Jordarter

Jorden är en blandning av sand, grus, silt, lera, vatten och luft. Mängden av dessa beståndsdelar avgör hur ”sammanhållande” jorden är, dvs. hur väl den håller ihop. Kohesiv jord smulas inte sönder. Den kan lätt formas när den är våt och är svår att bryta sönder när den är torr. Lera är en mycket finkornig jord och är mycket sammanhållande. Sand och grus är grovkorniga jordar med liten sammanhållning och kallas ofta granulära. Generellt sett gäller att ju mer lera som finns i den jord som grävs upp, desto bättre kommer dikesväggarna att hålla.

En annan faktor som påverkar jordens kohesivitet är vatten. Jord som är fylld med vatten kallas mättad. Mättad jord håller inte ihop bra och är särskilt farlig vid grävningsarbete. Det motsatta kan dock också vara sant. Jord som har lite eller inget vatten i sig, eller som är ugnstorr, kan lätt smulas sönder och håller inte ihop när man gräver.

Jorden är tung. En kubikfot kan väga så mycket som 114 pund, och en kubikyard kan väga över 3 000 pund – lika mycket som en pick-up truck! De flesta arbetare inser inte vilken kraft som kommer att drabba dem när en grot inträffar. En person som är begravd under bara några meter jord kan uppleva tillräckligt tryck i bröstkorgen för att hindra lungorna från att expandera. Kvävning kan ske på så lite som tre minuter. Tyngre jord kan krossa och förvränga kroppen på några sekunder. Det är inte konstigt att dikesolyckor medför så många dödsfall och permanent invalidiserande skador.

OSHA klassificerar jordarter i fyra kategorier: Solid Rock, typ A, typ B och typ C. Solid Rock är den mest stabila jorden och typ C är den minst stabila. Jordarterna typas inte bara efter hur kohesiva de är, utan också efter de förhållanden där de finns. Stabilt berg är praktiskt taget ouppnåeligt vid grävning av ett dike. Detta beror på att utgrävning av berg vanligtvis kräver borrning och sprängning, vilket bryter sönder berget och gör det mindre stabilt.

Typ A jord kan vara lera, siltig lera eller sandig lera.

En jord kan inte anses vara av typ A om den är sprickig (sprickor) eller om det finns andra förhållanden som kan påverka den negativt, t.ex:

• utsätts för vibrationer från tung trafik, pålning eller liknande effekter
• har tidigare störts/utgrävts
• är den ingår i ett skiktat system, där mindre stabila jordar ligger nära botten av utgrävningen, med de mer stabila jordarna ovanpå.
• påverkad av andra faktorer som skulle göra den instabil, t.ex. förekomst av grundvatten eller frysning och upptining.

Många personer som arbetar med efterlevnad av OSHA anser att byggutrustningen på platsen skapar tillräckligt med vibrationer för att förhindra att någon jord typas som ”A”. Om vibrationer kan kännas när man står bredvid en utgrävning bör den kompetenta personen överväga att nedgradera jord av typ A till typ B eller C.

Typ B-jordar omfattar både kohesiva och icke-kohesiva jordar. De omfattar silter, sandiga leror, medelgoda leror och instabila bergarter. Jordar som kan klassificeras som A, men som har sprickor eller är utsatta för vibrationer, kan också klassificeras som B-jordar.

Jordar av typ C är de mest instabila (och därmed farligaste) av de fyra jordarterna. De är lätta att känna igen genom att sidorna på utgrävningsväggarna kontinuerligt slits ut. Om jorden är nedsänkt eller om vatten sipprar från sidorna av en utgrävning är det troligen Cjord. Jord kan klassificeras som typ C om en utgrävning grävs i ”skiktade” jordar, där olika jordarter ligger ovanpå varandra. När en instabil jordart ligger under en stabil jordart i en utgrävning kommer den ”svagaste länken” snart att ge vika.

I många byggprojekt har marken som grävs ut tidigare störts. Det innebär att jorden har grävts upp eller flyttats tidigare. Detta är ytterligare en faktor som en kompetent person måste ta hänsyn till vid typning av jordar. Tidigare störda jordar är sällan lika starka som ostörda jordar och typas vanligen som ”C”-jordar. Tidigare störda jordar finns ofta ovanför befintliga ledningar, t.ex. vatten-, avlopps-, el- och gasledningar. Detta gör arbetet kring dessa ledningar farligare på grund av markens instabila karaktär. En stor del av det arbete som utförs vid utgrävningar sker längs med vägar, där det nästan alltid är troligt att jorden är av typ C. På grund av var vi gräver är det viktigt att förstå att när jorden väl har grävts kommer den aldrig att återställas till det sätt som den naturligt bildades på.

Enligt 1926 Subpart P, Appendix A (c)(2), måste en kompetent person typbestämma jorden med hjälp av minst ett visuellt och ett manuellt test. Ett visuellt test kan innefatta inspektion av jorden när den avlägsnas och undersökning av spillhögen samt färg och sammansättning på grävningsväggarna. Ett manuellt test innebär att man arbetar med jorden antingen med händerna eller med ett instrument som är konstruerat för att mäta jordens hållfasthet. Om du till exempel kan rulla jorden i dina händer till en lång ”mask” eller ett band är jorden kohesiv och kan klassificeras som A eller B, beroende på andra förhållanden. Ett användbart instrument för att mäta jordens hållfasthet är en penetrometer. När du trycker in detta instrument i ett jordprov mäter det dess oinskränkta tryckhållfasthet i ton per kvadratfot (tsf).

Oavsett vilka metoder som används måste typningen av jordar göras av den behöriga personen innan någon går in i utgrävningen. Ju svagare jorden är, desto större är behovet av skyddssystem.

Anmärkning: Om du är osäker på jordtypen ska du ALLTID utgå från jordtyp C.