Hur man hjälper barn att sluta kissa i sängen

Och även om det inte är ovanligt att små barn kissar i sängen eller råkar ut för olyckor under dagen kan det ändå orsaka mycket skam och frustration, särskilt när barnen inte verkar växa ifrån det eller återgår till beteendet. När problemet kvarstår efter femårsdagen kan det vara ett tecken på en störning som kallas enuresis.

Enuresis kännetecknas av frivillig eller ofrivillig urinering vid olämpliga tidpunkter och på olämpliga platser. Barn måste vara minst fem år gamla för att diagnostiseras med denna störning, och kissincidenterna måste inträffa minst två gånger i veckan under tre månader eller längre.

Dr Laura Kirmayer, en klinisk psykolog som har arbetat med många barn som har enuresis, säger att störningen är mycket behandlingsbar, även om hon varnar för att det är viktigt att utesluta eventuella medicinska tillstånd innan man diagnostiserar ett barn med enuresis. Sängvätning kan också orsakas av diabetes, sömnapné, urinvägsinfektion, hormonobalans, kronisk förstoppning eller något annat problem.

Typer av enuresis

Barn med enuresis kan kissa i sängen när de sover (så kallad nattlig enuresis), eller i kläderna när de är vakna på dagen (dagtidsenuresis), eller både och.

Psykologin skiljer också på vad som kallas primär och sekundär enuresis. I det förstnämnda fallet har barnet aldrig lärt sig att kontrollera sin urinblåsa och har kissat i sängen sedan det var en bebis. Barn med sekundär enuresis har lärt sig att använda toaletten korrekt och hålla sig torra över natten, men utvecklar tillståndet minst sex månader efter att de lärt sig att kontrollera sin blåsa.

Primär nattlig enuresis är den vanligaste formen av sjukdomen.

När det gäller behandling är den viktigaste distinktionen att göra om kissandet är frivilligt eller ofrivilligt. Om det är frivilligt bör behandlingen likna den som gäller för alla andra behandlingsplaner för oppositionellt beteende: föräldrarna bör fokusera på positiv förstärkning för önskade beteenden och på gränssättning och lämpliga konsekvenser för oönskade beteenden. När det gäller ofrivillig enuresis måste behandlingen börja med att bygga upp färdigheter eftersom barnet fortfarande lär sig att kontrollera sin urinblåsa. Att använda disciplinära metoder – eller att skämmas – för barn med ofrivillig enuresis skulle vara orättvist och kan potentiellt få negativa konsekvenser.

Var uppmärksam på saker som kan orsaka olyckor, som ångest som kan få ett barn att inte vilja gå på toaletten i skolan eller känna att det inte kan be om lov. Andra barn som kämpar med distraherbarhet eller impulsivitet kan till och med glömma att de behöver gå på toaletten eftersom de håller på med något väldigt roligt eller intressant. Barn som genomgår stor stress hemma eller i skolan kan också börja ha olyckor igen. Att uppmärksamma potentiella underliggande orsaker kan låta föräldrarna veta om deras barn kan behöva någon riktad hjälp utöver vanliga enuresisinterventioner.

Klockan och pad-tekniken

Den vanligaste behandlingen för nattlig enuresis är klock- och pad-tekniken, även känd som ett sängvätningslarm. Denna metod består av en anordning som barn bär på natten och som har en sensor, som gör ett ljud när den blir våt och som i idealfallet väcker barnet i tid så att det kan stoppa strömmen och gå på toaletten.

Dr Kirmayer säger att för en liten andel av barnen kan klock- och kuddemetoden ha en slags positiv placeboeffekt. Bara genom att använda klockan och padden kan de börja bli mer medvetna om sin urinblåsa och få färre olyckor till följd av detta. Larmet lär dock inte barnen hur de ska förhindra att de kissar i sängen, eftersom larmet först går igång när sängen redan är blöt, ofta efter att barnet redan har tömt sin urinblåsa. Det kan också ibland ta flera månader innan metoden med klocka och kudde börjar ge effekt.

Om det har fastställts att barnet har ofrivillig enuresis föreslår dr Kirmayer en mer proaktiv metod som familjerna kan pröva antingen själva eller i kombination med klocka och kudde.

Lär dig om blåsan

Dr Kirmayer gillar att börja behandlingen med att förklara hur blåsan fungerar. Under en session med föräldrar och barn ramar hon in blåsan som en muskel som kan kontrolleras och förklarar att hjärnan och muskeln kan arbeta tillsammans. Sessionen är informativ, men hon försöker också göra den rolig genom att använda en ballong fylld med vatten för att visa hur blåsan kan utvidgas och dras ihop.

