Extern artär
Intern blödning
Ruptur av den utero-ovariella artären eller livmoderartären artären, i det breda ligamentet, inträffar ibland i samband med födseln eller kort därefter. I sällsynta fall brister artären före födseln. Det är mer sällsynt med ruptur av den yttre artären iliacus. Höger utero-ovariell artär, mitten av livmodern eller den vaginala grenen av livmoderartären ruptur förekommer oftare än vänster artärruptur. Åldersrelaterade (dvs. förknippade med stoets ålder >10 år) degenerativa förändringar i kärlväggarna, inklusive aneurysm, gör att stoet riskerar att drabbas av kärlruptur. Kärlruptur kan också förekomma vid livmoderprolaps eller torsion.
Det drabbade stoet kan visa tecken på svår, obeveklig kolik med kraftig svettning och tecken på hemorragisk chock (bleka slemhinnor, låg packad cellvolym, ökad puls och andningsfrekvens, svettning med kalla extremiteter, svaghet och prostration). Alternativt kan stoet inte visa tecken på smärta och blödningen är kontrollerad i det breda ligamentet. Ett hematom, vanligen 20-30 cm i diameter, kan upptäckas i livmoderns breda ligament vid rutinmässig undersökning före avel av ston där blödningen har begränsats till detta område.
Behandling av allvarlig blödning i samband med ruptur av livmoder- eller iliacaarterier är ofta misslyckad. Stoet bör hållas instängt i ett mörkt stall för att förhindra aktivitet och upphetsning. Den extra upphetsning som är förknippad med möjliga terapeutiska metoder som blodtransfusioner och administrering av läkemedel kan höja stoets blodtryck tillräckligt mycket för att förvärra blödningen, vilket leder till att det breda ligamentet spricker och döden inträffar. Analgetika, t.ex. flunixin meglumin (0,5-1,0 mg/kg intravenöst) och butorfanoltartrat (0,02-0,04 mg/kg intravenöst) kan administreras för att kontrollera smärtan i samband med att det breda ligamentet spänns ut. Kortikosteroider kan ges för att motverka chock. Ruptur av det breda ligamentet med intraabdominell blödning leder vanligtvis till snabb extravasering och död. Intraabdominell blödning kan bekräftas med abdominocentesis.
Vissa ston med tecken på intraabdominell blödning har överlevt efter behandling av hemorragisk chock. Stuteriets cirkulatoriska status bör utvärderas för att avgöra om helblodstransfusion eller plasmaexpansionsbehandling är nödvändig. Förändringar i laboratorieparametrar (t.ex. en packad cellvolym < 15 %, en hemoglobinkoncentration < 5 mg/dL och en plasmaproteinkoncentration < 4 mg/dL) tyder på en markant blodförlust och en bristfällig syrebärande förmåga. Om dessa förändringar ses bör transfusion övervägas. Klinikern bör komma ihåg att när stora mängder helblod förloras, släpar laboratorievärden som stöder behovet av transfusion ofta efter de kliniska tecknen på hypovolemisk blodförlust. När kliniska tecken på hypovolemisk blodförlust (t.ex. takykardi, svag puls, bleka slemhinnor, svaghet och nedstämdhet) föreligger bör därför helblodstransfusion starkt övervägas. Riktlinjer för insamling av blod från en lämplig givare och för administrering av blod till det drabbade stoet diskuteras i läroböcker.
Administrering av naloxonhydroklorid har förespråkats för behandling av ruptur av livmoderartären eller utero-ovariella artären hos ston. Endogena opioider kan frigöras under hemorragisk chock, och naloxon, en narkotisk antagonist, bör blockera deras effekter. Denna teori grundar sig på att man har funnit att naloxon dämpar vissa av de kardiovaskulära reaktioner som är förknippade med experimentellt framkallad chock hos hästar. Naloxon har därför föreslagits ha ett potentiellt terapeutiskt värde för chockbehandling. Det verkar som om naloxon motverkar effekten av endogena opioider som mobiliseras av smärta eller stress och är involverat i regleringen av blodtrycket i det centrala nervsystemet. Naloxonet (8 till 20 mg) administreras intravenöst till stoet som redan har placerats i ett mörkt och lugnt stall. Huruvida denna behandling är bättre än att helt enkelt placera stoet i samma typ av lugn miljö, med eller utan administrering av andra läkemedel, är inte känt.
Ett antifibrinolytiskt läkemedel, aminokapronsyra, har också använts för att kontrollera blödningar (t.ex. vid brustna livmoderartärer eller snittytor vid kejsarsnitt). Detta läkemedel hämmar faktorer som främjar koagellys, vilket minskar sekundär blödning.
Vi rekommenderar i allmänhet inte att fölet separeras från stoet om det inte är nödvändigt för att skydda fölet från oavsiktlig skada av det kolikartade stoet. Om det är nödvändigt att avlägsna fölet från modern bör åtgärder vidtas för att se till att fölets behov av näringsämnen och passiv immunitet tillgodoses.
Hematom som förblir inneslutna i det breda ligamentet regredierar gradvis under några veckor. Vissa hematom kan förbli palpabla som fasta uterusförstoringar i flera månader eller ibland längre. Sådana hematom i livmodern kan upptäckas per rectum vid undersökning före avel av ston där inga problem efter förlossningen misstänktes. Ultraljudsmässigt kommer det konsoliderande hematomet att framstå som mer ekoluminöst än resten av livmodern, med ekodensiteter som är spridda över hela koaglet (figurerna 10-11 och 10-12). Hematomet blir palperbart fastare och progressivt mer ekodens när fibrös vävnad organiseras. Om hematomet är överdrivet stort, kan avsättning av omfattande ärrvävnad runt reproduktionskanalen avsluta stoets reproduktiva karriär.
Vissa utredare menar att det finns en ökad sannolikhet för återfall av kärlruptur, med dödlig blödning vid den efterföljande parturationen. Ett antal utövare från stora uppfödningsgårdar rapporterar dock att drabbade ston i allmänhet är fertila när hematomen har gått tillbaka och att drabbade ston som avlas på nytt vanligtvis föder efterföljande föl utan återkomst av blödning.