Europa och Nord- och CentralasienGråvarg Canis lupus

Utrotningshotad underart av ”mexikansk varg” (C.l.baileyi) – © Rurik List

Wolf Working Group – Wolf working group – Wolf working group (formellt Wolf specialist group) är en internationell organisation av experter på varg. Med vargbevarandefrågor av intern betydelse är samarbete över de viktigaste geografiska områdena av största vikt. Arbetsgruppen spelar en nyckelroll i detta genom att möjliggöra gemensam planering av bevarandeprogram, utbyte av erfarenheter, forskning och publikationer samt en samling av kunnig personal över hela världen.

Projekt

• The Wood River Wolf Project, Idaho USA
• Forskning om varg och rådjur i Superior National Forest i Minnesota
• Kontextberoende landskap av rädsla med gråvargen
• Användning av medborgarforskning för att bättre förstå Yellowstones vargar
• Projektet om vargar i Himalaya
• Bevarande av canider i Gobi-Steppe ecosystem of Mongolia
• Project Coyote – Ranching with Wildlife
• Iberian Wolf Portuguese National Census
• Wind Farms & Iberian Wolf
• Coastal Wolf Ecology

Publications

• Letter addressing the proposed French wolf quota for 2021

Relevant Links

• Flickr: Wild Canids of the World
• 2018 IUCN Red List Assessment – Grey Wolf
• International Wolf Centre
• The Wolf Den: Wolf Pictures and Facts
• NOVA Online – Wild Wolves
• IUCN / SSC Large Carnivore Initiative for Europe
• Iberian Wolf – Wolves in Spain
• Sur la piste du loup/On the wolf track
• CSDL (Centro per lo Studio e la Documentazione sul Lupo)
• Defenders of Wildlife – Gray Wolf
• Wolves Ontario Project – An Earthroots Project

Reports / Papers

• 2004 Status Survey & Conservation Action Plan – Europe & North/Central Asia

Other Names

English: Grey Wolf, Arctic Wolf, Common Wolf, Gray Wolf, Mexican Wolf, Plains Wolf, Timber Wolf, Tundra Wolf, Wolf

French: Loup, Loup Gris, Loup Vulgaire

Spanish; Castilian: Lobo

Albanian: Ujku

Arabic: Dheeb, ????? ??????

Croatian: Vuk

Czech: Vlk

Estonian: Hunt

Finnish: Susi

German: Wolf

Greek, Modern: λ?κος

Hungarian: Farkas

Italian: Lupo

Latvian: Vilks

Lithuanian: Vilkas

Mongolian: Saaral Chono

Norwegian: Ulv

Polish: Wilk

Romanian: Lup

Russian: ????

Serbian: ???

Slovak: Vlk

Slovenian: Volk

Swedish: Varg

Turkish: Kurt

Ukrainsk: ????

Taxonomiska noter

I Europa erkänns två underarter: C. l. signatus (Iberia) och C. l. italicus (Italien, Frankrike och Schweiz).
I Asien finns två underarter: C. l. pallipes (större delen av det asiatiska området från Israel till Kina) och C. l. arabs (Arabiska halvön). Dessutom har vargar från Himalayas område föreslagits som en distinkt underart (C. l. chanco).
I Nordamerika erkänns ofta fem underarter: C. l. arctos (Arctic wolf), C. l. lycaon (Eastern wolf), som Chambers et al. (2012) betraktar som en distinkt art, C. l. nubilus (Plains wolf), C. l. occidentalis (Northwestern wolf eller Northern timber wolf) och C. l. baileyi (Mexican wolf).
Notera att denna bedömning följer Jackson et al. (2017) i att betrakta dingon, som ibland betraktas som en underart av gråvargen (C. l. dingo), som en vild hundpopulation som härstammar från en domesticerad hund, och därmed som C. familiaris, tillsammans med alla andra frilevande hundar.

Bakgrund

Ursprungligen var gråvargen världens mest utbredda däggdjur. Den har dött ut i stora delar av Västeuropa, i Mexiko och stora delar av USA, och deras nuvarande utbredning är mer begränsad; vargar förekommer främst, men inte uteslutande, i vildmark och avlägsna områden. Deras ursprungliga världsomfattande utbredning har minskat med ungefär en tredjedel på grund av avsiktlig förföljelse på grund av att de plundrar boskap och är rädda för attacker på människor. Sedan omkring 1970 har lagligt skydd, ändrad markanvändning, flyttning av människor från landsbygden till städerna och ökande bytespopulationer stoppat vargpopulationens nedgång och främjat naturlig återkolonisering i delar av dess utbredningsområde och återintroduktion i tre områden i USA. Bland de fortsatta hoten finns konkurrens med människor om boskap och viltarter, överdriven oro hos allmänheten om hotet och faran med vargar och fragmentering av livsmiljöer, med resulterande områden som blir för små för populationer med långsiktig livskraft.
Och även om gråvargen fortfarande står inför vissa hot innebär dess relativt utbredda utbredningsområde och stabila populationstrend att arten, på global nivå, inte uppfyller eller nästan uppfyller något av kriterierna för de hotade kategorierna. Den globala populationen uppskattas vara i storleksordningen 200-250 000 individer. Därför bedöms arten som minst oroväckande. På regional nivå är dock flera vargpopulationer, till exempel i Europa, allvarligt hotade (http://www.lcie.org).

