Förstå dina resultat

Denna-testrapporten visar resultaten av laboratoriets DNA-tester som ger bevis för det påstådda släktskapet. Detta är en kort förklaring till betydelsen av siffrorna (det vill säga resultatets statistiska säkerhet) och andra punkter som förekommer i en DNA-testrapport:

Laboratorieanalysen testar det DNA som isolerats från kindprov för att lokalisera vissa regioner av kromosomer som är kända för att variera i längd mellan individer. Tjugofyra av dessa områden testas; varje område kallas ”locus” (”loci” – plural). Analys av dessa 24 platser i en stor population har avslöjat många olika storleksvarianter som är förknippade med varje plats. Versioner av en DNA-sekvens eller en gen kallas ”alleler”. Dessa är de genetiska markörer som används vid DNA-testning av mor- och farföräldrar.

Eftersom varje individ har två av varje typ av kromosom, en som ärvs från varje förälder, har alla två alleler vid varje locus. Dessa två alleler är ibland identiska (homozygota), men vanligtvis är de inte lika stora (heterozygota). Vid DNA-testning av släktskap identifierar laboratoriet längden på de två alleler som finns på varje locus.

Den DNA-testrapport som du kommer att få visar siffror (i den första kolumnen) som anger vart och ett av de 21 loci som är involverade i DNA-testningsprocessen.

Kolumnerna som är markerade med ”allel” på DNA-testrapporten innehåller siffror som anger de två alleler som hittats på varje locus (eller en siffra om de är lika stora).

Om till exempel ett barn har två alleler som betecknas 12,1 och 18, och om mamman har allelerna 12,1 och 16, har barnet ärvt allelen 12,1 från mamman. Barnet måste ha ärvt 18-allelen från fadern. 18-allelen är den ”obligatoriska fadersallelen”. I allmänhet måste den påstådda fadern ha denna allel om han är barnets biologiska far.

20 olika loci används som genetiska markörer i DNA-testerna, samt en (Amelogenin) för att bekräfta könet hos den person som lämnar DNA-provet. Om den påstådda fadern inte har den matchande allelen på varje testad locus kan han vanligtvis inte vara den biologiska föräldern. Om han har det kan han vara fadern. Ett ”relationsindex” (som i rapporten kallas ”direktindex”) för varje lokus beräknas på grundval av information om bland annat den andel av den manliga populationen som har den obligatoriska fadersallelen på det aktuella lokuset. Detta index rapporteras för varje DNA-lokus.

Ett kombinerat relationsindex (eller ”direktindex”) för alla testade alleler beräknas sedan och visas under diagrammet. Denna siffra används för att beräkna ”sannolikheten för släktskap”, vilket är den procentuella sannolikheten att en man med den påstådda faderns alleler är barnets biologiska förälder, jämfört med en otestad, obesläktad man av samma ras. Om den påstådda faderns DNA överensstämmer (med matematisk säkerhet) med barnets DNA, kommer man i rapporten att dra slutsatsen att den påstådda fadern inte kan uteslutas som barnets biologiska far. Om DNA:t däremot inte stämmer överens kommer rapporten att dra slutsatsen att den påstådda fadern kan uteslutas som barnets biologiska far.

* Varje locus som används vid DNA-testning består av ett variabelt antal upprepande korta sekvenser av DNA:s byggstenar eller ”baser”. Dessa benämns kortfattat som ”A”, ”C”, ”T” och ”G”. Ett exempel på en naturlig DNA-sekvens med sådana enkla korta upprepningar är ACGACGACGACGACG, dvs. (ACG)4. Varje allel kan dock ha ett annat antal totala upprepningar, t.ex. (ACG)3 eller (ACG)5 i stället för (ACG)4, vilket ger upphov till en annan fragmentlängd när DNA:t renas och amplifieras i provröret. I detta exempel skulle (ACG)3, (ACG)4 och (ACG)5 koda för varianter av alleler med byggblocklängder på 3 x 3, 4 x 3 och 5 x 3, dvs. 9, 12 och 15 byggblocklängder. Eftersom DNA-analysmaskiner upptäcker längdförändringar på bara en enhet, är dessa längdskillnader lätta att urskilja.