Inkomstskillnader

I USA har inkomstklyftan mellan de rika och alla andra ökat markant, enligt alla viktiga statistiska mått, i mer än 30 år.

Inkomstskillnader

Löneskillnader

Löneklyftor mellan företagsledare och arbetstagare

Inkomstskillnader

Inkomsten innefattar intäktsströmmarna från löner, löner, ränta på ett sparkonto, utdelningar från aktier, hyror och vinster från att sälja något till ett högre pris än vad man betalade för det. Till skillnad från förmögenhetsstatistik omfattar inkomstsiffrorna inte värdet av bostäder, aktier eller andra ägodelar. Inkomstskillnader avser i vilken utsträckning inkomsterna fördelas på ett ojämnt sätt bland en befolkning.

Inkomstskillnaderna är så uttalade att USA:s 10 procent med de högsta inkomsterna nu i genomsnitt har mer än nio gånger så hög inkomst som de 90 procent med de lägsta inkomsterna, enligt uppgifter som analyserats av ekonomen Emmanuel Saez från UC Berkeley. Amerikaner i den översta 1 procenten tornar upp sig förbluffande mycket högre. De har i genomsnitt över 39 gånger högre inkomst än de 90 procenten i botten. Men den klyftan bleknar i jämförelse med klyftan mellan landets 0,1 procent med högst inkomster och alla andra. Amerikaner på denna höga nivå tar in över 196 gånger mer inkomst än de nedersta 90 procenten.

Den amerikanska inkomstklyftan har inte alltid varit så stor som den är idag. Som svar på den häpnadsväckande ojämlikheten under Gilded Age i början av 1900-talet kämpade sociala rörelser och progressiva beslutsfattare framgångsrikt för att jämna ut toppen genom rättvis beskattning och jämna ut botten genom ökad facklig organisering och andra reformer. Men från och med 1970-talet började dessa utjämningsåtgärder urholkas och landet återgick till extrema nivåer av ojämlikhet. Enligt uppgifter som analyserats av UC Berkeley-ekonomen Emmanuel Saez nådde förhållandet mellan de översta 0,1 procenten och de nedersta 90 procenten Gilded Age-nivåer under åren före finanskrisen 2008.

Under de senaste fem decennierna har de översta 1 procenten av de amerikanska inkomsttagarna nästan fördubblat sin andel av nationalinkomsten, enligt Saez’ analys. Samtidigt har den officiella fattigdomsgraden för alla amerikanska familjer från Census Bureau bara rört sig upp och ner. Den officiella fattigdomsgraden underskattar antalet människor i världens rikaste land som har svårt att få pengarna att räcka till. Uppskattningsvis 40 procent av USA:s totala befolkning (140 miljoner människor) är antingen fattiga eller låginkomsttagare.

Nationens högsta 0,01 procent och 0,1 procent av inkomsttagarna har under de senaste decennierna fått se sina inkomster stiga mycket snabbare än resten av den övre 1 procenten. Båda dessa ultrarika grupper såg sina inkomster sjunka omedelbart efter de finansiella krascherna 1929 och 2008, men de hade en mycket snabbare återhämtning efter den senaste krisen. Inkomstkoncentrationen i dag är lika extrem som den var under ”det brinnande tjugotalet.”

Kongressens budgetbyrå definierar inkomst före skatt som ”marknadsinkomst plus statliga transfereringar”, eller, helt enkelt, hur mycket inkomst en person tjänar om man räknar in statligt socialbidrag. Analytiker har ett antal olika sätt att definiera inkomst. Men de berättar alla samma historia: Den översta 1 procenten av USA:s inkomsttagare tar hem en oproportionerligt stor del av inkomsten jämfört med till och med landets högsta femtedel av inkomsttagarna. CBO:s uppgifter visar att den översta 1 procenten tjänar 85 gånger så mycket som de 20 procenten med lägst inkomster.

Sedan 1979 har inkomsterna före skatt för den översta 1 procenten av USA:s hushåll ökat mer nästan sju gånger snabbare än inkomsterna för de 20 procenten med lägst inkomster, enligt CBO:s analys.

Congressional Budget Office definierar inkomst efter skatt som ”inkomst före skatt minus federala skatter”. Efter skatt ökade inkomsterna för den översta 1 procenten redan snabbare än för andra amerikaner, enligt deras uppgifter. Denna klyfta kommer sannolikt att växa ännu mer till följd av de republikanska skattesänkningarna från 2017, som oproportionerligt gynnar de rika. Enligt Institute on Taxation and Economic Policy förväntas de rikaste 1 procenten av amerikanerna få 27 procent av fördelarna med skattesänkningarna år 2020.

Desto högre inkomstgrupp i USA, visar IRS data, desto större andel av inkomsterna som härrör från investeringsvinster. Amerikaner som inte tillhör de ultrarika får däremot den stora majoriteten av sin inkomst från löner. Denna skillnad har i hög grad bidragit till ökad ojämlikhet på grund av den förmånliga skattebehandlingen av långsiktiga kapitalvinster. För närvarande är den högsta marginalskattesatsen för de rikaste amerikanerna 37 procent, medan den högsta skattesatsen för långsiktiga kapitalvinster bara är 20 procent.

Löneglidning

Mellan 1979 och 2007 exploderade löneinkomsterna för dem som tillhörde de rikaste 1 procenten och 0,1 procenten, enligt forskning från Economic Policy Institute. Löneinkomsterna för dessa elitgrupper sjönk efter finanskrisen 2008 men återhämtade sig relativt snabbt. Mellan 2009 och 2018 hade de nedersta 90 procenten en löneökning på endast 6,8 procent, jämfört med 19,2 procent för de översta 0,1 procenten.

Produktiviteten har ökat i en relativt jämn takt sedan 1948. Men de amerikanska arbetstagarnas löner har sedan 1970-talet inte hållit jämna steg med denna ökande produktivitet. Arbetarnas timlöner har planat ut sedan mitten av 1970-talet och ökade bara med 24 procent från 1979 till 2018, medan arbetarnas produktivitet har ökat med 134 procent under samma period, vilket framgår av forskning från Economic Policy Institute.

En faktor till den ökande inkomstklyftan är de amerikanska fackföreningarnas nedgång. Eftersom andelen av arbetskraften som representeras av en fackförening har minskat till mindre än 11 procent sedan deras topp på 1940- och 1950-talen, har de som befinner sig i toppen av inkomstskalan ökat sin makt att rigga de ekonomiska reglerna till sin fördel, vilket ytterligare ökar inkomstskillnaderna.

Männen utgör en överväldigande majoritet av toppinkomsttagarna i hela USA:s ekonomi, trots att kvinnorna numera utgör nästan hälften av landets arbetskraft. Enligt en analys av Thomas Piketty, Emmanuel Saez och Gabriel Zucman utgör kvinnor endast 27 procent av de 10 procenten med högst inkomster, och deras andel av de högre inkomstgrupperna är ännu mindre. Bland de 1 procenten med högst inkomster utgör kvinnor något mindre än 17 procent av arbetstagarna, medan de på 0,1 procenten med högst inkomster endast utgör 11 procent.

Rasisdiskriminering i många olika former, bland annat i fråga om utbildning, rekrytering och lönepraxis, bidrar till de ihållande inkomstklyftorna. Under det sista kvartalet 2019 tjänade den vita medianarbetaren 28 procent mer än den typiska svarta arbetstagaren och mer än 35 procent mer än den latinska medianarbetaren, enligt uppgifter från BLS.

Bankerna på Wall Street delade ut 27,5 miljarder dollar i bonusar till sina 181 300 New York-baserade anställda under 2018. Det motsvarar mer än två och en halv gånger den sammanlagda lönen för alla 640 000 amerikaner som arbetar heltid till den nuvarande federala minimilönen på 7,25 dollar i timmen, enligt en analys av Institute for Policy Studies. Att flytta resurser till låglönearbetarnas fickor skulle ge ekonomin mer pengar för pengarna. För att tillgodose grundläggande behov måste lågavlönade arbetstagare spendera nästan varje dollar de tjänar, vilket skapar positiva ekonomiska spridningseffekter. Välbärgade Wall Street-anställda har däremot råd att lägga undan mer av sina inkomster.

Löneklyftor mellan vd:ar och arbetstagare

Löner till vd:ar har varit en av de viktigaste drivkrafterna bakom den ökande inkomstskillnaden i USA. Företagsledare leder ungefär två tredjedelar av USA:s rikaste 1 procent av hushållen.

Med USA:s fackföreningar som spelar en mindre ekonomisk roll har klyftan mellan arbetstagares och vd-löner exploderat sedan början av 1990-talet. År 1980 tjänade den genomsnittliga VD:n för ett stort företag bara 42 gånger så mycket som den genomsnittliga arbetstagaren i USA. År 2019 var löneskillnaden mellan VD och arbetstagare nästan sex gånger större än 1980. Enligt AFL-CIO fick S&P 500-företagens vd:ar 264 gånger så mycket betalt som den genomsnittliga arbetstagaren i USA 2019. VD-lönen uppgick i genomsnitt till 14,8 miljoner dollar, jämfört med en genomsnittlig arbetstagarlön på 41 442 dollar. Under 2000-talet har den årliga klyftan mellan vd-lönen och den typiska arbetstagarens lön i genomsnitt varit cirka 350 till 1.

Sedan 2018 har börsnoterade amerikanska företag varit skyldiga att rapportera förhållandet mellan deras vd:s ersättning och företagets medianarbetarlön. Enligt vår rapport 2019 Executive Excess rapporterade 50 företag löneklyftor som var större än 1 000 till 1 under 2018, däribland Walmart, McDonald’s och många andra mycket lönsamma företag.

Den explosionsartade ökningen av vd-löner, som AFL-CIO:s analys visar, står i skarp kontrast till trenderna i den nedre delen av den amerikanska löneskalan. Kongressen har inte godkänt någon höjning av minimilönen på över tio år. Den federala minimilönen för restaurangtjänstemän och andra arbetstagare med dricks har frusits på endast 2,13 dollar i timmen sedan 1991. Tjugofyra delstater har höjt minimilönen för dricks, samtidigt som de behållit detta tvåstegssystem, och åtta delstater har helt och hållet avskaffat minimilönen för dricks. Men i 18 stater är minimilönen för dricks fortfarande 2,13 dollar. Även om arbetsgivarna tekniskt sett ska kompensera skillnaden om arbetstagarna inte tjänar tillräckligt med dricks för att nå upp till den federala minimilönen på 7,25 dollar, tillämpas denna regel i stort sett inte.