Home
Om några dagar kommer många kristna i västvärlden att fira början av fastan. Det är en period på 40 dagar som markerar en tid av förberedelser som kulminerar i minnet av Jesu lidande, död och uppståndelse. Denna säsong i den kristna kalendern börjar på askonsdagen, en dag då katoliker och andra inte bara fastar och avstår från mat, utan även bestryker sina pannor med aska i form av ett kors. Askan är ett yttre tecken på ett inre åtagande att inleda en period av botgöring – inte i någon självförhärligande eller självbestraffande mening, utan snarare för att ge de kristna en strukturerad tid för att omvärdera sina liv och ompröva sina prioriteringar. Vi är kallade att släppa allt det som håller oss tillbaka från att fullt ut engagera oss i en kärleksfull och välsignad relation med Gud och vår nästa.
För många kristna är askonsdagen en dag då vi på nytt engagerar oss i några av de mest grundläggande tecknen på vår religiösa gemenskap. Användningen av korset på pannan är en påminnelse om dopet. Men den här gången använder vi aska i stället för vatten eller olja. Askan är en symbol för ånger och omvändelse som de tidiga kristna tog med sig från den judiska tradition som de kom ifrån. På samma sätt fastar vi av samma anledning. Det är ett gammalt, konkret uttryck för en inre inställning genom vilken vi tar ansvar för de gånger vi misslyckas och faller. Med ett ord, de gånger vi syndar.
För dem som tillhör en gammal kristen kyrka är vår religion då inte bara en religion av idéer. Våra fysiska kroppar, inklusive våra sinnen och våra aptiter, dras alla in i utövandet av vår religion. Det är därför som en del av den traditionella disciplinen under fastan innebär att man måste ge upp vissa saker. När jag avstår från något vanligt och enkelt som efterrätter eller tv är det inte för att Gud behöver dem. Som jag säger till studenterna på universitetet – ”Gud behöver inte dina kakor”. Istället gör jag i de ögonblick då jag säger nej till något som jag har gett upp under fastan ett medvetet val – även om det är mycket litet – för att på nytt förbinda mig till prioriteringen i min kristna tro. Att avstå från mat hjälper mig att bli mer medveten om hur jag lever, för som många av oss kan jag lätt falla in i tanklösa aktiviteter, särskilt när det gäller att äta och dricka. Och varje gång jag avstår från någon form av överseende uppmanas jag att erinra mig Jesu ord, som lärde ut att människan ”lever inte enbart av bröd, utan av varje ord som kommer från Guds mun”. (Matteus 4:4)
Fastan och avhållsamhet har också en viktigare betydelse för mig. De påminner mig om att jag har vunnit födelselotteriet: jag har lyxen att leva utan att oroa mig för hunger eller osäker matförsörjning. Alltför många människor, även i vårt eget samhälle, har inte tillräckligt med mat. Den allvarliga verkligheten är att det finns några av våra barn som kommer att gå till sängs hungriga i kväll. Vissa av våra äldre måste fatta beslut om mediciner eller en måltid i dag. Det är ingen ”välsignelse” att jag har mer än tillräckligt med mat i dag. Sett genom min religiösa världsbild inser jag att det helt enkelt är ett villkor för att leva i en splittrad och fallfärdig värld, och för att vara inbäddad i en trasig världs institutioner och strukturer. Att uppleva fastans rituella hunger borde driva mig – liksom varje kristen – att arbeta för att göra vår värld till en plats där alla människor har de grundläggande behoven för att leva med ett minimum av mänsklig värdighet.
Om några dagar kommer många av oss att söka askan. Om du kommer att markera din panna på askonsdag har jag en fråga till dig: Hur kommer din fasta att föra dig närmare Gud och din nästa? Gör den här fastan till en stund av nåd. Låt inte korset på din panna förbli en tom symbol eller ett meningslöst märke. Om du genom askan i pannan berättar för världen att du förändrar ditt liv, så gör det.
Pastor Jordan Lenaghan är verkställande direktör för University Religious Life Center for Religion, Quinnipiac University
.