Historien bakom ”Ain’t No Mountain High Enough”

Valerie Simpson: Jag träffade Nick Ashford för första gången i kyrkan 1962. Han hade precis tagit examen från high school i Michigan och kom till New York för att bli dansare. Men hans provspelningar fungerade inte och han hamnade i hemlöshet. Han bodde i en väns lägenhet på Manhattans Upper West Side.

Jag gick fortfarande sista året på gymnasiet då och sjöng i kören i White Rock Baptist Church i Harlem. Jag sjöng också i Followers, en gospelsånggrupp. En dag såg jag Nick stå längst bak i vår kyrka när vi sjöng. Han var där och letade efter en varm måltid.

Då sjöng Nick med en gospelgrupp i New York som hette Monarchs. Efter att vi hade presenterats av hans vän övertalade jag honom att gå med i Followers.

Annons

I början av 1963 uppträdde Followers på Sweet Chariot på West 46th Street. Vi hade en trevlig verksamhet där fram till maj, då gospelklubben blev utsatt för en piket av en kyrka i Harlem. Prästen ansåg att gospel inte hörde hemma på en klubb.

Upplevelsen fick Nick och mig att hålla ihop som låtskrivare. Nick var det perfekta språkröret för mina melodier och mitt piano inspirerade hans texter. Det var ett enkelt förhållande.

Vår första hit, ”Let’s Go Get Stoned”, skrevs tillsammans med Joshie Armstead för Coasters 1965. Ray Charles spelade in låten ett år senare och fick en första plats på R&B-hit. Låtens framgång ledde till att låtskrivaren Eddie Holland på Motown uppmärksammade oss.

För att göra bra ifrån oss där visste Nick och jag att vi behövde en bra låt. Nick berättade för mig om en text som han hade skrivit när han gick längs Central Park West. Under promenaden oroade han sig för om han skulle kunna bo kvar i staden. Det var då han lade märke till att byggnaderna längs parken såg ut som berg.

Reklam

Ordnen kom till honom: ”Ain’t no mountain high enough / Ain’t no valley low enough / Ain’t no river wide enough / to keep me from getting to you”. ”Du” betydde här framgång.

Jag älskade raderna, och vi använde dem för att skriva en kärlekssång. När vi var klara spelade vi in en demo med mig på piano och Nick som sjöng. Motown älskade den och ville ha låten till sångerskan Tammi Terrell. Hon hade inte haft någon stor hit ännu.

Paul Riser: Jag hörde först demotypen på mitt Motownkontor i slutet av 1966. Jag gillade den. Låten hade känslighet och styrka.

Det första jag gjorde var att spela in rytmspåret med Funk Brothers, bolagets husband.

Reklam

Det där berömda klapprande ljudet i inledningen – stick-a-tick-a-tick-a-tick – var Uriel Jones som slog med sina klubbor mot metallkanten på sin lårtrumma. Jag ville ha dem där för att bygga upp spänningen innan Tammis sång kom in.

När Tammi hade spelat in sin sång bestämde producenterna att singeln skulle bli starkare som en duett. Månader tidigare hade Marvin haft en hit med Kim Weston på ”It Takes Two”. Så Marvin lades till på Tammis skiva för att öka dess chanser på listorna.

Marvin var fantastisk. Han överdubbade sin sång så att den svepte sig runt hennes, som om de två var förälskade och sjöng för varandra i studion.

Tammi Terrell och Marvin Gaye sjunger ”Ain’t No Mountain High Enough”

Mary Wilson: Tammi hade en fantastisk skiva med ”Ain’t No Mountain High Enough”. Men i oktober 67 kollapsade hon på scenen när hon uppträdde med Marvin. Läkarna konstaterade senare att hon hade en hjärntumör, vilket hindrade henne från att turnera.

Våren därpå spelade Supremes-Diana Ross, jag och Cindy Birdsong, som hade ersatt Florence Ballard månader tidigare-inspelade ”Ain’t No Mountain High Enough” för en duettskiva med Temptations.

På låten sjöng Diana sången tillsammans med Dennis Edwards, som just hade anslutit sig till Temps.

Jag minns inte att vi framförde duetten på vägen. Den var för komplicerad för Supremes och Temps att sjunga tillsammans på scenen. Dessutom var det ingen större idé att repetera den. Det gick rykten om att Diana var på väg att lämna Supremes för att bli soloartist.

