feministiska målen och erkänna förtryckets intersektionalitet. Den fokuserade på ras och kön och växte fram ur den andra vågens sexpositiva debatter.
Den avgränsas ofta som att den började 1991 när Anita Hill anklagade den nominerade kandidaten till högsta domstolen Clarence Thomas för sexuella trakasserier. Båda parterna var afroamerikaner och Thomas sågs som en populär kandidat till nomineringen på grund av behovet av afroamerikansk närvaro i Högsta domstolen. Hill trädde fram inför den helt vita manliga senaten, och Thomas hämndade sig genom att förneka allt och hävda att han var ett offer för en ”högteknologisk lynchning”.
Hill möttes av en enorm motreaktion och hennes karaktär attackerades istället för att hennes vittnesmål blev trovärdigt. Hennes rättegång hade tv-sänts och synen av en svart kvinna som anmälde trakasserierna till den uppenbart långt ifrån inkluderande senaten påverkade kvinnor över hela USA.
Trots Hills anklagelser bekräftades Thomas. Som svar på detta publicerade Rebecca Walker en artikel i Ms Magazine, grundat av Gloria Steinem, där hon stödde Hill och förkunnade början på den tredje vågen. Hon skrev som bekant: ”Jag är inte en postfeministisk feminist. Jag är den tredje vågen.”
Under 1990-talet skedde stora förbättringar när det gäller politisk representation och jämställdhet för kvinnor. År 1993 hade fem kvinnor kommit in i den amerikanska senaten, och 1991 kallades ofta för ”kvinnans år”.
Den första kvinnliga justitieministern och den första kvinnliga utrikesministern tillträdde. Hilary Clinton höll sitt berömda tal ”Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter” i FN 1995, och Ruth Bader Ginsburg blev den andra kvinnan i Högsta domstolen 1993.
The Family Medical Leave Act som gjorde det möjligt för anställda att ta ut obetald ledighet för familje- och medicinska nödsituationer blev lag 1993. Lagen om våld mot kvinnor (Violence Against Women Act) som förbättrade rättvisan för kvinnor som utsattes för övergrepp antogs 1995. Detta var viktiga framgångar för den tredje vågen och banbrytande beslut i USA:s historia.
Feminismens tredje våg fokuserade i hög grad på kvinnors reproduktiva rättigheter. Feminister förespråkade kvinnors rätt att göra egna val om sin kropp och hävdade att det var en grundläggande rättighet att ha tillgång till preventivmedel och abort.
När Högsta domstolen bekräftade lagen om förbud mot partiell abort och begränsningar av abort, genomfördes en stor protestmarsch kallad ”March for Women’s Lives” (marschen för kvinnors liv) i Washington DC 2004. Marschen, som besöktes av aktivister, feminister från den andra och tredje vågen och kändisar, visade hur viktig frågan om reproduktiva rättigheter var för den tredje vågen. Lagen upphävdes inte, och metoder för att begränsa tillgången till abort, såsom föräldrars eller makens samtycke, fortsatte.
Den tredje vågen skiljer sig från den första och andra vågen eftersom den spred sig längre in i populärkulturen och medierna och lade tonvikten på de ungas röster. Tjejband som Riot Grrrl spred budskap om kvinnligt inflytande genom punkrock och startade diskussioner om patriarkat och kroppsuppfattning bland tonåringar som lyssnade på deras musik.
The Vagina Monologues av Eve Ensler blev en nationell succé och kontrovers och utvidgade dialogen om våld mot kvinnor. Tidningen BUST började publiceras 1993 och lade till en feministisk närvaro i pressen.
Filmer och tv-program påverkade berättelsen om den tredje vågen, till exempel Thelma and Louise, Buffy the Vampire Slayer, 30 Rock och Parks and Recreation. Starka kvinnliga feministiska karaktärer blev vanligare när tonårsflickor blev en mäktig demografisk grupp i medierna och en generation flickor växte upp i en helt annan feministisk miljö än sina mödrar.
Den tredje vågen handlade om att återta termer som användes för att förtrycka eller stämpla kvinnor av patriarkatet och använda dem som verktyg för frigörelse. Termer som ”bitch”, ”slampa” och ”cunt” omfamnades och hävdades av feminister. Boken Bitch: In Praise of Difficult Women av Elizabeth Wurtzel som publicerades 1999 är bara ett exempel på detta.
