Hur man läser en MRT av ländryggen i 8 enkla steg

juni 17, 2021admin

Innehållsförteckning

Hur man läser en MRT av ländryggen Introduktion

Läsning av en MRT av ländryggen är ganska enkelt om man vet var man ska titta. Precis som röntgenfilmer och tredimensionella röntgenbilder som kallas datortomografi (CT) är MRT ett stort tillskott inom radiologin.

En spännande ny sjukvårdsmodalitet på 1980-talet som kallas magnetisk resonanstomografi (MRI) släppte loss en ny era inom medicinen. Högteknologisk MRT använder radiovågor för att leta efter skador och avvikelser i ben och mjukvävnader i ryggraden. Detta bildsystem öppnar ett helt nytt sätt att leta efter avvikelser som kan vara orsaken till smärta i ländryggen, ischias eller smärta i benen. MRT kan dock inte bedöma ryggmärgsband eller, viktigast av allt, fastställa den exakta orsaken till smärtan.

Läsning av en MRT av ländryggen är mycket lätt att förstå om man vet var man ska leta och radiologer som gör detta för att försörja sig på det får det att se mycket lätt ut. Följande är en mycket enkel guide som hjälper dig att förstå nomenklaturen för din MRT.

MRI kan inte fastställa den exakta orsaken till smärta.

Två grundläggande MRT-bilder av ländryggen (T1 OCH T2-bilder)

Det finns två grundläggande typer av MRT-bilder som skiljer sig åt genom tidpunkten för radiofrekvenspulserna, benämnda T1-viktade bilder och T2-viktade bilder. T1-bilder framhäver FETT vävnad. T2-bilder framhäver fett och vatten i vävnader. Kontrasten mellan dessa vävnader framhäver fantastiska detaljer.

Lateral view of lumbar spine T1 image — Vänster: MRI lumbar spine sagittal T1 image, höger: MRI lumbala ryggraden sagittal T2-bild. Lägg märke till hur den centrala kanalen är mörkgrå i T1-bilden och ljusvit i T2-bilden.

Lateral view of lumbar spine T2 image — Vänster: MRI lumbar spine sagittal T1 image, höger: MRI lumbala ryggraden sagittal T2-bild. Lägg märke till hur den centrala kanalen är mörkgrå i T1-bilden och ljusvit i T2-bilden.

Grundläggande anatomi för hur man läser en MRT av ländryggen

De sagittala bilderna på längden, eller det som jag kallar för baguettbilder på längden, är lättast att känna igen. Axial- eller tvärsnittsbilderna är vad jag kallar brödbilderna som är bäst för att framhäva de intervertebrala diskarna. De viktigaste anatomiska delarna av sagittal- och axialbilderna av en normal MRT av ländryggen är avbildade nedan. De spinalprocesserna är den enda del av ryggraden som du kan känna bakåt i mitten av ryggen.

Normal Sagittal Lumbar MRI — Normal lumbar MRI (sagittal view)

The Aging Process

With age, the spine stiffens as the intervertebral discs dehydrate and slowly degenerate. MRIs demonstrate this with progressively darkening discs that lose vertical height. As they shrink, the discs begin to bulge into the central spinal canal.

Normal MRI lumbar spine sagittal T2 image of 30 year old — MRI lumbar spine sagittal T2 image of 30 year old normal)

MRI lumbar spine sagittal T2 image of 70 year old — MRI lumbar spine sagittal T2 image of 30 year old normal)

A Lumbar Disc Herniation May Disappear

Disc herniations can be large and appear permanent. However, the immune system breaks down the disc material slowly over time. If the disc herniation material remains viscous, it may disappear as seen in the picture below.

A large L3-4 disc extrusion that resolved over three years.

Så här läser du en magnetkameraundersökning av ländryggen i 8 steg

1. Centralkanalen i magnetkameraundersökningen av ländryggen

Först ska du börja med bilderna av ryggraden i längdriktningen, även kallade sagittalbilder. Identifiera mitten av den centrala kanalen där ryggmärgen och nerverna flyter i den skyddande ryggmärgsvätskan (CSF). Detta område framhäver korsningen mellan ryggradets mellanliggande skivor, ben, ligament och nerver. Allt som avbryter den centrala kanalens jämna linjära gräns kan vara ett potentiellt problem. En normal bild noteras nedan till vänster jämfört med figuren till höger som visar allvarlig spinal stenos.