Mrs Simpson: När Diana lämnade Supremes hösten 69 bad (Motown-grundaren) Berry Gordy Nick och mig att producera hennes första album.

Nick och jag ville att en av våra låtar skulle vara längre än de vanliga tre minuterna. På den tiden gjorde artister som Isaac Hayes detta. Vi bestämde oss för att prova det med ”Mountain”. Men vi behövde ett annat tillvägagångssätt för att den skulle låta ny.

Nick föreslog att vi skulle låta Diana berätta en längre vers. Han tyckte att hon hade en fantastisk talarröst, så han skrev nya texter.

När hans monolog för Diana var klar arbetade jag på en ny struktur för låten. Jag skapade en introduktion som började som en instrumental och ledde in i en kör som satte upp Dianas talade röst.

Vi fördröjde sångens välkända refräng – ”Ain’t no mountain high enough / ain’t no valley low enough” – till ungefär fyra minuter in i sången och behandlade den som klimax. Vi höll tillbaka refrängen eftersom lyssnarna redan kände till den och förväntade sig att den skulle komma så småningom.

Mr Riser: När Valerie och Nick gav mig sin nya demo med pianovokal var den exakt strukturerad.

När jag lyssnade på Valeries piano kände jag att låten krävde ett majestätiskt, symfoniskt tillvägagångssätt.

Då refrängen inte kom förrän sent ville jag att kören i inledningen skulle sjunga refrängen som ”Ahhhs”. Detta fungerade som en musikalisk öppning på Broadway, som retade upp det som skulle komma senare i sången.

Mrs Simpson: När vi började spela in gjorde vi rytmspåret först på Motown. Jag spelade piano med Funk Brothers. Det är jag på skivan hela tiden.

Eddie Willis: Valeries piano var kallblodig. Hon kunde verkligen spela. Hon berättade för var och en av oss vad vi skulle göra, och vi höll oss nära det hon ville ha.

Även om vi var tre stycken på gitarr kom vi aldrig i vägen för varandra.

Mr Riser: Efter att rytmspåret var klart flög vi till New York för att spela in stråkarna och mässingarna.

Mrs Simpson: Efter New York överdubbade vi körpartierna och bakgrundssången på Motown. För kören sjöng Joshie Armstead de övre tonerna, jag sjöng i mitten och Nick var på de nedre tonerna. På skivan kan man höra Joshie sjunga som om hennes liv hängde på det. Sedan overdubbade jag Andantes vokalgrupp som fyllde på runt omkring oss.

När all musik och bakgrundssång var på band lät vi Diana komma in för att spela in sin sång. Jag ville att allt skulle göras så att hon skulle höra allt i sitt headset. Vi fick verkligen ut det bästa av henne. Att producera handlar om att få ut något speciellt ur en artist. Vi sträckte ut Diana. Hon kunde göra det, och hon hade inget emot att satsa på det.

Men när vi gav låtens slutliga mix på 6:18 till Berry tyckte han att det tog för lång tid att komma till refrängen. Nick och jag tänkte på det och lyssnade på den flera gånger. Vi kom överens om att vi inte ville flytta på saker och ting. Nick sa till Berry: ”Det är som en orgasm. Man får den inte omedelbart. Den byggs upp.”

Det gick bra för albumet, men Berry insisterade på att vi åtminstone skulle klippa ner den för singeln. Nick och jag motsatte oss först, så Berry avvaktade med att släppa den som albumets första singel. Istället släppte han Dianas ”Reach Out and Touch (Somebody’s Hand).”

Till slut redigerade jag ner låten till 3:32 så att vi kunde få ut den. Men många radio-dj:s spelade albumversionen i stället. Nick och jag kände oss rättfärdigade.

När jag hör Dianas version i dag är jag stolt över hur den kom ut. Jag roas också av hur många som tror att originalet och Dianas soloversion är två olika låtar med samma titel. Ett bevis på att Nick och jag uppnådde vårt mål – att skapa en helt ny version för Dianas solodebut.

Under åren som följde hände något mellan Nick och mig. Jag ska bara säga att när man skriver kärlekssånger hela dagarna med någon kan det sluta med att man blir förälskad. Det gjorde vi. Nick och jag gifte oss 1974.