Ett annat exempel är återtagandet av ”slampa” i och med lanseringen av SlutWalks. Tanken var att sända ett budskap om att våldtäkt är berättigad genom att hänvisa till en kvinnas kläder och utseende, och till våldtäktskulturen som helhet.
Dessa promenader fick brett stöd men också kritik för att vara kontraproduktiva och skadliga för den feministiska saken. Även om det verkar tilltalande att beröva dessa ord deras makt över kvinnor bör den långa historien av deras våldsamma och nedsättande konnotationer inte trivialiseras i processen.
Transfeminismen kom mer in i huvudfåran under den tredje vågen. Transpersoners rättigheter var inte inkluderade i feminismen förrän nyligen och behovet av att erkänna legitimiteten i deras oro var angeläget. Diskussionerna om kön, kroppsbild och sexualitet som definierade feminismens tredje våg gjorde den mer inkluderande för transfeminister. Än idag finns det okunskap bland stora delar av samhället om transpersoners identitet, men den tredje vågen var viktig för att ta de första stegen mot att utbilda andra.
I Indien gavs kvinnors rösträtt och jämlikhet enligt lag vid självständigheten. Djupt rotade kulturella och religiösa föreställningar hindrade dock förverkligandet av drömmarna om jämställdhet mellan könen efter det brittiska styret. Genomförandet av lagen var svagt, och sociala problem och orättvisor var fortfarande i stort sett oreglerade.
År 1980- och 90-talen kännetecknades av nationella protester mot våldtäkter som polariserade samhället och konfronterade hycklerier som var förankrade i många indiernas tänkesätt. Debatter om en kvinnas skuld till sin egen våldtäkt och om förebyggande av våldtäkt genom att begränsa kvinnors rörelsefrihet var frekventa. Fall som Hetal Parekh, Bhanwari Devi och Pratibha Murthy utlöste demonstrationer över hela landet som resulterade i rättsliga segrar för indiska kvinnogrupper.
Kvinnornas representation i politiken förbättrades, Mayawati blev den första chefsministern för de inskrivna kasterna 1995 och Sonia Gandhi den första kvinnliga oppositionsledaren 1999. Pratibha Patil blev Indiens första kvinnliga president 2007 och Meira Kumar den första kvinnliga talmannen i Lok Sabha 2009.
Trots dessa förbättringar stod kvinnor i Indien fortfarande inför många problem, t.ex. bristande tillgång till utbildning, liten rätt till egendom, våld i hemmet och sexuella trakasserier, för att nämna några exempel. Det har skett avgörande förändringar i indisk lagstiftning och politik, men frågorna för kvinnor med olika bakgrund måste fortfarande lösas.
Men även om begreppet ”feminism” härstammar från västvärlden har Indien haft en lång historia av kvinnorörelser genom hela sin historia. Dagens indiska feminism kan bara vara effektiv om den informeras av de indiska kvinnornas unika historiska och geografiska erfarenheter och inte replikerar västvärldens verksamhet.
Från att vara för radikal till att inte respektera sina föregångares arbete, har feminismens tredje våg mött kritik på många fronter. Den var mindre enad än den första och andra vågen. Dess mål var mindre tydliga och orsakerna mer omstridda. Själva behovet av feminism på 2000-talet ifrågasattes.
Den hade dock en avgörande effekt på samhällets uppfattningar och förväntningar på kvinnor och förde dem närmare jämställdhet på fler områden än någonsin tidigare. Vågen sägs ha tagit slut 2012 när den sociala medier-centrerade ”fjärde vågen” började.
I dag är det ännu svårare att spåra feminismens berättelse när den utvecklas för att hantera olika förhållanden. Dagens feminister har en skyldighet att lära sig om dem som formade den värld de lever i samt att erkänna dem som har marginaliserats i det förflutna, för deras arbete är fortfarande viktigt och feminismen har en lång väg att gå.
- Wikipedia
- Sense Publishers
- Being Feminist
- Feministing
- Colorado University
Författarens anmärkning: Den här artikeln fokuserar på feminismens tredje våg i USA. Författaren erkänner de exceptionella bidragen och prestationerna från feminister runt om i världen och har medvetet begränsat artikelns räckvidd.
Featured Image Credit: Vice