Esras bok

Esras bok

De fyra sista böckerna i den hebreiska kanon är Esra, Nehemja samt 1 och 2 Krönikeböckerna, i den ordningen. En gång i tiden följde dock Esra och Nehemja 1 och 2 Krönikeboken och ansågs allmänt vara verk av en och samma författare, känd som ”krönikören”. På senare år har dock frågan om författarskapet till Esra och Nehemja setts som mer komplicerad. Medan vissa forskare fortfarande hävdar att författarskapet är enhetligt, föredrar andra att tala om inflytandet från en ”kronistisk skola” på bildandet av Esra-Nehemja som en enda bok. De tidigaste redaktörernas behandling av Esra-Nehemja som en enda bok berodde otvivelaktigt på det faktum att de två böckerna i antiken sattes under ett och samma namn, Esra. Det kombinerade verket Esra-Nehemja är vår viktigaste litterära källa för bildandet av den judiska religiösa gemenskapen i provinsen Juda efter den babyloniska exilen. Detta är känt som restaureringsperioden, och de två män som var mest ansvariga för omorganiseringen av det judiska livet vid denna tid var Esra och Nehemja.

I det nuvarande tillståndet för Esra-Nehemja-texten finns det flera förskjutningar av stora avsnitt så att den kronologiska eller logiska ordningsföljden är störd. Det viktigaste exemplet är Esras offentliga uppläsning av lagen i Neh 8; andra kommer att påpekas i fotnoterna. Eftersom argumenten för den kronologiska prioriteten mellan Nehemja och Esra inte är entydiga, accepterar vi ordningen i texten enligt vilken Esras verksamhet föregick Nehemjas.

Det som är känt om Esra och hans arbete härrör nästan uteslutande från Esr 7-10 (”Esras memoarer”) och Neh 8-9. Strängt taget bör termen ”Ezras memoarer” endast användas om det avsnitt där Ezra talar i första person, dvs. Ezr 7:27-9:15. Jämför ”Nehemias memoarer” i Neh 1:1-7:72a; 11:1, 2; 12:27-43; 13:4-31. Författaren kombinerade detta material med andra källor som han förfogade över. Esras personlighet är inte lika välkänd som Nehemias. Ben Sira utelämnar Esra i sin hyllning av fäderna (Sir 44-49), kanske av polemiska skäl. I Esras genealogi (7:1-5) går hans prästadöme tillbaka till Aron, Moses bror. Detta var det accepterade sättet att fastställa lagligheten av ens prästämbete. Han kallas också för en skriftlärd, väl förtrogen med Mose lag (7:6), vilket visar på Esras hängivenhet till studiet av Toran, som han försökte göra till den grundläggande regeln för livet i det återupprättade samhället. Det var i religiösa och kultiska reformer snarare än i politiska frågor som Esra gjorde sig känd som en postexilisk ledare. Den judiska traditionen håller honom i hög aktning. Den apokryfiska 2 Esdras, som ibland ingår som en bilaga till Vulgata, där den är känd som 4 Esdras, förvandlar honom till en profet och visionär. Talmud betraktar honom som en andra Moses och hävdar att Toran skulle ha givits till Israel genom Esra om inte Moses hade föregått honom.

Ezra anklagas ibland för att ha varit en legalist som ägnade överdriven uppmärksamhet åt lagens bokstav. Hans arbete bör dock ses och bedömas i ett specifikt historiskt sammanhang. Han gav sitt folk en sammanhållning och en andlig enhet som bidrog till att förhindra att det lilla judiska samfundet som var bosatt i provinsen Juda splittrades. Om det inte hade varit för Esras och de som antog hans ideal, är det tveksamt om judendomen skulle ha stått emot hellenismen så effektivt under senare århundraden. Esra satte tonen för den postexiliska gemenskapen, och den kännetecknades av trohet mot Toran, judendomens autentiska levnadssätt. Det är i detta ljus som vi mest rättvist kan bedöma Esras arbete under restaureringen.

Ezras bok är uppdelad enligt följande:

I. Återkomsten från exilen (1:1-6:22)

II. The Work of Ezra (7:1–10:44)

The following list of the kings of Persia, with the dates of their reigns, will be useful for dating the events mentioned in Ezra-Nehemiah: