Förstor genom att gå över eller klicka

Hjärnan är det bäst skyddade organet i kroppen. Den har flera skyddslager som börjar med att det första skyddslagret är skallen eller kraniet, som fungerar som ett pansar som skyddar hjärnan från slag. Nästa skyddslager är hjärnhinnorna som har tre membran som omger hjärnan och ryggmärgen för att förhindra att den skadas av kontakt med kraniets insida. Det sista skyddsskiktet är cerebrospinalvätskan (CFS) som hjärnan och ryggmärgen i princip flyter i.
Detta skydd har dock sina begränsningar. Ju större slag eller trauma, desto större är sannolikheten att hjärnan skadas. En traumatisk hjärnskada (TBI) definieras som ett slag eller en stöt mot huvudet eller en penetrerande huvudskada som stör hjärnans funktion. Alla slag eller stötar mot huvudet leder inte till en TBI. Svårighetsgraden av en sådan skada kan variera från ”lindrig” (som orsakar en kort förändring av det mentala tillståndet eller medvetandet) till ”allvarlig” (som orsakar en längre period av medvetslöshet eller minnesförlust efter skadan). En TBI kan leda till kort- eller långvariga problem med oberoende funktion).
Hjärnhinnorna
Hjärnan är inrymd i ett benhölje som kallas kranium. Kraniet skyddar hjärnan från skador och tillsammans med de ben som skyddar ansiktet kallas kraniet. Mellan skallen och hjärnan finns hjärnhinnorna, som består av tre lager vävnad som täcker och skyddar hjärnan och ryggmärgen. Dessa hinnor kan dock bli infekterade när någon får hjärnhinneinflammation, och eftersom hjärnhinnorna är i direkt kontakt med hjärnan kan det vara farligt. Från det yttersta lagret och inåt är de dura mater, arachnoid och pia mater.
Dura mater eller pachymeninx består av två lager vitaktigt membran. Det yttersta lagret (endostalt) kallas periosteum. Ett inre lager (meningeal), kantar insidan av hela skallen och skapar små veck eller fack där delar av hjärnan skyddas och säkras. Eftersom de två lagren inte går att särskilja utom i några få områden är det enklare att betrakta dura som ett lager, som fungerar både som endocranium och meninx. Istället för att anses separera två lager brukar venösa bihålor beskrivas som att de ligger inom en enda dura.
De två speciella veck av dura i hjärnan kallas falx och tentorium. Falx skiljer den högra och vänstra hjärnhalvan och tentorium skiljer den övre och nedre delen av hjärnan.
Dura, liksom hårbotten, försörjs av både kranialnerver (främst trigeminusnerven) och cervikala nerver. Själva hjärnan är normalt okänslig, och huvudvärk är vanligen antingen av vaskulärt (intrakraniellt eller extrakraniellt) eller duralt ursprung.
Leptomeninges innefattar arachnoid och pia mater. Dessa lager avgränsar subarachnoidalrummet, som avgränsas utvändigt av ett vattentätt lager av bindväv, araknoiden, och invändigt av ett tunnare lager, pia mater. Pia mater är nära kopplad till hjärnans och ryggmärgens yta. Det finns en trabekulär struktur av förbindelser mellan arachnoid och pia som överbryggar subarachnoidalrummet som annars är fullt av cirkulerande CSF.
Arachnoid är ett tunt och ömtåligt membran som omger hjärnan löst och kan skiljas från dura genom ett potentiellt utrymme i vilket subduralblödning kan uppstå. Det finns ett utrymme mellan dura och arachnoidmembranen som kallas det subdurala utrymmet. Araknoiden består av känslig, elastisk vävnad och blodkärl av varierande storlek.
Araknoiden sjunker ner i den longitudinella interhemisfäriska sprickan men inte i sulci. I närheten av de durala venösa bihålorna har araknoiden mikroskopiska utsprång, så kallade araknoidvilli, som tros ha att göra med absorptionen av CSF. Utvidgningar av villi, så kallade arachnoidgranulationer, går in i vissa av bihålorna och deras tillhörande laterala lakaner och är synliga för blotta ögat. Både granulationerna och lakanerna ligger i granulära gropar på den inre sidan av calvaria.
Pia mater är det lager av hjärnhinnorna som ligger närmast hjärnans yta. Det täcker hela hjärnans yta intimt och följer hjärnan in i hjärnhalvklotets gyrier och lillhjärnans folier. Pia mater har många blodkärl som når djupt in i hjärnans yta. De stora artärerna som försörjer hjärnan förser pia mater med sina blodkärl. Utrymmet som skiljer arachnoid och pia kallas subarachnoidalrummet. Det är inom detta område som ryggmärgsvätskan flödar.

Bildinfo Den här bilden har upphovsrätt © My-MS.org och omfattas av bildlicens E som definieras i avsnittet Bildlicens på sidan Ansvarsfriskrivning.

Ventrikelsystemet
Ventrikelsystemet är uppdelat i fyra hålrum som kallas ventriklar, vilka är förbundna med varandra genom en rad hål som kallas foramen, och rör. Två ventriklar som är inneslutna i hjärnhalvorna kallas laterala ventriklar (första och andra). De är båda i förbindelse med den tredje ventrikeln genom en separat öppning som kallas Foramen of Munro. Den tredje ventrikeln ligger i mitten av hjärnan och dess väggar består av thalamus och hypothalamus.
Den tredje ventrikeln står i förbindelse med den fjärde ventrikeln genom ett långt rör som kallas Aqueduct of Sylvius. CSF som flödar genom den fjärde ventrikeln flyter runt hjärnan och ryggmärgen genom att passera genom en annan serie öppningar.
Cerebrospinalvätska
Rummet mellan arachnoidea och pia mater, subarachnoidalrummet, innehåller CSF. Hjärnans ventriklar innehåller vaskulära plexus choroidus, från vilka CSF bildas. Denna vätska cirkulerar genom ventriklarna, går in i subarachnoidalrummet och filtreras så småningom ut i venösa systemet. CSF skyddar hjärnan som i princip flyter. Den tjänar till att minimera skador från slag mot huvudet och halsen.
CSF omger eller badar hjärnan och ryggmärgen. Det är en klar, vattnig och nästan proteinfri vätska som fungerar som en vätskebuffert för att skydda nervvävnaden. Den kompenserar också för förändringar i blodvolymen i kraniet.
CSF cirkulerar mellan pia mater och arachnoid mater i hjärnhinnorna. Förutom att dämpa slag minskar denna vätska trycket vid hjärnans bas genom att få nervvävnaden att ”flyta”. Hjärnan upprätthåller normalt en balans mellan den mängd CSF som absorberas och den mängd som produceras, vilket gör att trycket runt hjärnan ständigt är balanserat.
CSCF produceras och cirkulerar genom en rad kommunicerande håligheter eller kanaler som kallas ventriklar. Ventriklarna gör det möjligt för CSF att flöda runt ryggmärgen och hjärnan, samtidigt som den ständigt absorberas och fylls på. En specialiserad struktur i varje ventrikel, som kallas plexus choroidus, ansvarar för merparten av CSF-produktionen.
CSF utsöndras av plexus choroidus i de övre ventriklarna och absorberas av det venösa systemet vid hjärnans bas. När denna vätska strömmar nedåt transporterar den bort giftigt avfall och förflyttar hormoner mellan vitt skilda regioner i hjärnan. Arachnoidvilli och arachnoidgranulationer ansvarar för dräneringen av CSF till de venösa bihålorna i kraniedura och spinalvenerna.
CSCF kan undersökas med hjälp av lumbalpunktion (LP) eller spinalpunktion.