Hinduism och islam

xmlns=”http://www.w3.org/1999/htmlDessa religiöst-kulturella traditioner, som vanligtvis framställs som antagonistiska motsatser, har interagerat, vanligtvis fredligt, sedan den islamiska omvändelsen av arabiska köpmän på sjunde århundradet, som bosatte sig vid Indonesiens kust och i södra Asien. De gamla perserna skapade termen hinduer för ”de som befinner sig bortom Indusfloden” och syftade på en befolkningsgrupp, inte en religion. År 711 anlände muslimska arabiska arméer till Sind, och år 1001 inledde Mahmud av Ghazna en serie turkiska inbrytningar från Afghanistan över hela den indogangetiska slätten. Även om dessa inkräktare och deras olika inhemska fiender ibland definierade varandra i termer av religion, skilde de sig oftare åt genom etnisk tillhörighet. Det var mer sannolikt att religiösa platser förstördes av politiska och ekonomiska skäl än på grund av religiös fientlighet. I både Indonesien och Sydasien skedde konverteringen av hinduer till islam oftast genom övertygelse, eftersom sufier ingöt ett inhemskt intresse för islam genom att överbrygga lokala och islamiska trosuppfattningar och sedvänjor, samtidigt som utvecklingen av muslimskt dominerade stater uppmuntrade till konvertering för att höja statusen. Lokala kulturer blomstrade med integrerade och sammansatta samhällen av hinduer och muslimer, som ofta delade andakt vid sufiska helgedomar men sällan vid moskéer och tempel. Medan sydasiaterna förblev övervägande hinduer, blev indonesierna till övervägande del muslimer på 1700-talet. Under 1800- och 1900-talen ökade det brittiska styret i Indien de politiska spänningarna genom en politik som definierade och räknade upp religiösa samfund som konkurrerande valkretsar. Den nationalistiska rörelsen väckte muslimsk oro när den främjade den hinduiska majoritetens intressen (t.ex. skydd av kor) och använde hinduiska symboler (t.ex. Indien som modergudinna). Många muslimer var oroliga för den hinduiska kulturella och religiösa hegemonin och stödde därför islamiska reformrörelser (t.ex. Deobandis) och politiska partier (t.ex. Muslimska förbundet, som stödde upprättandet av den muslimska staten Pakistan 1947 ). Den religiösa nationalismen hos sydasiatiska politiska grupper som Jamaat-i Islami och Bharatiya Janata Party (BJP) hotar i allt högre grad att offra gemensamma lokala kulturer för polariserad nationell politik. I Indien har BJP:s och liknande organisationers meteoriska uppgång uppmuntrat en hårdnande antimuslimsk känsla bland både landsbygds- och stadsbor. Som svar på kravet att själva definitionen av ”indisk” ska vara ”hinduisk” och påståendet att alla som motsätter sig en sådan identifiering är opatriotiska, svarar många samtida indiska muslimer med en mer demonstrativ indisk nationalism och en allt striktare syn på islam.