Gorillan Koko var inte mänsklig, men hon lärde oss så mycket om oss själva
Gorillan Koko förtjänade sina pronomen för länge, länge sedan. Det är en av mänsklighetens stora fåfänga att vi undanhåller pronomen från de flesta djur – eller åtminstone undanhåller vi de bra. Homo sapiens får värdigheten av en ”han” eller en ”hon”. Vi avfärdar andra arter med ett ”det”. Vi talar om kvinnan som gick på gatan och hunden som följde med henne.
Det var aldrig så med Koko, den berömda västra låglandsgorillan som dog fridfullt i sin sömn den 19 juni, vid 46 års ålder – lite längre än de 30-40 år som hennes art vanligtvis lever i det vilda. Från det att hon föddes, den 4 juli 1971, såg de människor som kände Koko och tog hand om henne till att hon var en hon. Och när vi andra talade om henne under de följande åren krävde själva karaktären på de saker vi sa att vi visade henne samma språkliga respekt. Det var en sällsynt person som kunde tänka sig att beskriva Koko som ”gorillan som förstår 2 000 ord och kan teckna 1 000 av dem”. Dessa prestationer kräver rättvist ett vem.
Koko blev först uppmärksammad av de flesta människor för fyrtio år sedan, när hon dök upp på omslaget till National Geographic och tog sin egen bild i en spegel, och vi föll direkt för hennes talanger och hennes artöverskridande charm. När hon var ett år gammal började Koko arbeta med Francine ”Penny” Patterson, som då var doktorand i utvecklingspsykologi vid Stanford University och som länge hade trott att det fanns mer hos djuren – och kanske lite mindre hos människorna – än vad vi alltid hade trott.
Under årtusendena har vetenskapsmän och filosofer, som inte kunde förneka att djuren tycktes ha känslor, tankar och ett inre liv, ändå kunnat dra en tydlig gräns mellan dem och oss tack vare språket. Det krävdes ett stort, komplext och till och med gudomligt välsignat sinne för att koda handlingar och föremål till ljud och ord som sedan omvandlades till ett fungerande språk. Visa mig ett djur som kan prata och jag ska erkänna att vi kanske bara är ytterligare en art i en värld full av dem. Tills dess är djur bara djur.
Pattersons satsning – den korrekta – var att en del av det som gjorde oss så speciella helt enkelt var att evolutionen gav oss talets hårdvara: stämband, gom, tunga och läppar som kunde producera ett så oändligt varierat utbud av ljud. Om djuren hade något liknande skulle de också kunna uttrycka sig. Och även om de kanske inte gav oss Beowulf, kunde de åtminstone göra sina tankar och känslor kända. Så Patterson arbetade med det som Koko hade – hennes fingerfärdiga, uttrycksfulla händer – lärde henne amerikanskt teckenspråk och öppnade därmed dörren till ett extraordinärt sinne.
Det var inte bara så att Koko kunde sina substantiv – leksak och äpple och hund och kaka. Hon kunde hundratals av dem, men för alla djur är substantiv de lågt hängande frukterna – fasta föremål som kan förknippas med etiketter. Ännu mer imponerande var verben; ännu mer imponerande var språket om humör och känslor och rumsliga relationer – mer och ledsen och in och dum och snälla och skynda dig och ut. Och det fanns också min – en primitiv idé för både djur och människor, som signalerar, som den så ofta gör, girighet eller aggressivitet eller likgiltighet för andra, men ändå en idé som inget djur tidigare någonsin hade kunnat förstå abstrakt.
Mest anmärkningsvärt – och mest gripande – var de tankar och meningar som Koko byggde upp. ”Du nycklar till min kaka”, skrev hon till Patterson och bad henne att låsa upp ett skåp och hämta en godbit. Det var imponerande nog på grund av dess tydliga innebörd, men det finns också användningen av imperativet ”du”, som är tyst och underförstått i mänskliga meningar, uttryckt i Kokos. Och det finns ”där”, beteckningen på en punkt i det tredimensionella rummet.
År 1984, när Kokos kattunge, som hon döpte till ”All Ball”, blev påkörd av en bil och dog, sörjde hon öppet. ”Katt, gråt, ha-ledsen, Koko-kärlek, ouppmärksamhet, besök mig”, skrev hon under. Hon uttryckte sin sorg på mer eller mindre samma sätt som vi skulle göra – och hon upplevde den tydligen också på exakt samma sätt.
Efter att Koko bröt igenom den språkliga bård som vi trodde skilde oss från alla andra arter har fler djur kommit över. Det finns Kanzi, den 37-åriga bonobo som kan förstå hundratals lexigram som representerar ord och handlingar, och som kan konstruera meningar genom att peka ut rätt symbol på en skärm. Det finns Chaser, den 14-åriga border collie, som kan namnet på 1 022 föremål och kan hämta dem på kommando. Det fanns Alex, den 31-åriga grå papegojan, som dog 2007 med ett ordförråd på 150 ord och samma förmåga som Koko och Kanzi att sätta ihop dem till tankar och meningar.
Det var Alex, vars lexikon var mindre än de andra uttrycksfulla djurens, som kanske har gjort oss mest förtjusta – och skrämda -. Han kunde inte bara sina ord, han kunde också tala sina ord. En papegoja som härmar utan att förstå är ett nöje. En papegoja som vet vad han säger när han säger det är en intelligent agent med ett fungerande sinne.
Det gäller naturligtvis i viss mån alla djur – eller åtminstone alla högre djur. Om vi inte längre på ett trovärdigt sätt kan hävda att språket lyfter oss unikt bland djuren, kan vi åtminstone säga att det lyfter alla djur som kan lära sig det väl över alla djur som kan lära sig det mindre bra, och över alla djur som inte kan lära sig det alls. Det kanske inte gör livet för de språkkunniga djuren mer värdigt, men det gör det rikare. Med den måttstocken levde Koko, under sina långa 46 år, verkligen ett rikt och bra liv.
Skriv till Jeffrey Kluger på [email protected].