2. Kotkroppar

I de längsgående ryggradsbilderna identifierar du de fem kotkroppar som bildar ländryggen. Disknivåerna är numrerade uppifrån och ned från ett till fem. Deras funktion är att stödja och skydda de känsliga nerverna som passerar till bäckenet och underbenen. De ska vara rektangulära och benmärgen i dem ska ha en jämn grå färg. Om kotkropparna däremot ser triangulära ut tyder det på en fraktur (inlaga).

3. Justering

I steg 3 tittar du på justeringen av de fem kotkropparnas bakre gränser (röd linje visas nedan). Bilden till vänster visar en normal ryggrad med en jämn linje som förbinder de bakre gränserna. Om kotkropparna bryter denna jämna linje är det ett resultat av slitage av ben, ligament eller diskar. Bilder av instabilitet i ryggraden visas på bilderna till höger. Ytterligare felställning av ryggraden orsakar ett tillstånd som kallas spondylolisthesis. Om instabiliteten ökar uppstår en parsdefekt då lamina frakturer och spondylolys är en följd av detta. Spondylolysis beskriver en instabil ryggrad som i slutändan ökar sannolikheten för operation. Instabiliteten ger större belastning på diskarna och resultatet är en ökad risk för diskbråck, nervirritation, artrit och ihållande smärta.

4. Intervertebrala diskar

Det gäller dessutom att identifiera utrymmet mellan kotkropparna för de intervertebrala diskarna. Disknivåerna är numrerade från L1-2 till L5-S1 baserat på deras placering mellan kotkropparna. Diskarna har en stor mängd vätska i sig vilket gör att de kan fungera som stötdämpare. Tyvärr torkar diskarna med tiden ut och degenererar. Med en fraktur på ändplattan uppstår degenerativ diskbråck då vätskan i disken läcker ut.

5. Diskbråck och degeneration

En normal intervertebral disk har en betydande vit signal internt (figur A) som representerar normal vätska. När mellanskivan degenererar mörknar den normala vita signalen (figur B) och smalnar av (figur C). När den inre stödvätskan försvinner börjar diskens tjocka kollagenväggar att bula utåt i den centrala kanalen på grund av det överdrivna trycket (figur D). Extrusioner beskriver en reva i skivväggen där vätskan pressas ut i den centrala kanalen (figur E). Om lite material pressas ut kan det resultera i ett lindrigt diskbråck. Om mycket vätska pressas ut kallas det för en diskextrusion som kan vandra (figur F). Risken för svår smärta, svaghet, domningar och stickningar ökar ju mer diskmaterial som pressas in i den centrala kanalen.

6. Nerver

I motsats till ryggradens fasta strukturer är foramen smala nyckelhålsformade kanaler som ligger på vardera sidan av ryggraden. Dessa foraminkanaler gör det möjligt för enskilda nervrötter att komma ut från ryggraden. Gränserna för foramen är hårda beniga pediklar och intervertebrala skivor omgärdade av ett tunt membran som kallas thecal sac som hindrar CSF från att läcka ut.

Patienter löper risk att få en klämd eller irriterad nerv vid ett diskbråck i den smala foramen jämfört med den större centrala kanalen. Nervrotskompression uppstår i det intilliggande området som kallas lateral recess. Facettleder eller associerade synovialcystor bakåt i den foramenala kanalen komprimerar nervrötterna. Cauda equina (hästsvans) är ett knippe nervfibrer som finns längst ner på ryggraden.

7. Axialbilder

Axialbilderna eller skivbrödsbilderna ger en tydligare bild av en specifik intervertebralskiva och de intilliggande nerverna. En normal disk (figur A) ger gott om utrymme för nerverna att passera igenom. Alla typer av diskbråck (figur B) förtränger de normalt rymliga kanalerna, vilket gör att de transiterande nerverna blir irriterade eller komprimerade, vilket resulterar i symtom. Ett litet diskbråck (figur C) ger kanske inga symtom. Ett stort diskbråck (figur D) kan ge upphov till svår smärta, svaghet, domningar eller stickningar. Med tiden degenererar en ländryggsskiva genom att först utveckla en diskutbuckling eller en utbuktande disk och/eller en ringremiss. Skivdegenerationens stadier är diskbråck, protrusion av diskmaterialet (nucleus pulposus), extrusion och sekretion av diskfragment.

MRI steg 6 — Varianta axialvyer av lumbala ryggraden med MRT som visar de olika diskbråck som är vanligt förekommande.