Gila monster

Gila monster är ensamlevande och lever i öken- och halvökenområden med precis tillräckligt med fukt för att kunna bära några buskar. Gila-monsters hålor hittas ofta i steniga bergsfotsbackar, eftersom de undviker öppna områden. Ödlorna kan anpassa sitt beteende efter temperaturen. Gila monster kan vara aktiva på natten om temperaturen är extremt varm under dagen eller vara crepuscular eller diurnal om temperaturen är optimal för dem.

Gila monster går högt på sina korta ben, med svansen fri från marken och svänger från sida till sida för att hålla balansen, i vad som ser ut som en besvärlig gångstil. Deras hastighet är inte stor, men monstren håller sig i gång. Gila monster är bra klättrare och hittas ofta ganska högt upp i chollakaktusar för att leta efter fågelägg i bon.

Under de kalla vintermånaderna stannar Gila monster i hålor som de grävt med sina kraftiga klor eller till och med i hålor som ökensköldpaddor grävt, och de har fettdepåer i svansen för att hålla dem vid liv under den här tiden. När våren kommer börjar de jaga igen.

Som köttätare har Gila-monster inte särskilt bra syn; när de jagar använder de sina smak- och luktsinnen. För att spåra ett byte viftar Gila-monstret med sin gaffelformade tunga för att fånga upp doftpartiklar i luften. Dessa ödlor är inte särskilt snabba, så de måste smyga sig på bytet och bita dem innan de kommer undan. Deras byte är bland annat fågelägg och ungar, gnagare, grodor, ödlor, insekter, tusenfotingar och maskar; de kan också äta asätare.

Gilamonster tuggar inte sin mat utan sväljer den bara hel; de bryter dock upp ägg. Monstrets giftiga saliv kan vara mer användbar som ett försvar mot rovdjur än för jakt, eftersom de flesta av ödlans byten är tillräckligt små för att kunna dämpas av bettets styrka. Det finns inget motgift mot bett från Gila monster.

På San Diego Zoo får Gila monstren mat av möss och hårdkokta ägg.