Familjer som kommer för att få hjälp med enuresis känner sig ofta frustrerade, så det kan vara en lättnad för både föräldrar och barn att flytta fokus från vad barnet misslyckas med att göra till mer neutrala, proaktiva grunder: att lära sig om hur blåsan fungerar och hur barnet med tid och övning kan lära sig att kontrollera den.

Träning

När barnet har förstått hur blåsan fungerar är det dags att börja träna. Dr Kirmayer rekommenderar att familjen först tillbringar en vecka med att följa barnets urinationsmönster, kost och vätska och avsätter helgen för att hela familjen ska kunna öva på det som hon kallar blåsträning: ”Fyll blåsan, bedöm nivån av trängsel, var uppmärksam på hur det känns när blåsan är riktigt, riktigt full jämfört med när den bara är lite full.”

Att göra det till en aktivitet för hela familjen tar bort en del av trycket och skapar ett roligt sätt för familjerna att på ett positivt sätt förstärka barnets växande förmåga att vara uppmärksam på vad han eller hon känner. Dr Kirmayer påpekar att detta kan vara en bra tidpunkt för föräldrarna att också hjälpa barnen att börja uppmärksamma andra sensoriska upplevelser de har, eftersom barn som kämpar med sängvätning ibland inte heller är medvetna om när de känner sig mätta eller trötta.

Och om föräldrarna märker att deras barn tenderar att råka ut för fler olyckor när det är djupt engagerat i en aktivitet kan de flagga för den tendensen och ge regelbundna påminnelser om att kontrollera hur det mår.

Denna dagtidspraktik hjälper faktiskt även barn som främst kämpar med nattlig enuresis. ”Exponering och övning av färdighetsträningen måste verkligen ske på dagtid för att den ska kunna generaliseras till natten”, säger dr Kirmayer. ”Om de sover djupt måste de redan ha börjat öka sin uppmärksamhet och medvetenhet när de är medvetna och inte trötta på dagtid för att det ska kunna överföras till den tid då de löper störst risk.”

Förutom att hjälpa barnet att lära sig att börja vara mer uppmärksam på de känslor det har i sin kropp, bör ett annat mål vara att barnet ska börja känna att det har en viss kontroll över kroppens funktioner, och att det ska känna stolthet och glädje över den färdighet som det håller på att utveckla. Föräldrarna kan hjälpa till genom att med jämna mellanrum påminna barnen om att kontrollera hur deras urinblåsa känns och erbjuda massor av positiv förstärkning för att hålla barnen motiverade och engagerade.

Medicinering

Det finns ett piller mot enuresis, och föräldrarna använder ofta det vid händelser som t.ex. ett sleep-away-läger eller en övernattning. Men det löser inte problemet på lång sikt. Dr Kirmayer liknar det vid att ta en Xanax före en flygresa – ”Det kommer inte att bota din flygrädsla om du till slut inte flyger utan Xanax”, säger hon. Ändå anser hon att det är vettigt att ta medicinen i vissa situationer, till exempel när barnet desperat vill sova över.

Var positiv

Det kan ta tid för barnen att lära sig att kontrollera sin urinblåsa, så det är viktigt för familjerna att vara positiva. Dr Kirmayer säger att barnen bör uppmuntras att fortsätta öva på kroppsmedvetenhet och hålla sig engagerade. ”Även om de slutar med att kissa i sängen kanske de ändå kan gå upp på morgonen och byta lakanen eller lägga dem i tvättkorgen – vad det nu är för rutin som man har kommit överens om – utan att de behöver uppmanas”, föreslår dr Kirmayer. På så sätt förblir barnet engagerat i processen och spelar en aktiv roll. Det ger också föräldrarna något positivt att förstärka.

”Jag tror att den största utmaningen är att när barnet kissar på sig om nätterna så blir föräldrarna antingen väckta, trötta och frustrerade, eller så vaknar de på morgonen och det är inte vad de vill ta itu med som första sak”, säger dr Kirmayer. Det är svårt för föräldrarna att hålla tillbaka vad de kanske känner internt, men det är viktigt att hålla sig neutral och fokusera på det positiva. Att oavsiktligt skämma ut och skuldbelägga barnet hjälper inte och kan till och med leda till att det börjar råka ut för ”olyckor” med flit av trots.

Modellera lidandetolerans inför besvikelse hjälper alla i familjen att fortsätta att känna sig positiva. Efter en olycka bör läxan vara: Det är ingen stor grej. Vi jobbar fortfarande på det, du kommer att få det, men vi är bara inte där än.