Hydroxid

Hydroxid, en kemisk förening som innehåller en eller flera grupper som var och en består av varsin atom av syre och väte som är bundna till varandra och fungerar som den negativt laddade jonen OH-. Den positivt laddade delen av föreningen är vanligtvis en jon av en metall (t.ex. natrium, magnesium eller aluminium), även om det kan vara en organisk grupp (t.ex. guanidinium eller tetrametylammonium). Det är att föredra att karakterisera närvaron av den ojoniserade, kovalent bundna hydroxylgruppen OH med prefixet hydroxy, som i den organiska föreningen hydroxättiksyra, CH2OHCOOH, eller med suffixet ol, som i metanol, CH3OH, och i koordineringsföreningar med prefixet hydroxo, som i kaliumtetrahydroxoaurat, KAu(OH)4.

Hydroxiderna innefattar de välkända alkalierna i laboratoriet och industriella processer. Hydroxiderna av alkalimetaller, litium, natrium, kalium, rubidium och cesium, är de starkaste baserna och de mest stabila och mest lösliga av hydroxiderna. Natriumhydroxid, NaOH, även känd som kaustiksoda eller lut, är av stor industriell betydelse. Kalcium, barium och strontium – alla alkaliska jordartsmetaller – bildar lösliga hydroxider som är starka baser men mindre stabila än alkalihydroxiderna. Av dessa är kalciumhydroxid, Ca(OH)2, allmänt känd som släckt kalk, den vanligaste. Med undantag för talliumhydroxid (TlOH) är hydroxiderna av andra metaller, t.ex. magnesium, järn, vismut, nickel, kobolt och koppar, endast svårlösliga i vatten men neutraliserar syror. Hydroxiderna av beryllium, bly, zink, aluminium, krom (trevärt), tenn (tvåvärt), guld (trevärt) och vissa andra metaller har både sura och basiska egenskaper, dvs. de löser sig i vattenlösningar av antingen baser eller syror. Hydroxider och andra ämnen, t.ex. oxider och sulfider, med dessa dubbla egenskaper kallas amfoteriska.