Information om geografiskt utbredningsområde

Ursprungligen var gråvargen världens mest utbredda däggdjur, som levde på hela norra halvklotet norr om 15°N latitud i Nordamerika och 12°N i Indien. Den har dött ut i stora delar av Västeuropa (Boitani 1995), Mexiko och stora delar av USA (Mech 1970) och Japan. Deras nuvarande utbredning är mer begränsad: vargar förekommer främst i vildmark och avlägsna områden, särskilt i Kanada, Alaska och norra USA, Europa och Asien från cirka 75°N till 12°N (Mech och Boitani 2004), men de finns också i människodominerade landskap där det finns tillräckligt med bytesdjur och där den av människan orsakade dödligheten är låg. Utbredningen är mycket dynamisk eftersom vargpopulationerna för närvarande ökar i utbredning och antal i nordcentrala och västra USA och i stora delar av Europa. Individer som sprider sig kan hittas i nästan alla europeiska länder utom Storbritannien och Irland.

Populationstrend: Stabil

Populationsinformation

På grund av mångfalden i klimat, topografi, vegetation, mänsklig bebyggelse och utveckling av vargens utbredningsområde varierar vargpopulationerna i olika delar av det ursprungliga utbredningsområdet från utrotad till relativt orörd. Vargtätheterna varierar från cirka en/12 km² till en/120 km².
Mech och Boitani (2004) ger för varje land med utbredningsområde uppgifter om närvarande underarter, befolkningsstatus, ungefärligt antal, den procentuella andel av det tidigare utbredningsområdet som för närvarande är ockuperat, huvudsakliga bytesdjur (när de är kända), rättslig status och orsaken till minskningen. I Europa är vargpopulationen i huvudsak en stor metapopulation med flera olika underpopulationer. Status och trender för varje population tillhandahålls av Large Carnivore Initiative for Europe (http://www.lcie.org/) och i Chapron et al. Status och trender för vargpopulationer i USA tillhandahålls av U.S. Fish and Wildlife Service och viltmyndigheter i flera amerikanska delstater, däribland Minnesota, Wisconsin, Michigan, Montana, Idaho, Wyoming, Oregon, Washington, Arizona och New Mexico. Generellt sett kommer populationsökningar i Nordamerika och Europa sannolikt att kompenseras av lokala minskningar i andra delar av utbredningsområdet.

Information om livsmiljöer och ekologi

Utbredningsområde i alla nordliga livsmiljöer där det finns lämplig föda (Mech 1970), där tätheterna är som störst där biomassan av bytesdjur är som störst (Fuller 1989). Födan är extremt varierande, men majoriteten består av stora hovdjur (älg, karibou, hjort, älg, vildsvin etc.). Vargar äter också mindre bytesdjur, boskap, aska och sopor.

Information om hot

Gråvargens historiska utbredningsområde har minskat med ungefär en tredjedel, främst i utvecklade områden i Europa, Asien, Mexiko och USA, på grund av förgiftning och avsiktlig förföljelse på grund av rovdrift på boskap. Sedan omkring 1970 har lagligt skydd, ändrad markanvändning och flyttning av människor från landsbygden till städerna stoppat vargpopulationens nedgång och främjat naturlig återkolonisering i delar av Västeuropa och Förenta staterna samt återintroduktion i västra Förenta staterna och Mexiko. Fortsatta hot är bl.a. konkurrens med människor om boskap, särskilt i utvecklingsländer, överdriven oro hos allmänheten för hotet och faran med varg. Fragmentering av livsmiljöer, med resulterande områden som blir för små för populationer med långsiktig livskraft kan vara ett hot i delar av utbredningsområdet med högst täthet av mänsklig verksamhet.

Användning och handelsinformation

Det finns ett hållbart utnyttjande av artens päls i Kanada, Alaska, Montana och i f.d. Sovjetunionen och Mongoliet, även om det förekommer olaglig jakt efter päls i vissa utbredningsstater.

Information om bevarandeåtgärder

Lagstiftning
Arten är upptagen i CITES bilaga II, utom populationer från Bhutan, Indien, Nepal och Pakistan, som är upptagna i bilaga I. Arten är strikt skyddad enligt Bernkonventionen (bilaga II) och habitatdirektivet (bilagorna II och IV), och det finns ett omfattande rättsligt skydd i många europeiska länder; det finns dock nationella undantag, och efterlevnaden varierar och är ofta obefintlig.
Förekomst i skyddade områden
Gråvargen förekommer i många skyddade områden i hela sitt utbredningsområde.
Förekomst i fångenskap
Arten lever och förökar sig väl i fångenskap och är vanlig i många zoologiska trädgårdar.
Läckor i kunskapen
En av de viktigaste frågorna som fortfarande återstår om vargen handlar om arten av deras interaktion med bytespopulationer. De villkor under vilka vargar begränsar, reglerar eller kontrollerar sin population är fortfarande öppna och viktiga (Mech och Boitani 2003). På senare tid har det blivit allt viktigare att klargöra den roll som vargarna spelar när det gäller att påskynda ekosystemeffekter, särskilt trofiska kaskader (Mech och Boitani 2003, Ripple och Betscha 2004, Peterson et al. 2014). Av mer akademiskt intresse är frågor som rör vargens genetik, doftmarkeringsbeteende, pseudodräktighet och sjukdomar (Mech 1995). Av nyare och ökande betydelse är frågan om hybridisering med hundar (och även andra Canis spp) i flera delar av utbredningsområdet i Europa och Asien, med okänd inverkan på artens genetiska integritet på medellång och lång sikt.