Kapitel 14: Akut svår astma (status asthmaticus)

Akut svår astma, tidigare känd som status asthmaticus, definieras som svår astma som inte reagerar på upprepade behandlingar med beta-agonister, t.ex. inhalerad albuterol, levalbuterol eller subkutan adrenalin. Det är en medicinsk nödsituation som kräver omedelbar upptäckt och behandling. Orala eller parenterala kortikosteroider bör ges till alla patienter med akut svår astma så tidigt som möjligt eftersom kliniska fördelar kanske inte uppstår förrän efter minst 6-12 timmar. Ungefär 50 % av episoderna beror på infektioner i de övre luftvägarna, och andra orsaker är bland annat bristande medicinsk följsamhet, exponering för icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel hos aspirinallergiska patienter, exponering för allergener (särskilt husdjur) hos personer med svår atopi, inandning av irriterande ämnen (rök, färg etc.), motion och otillräcklig användning av inhalerade eller orala kortikosteroider. Patientens anamnes bör inriktas på akut svår astma, inklusive aktuell användning av orala eller inhalerade kortikosteroider, antal sjukhusvistelser, besök på akutmottagningen, intagningar på intensivvårdsavdelningar och intubationer, frekvensen av albuterolanvändning, förekomst av nattsymtom, träningsintolerans, aktuell medicinering eller användning av illegala droger, exponering för allergener och andra viktiga medicinska tillstånd. Allvarlig luftflödesobstruktion kan förutsägas genom användning av accessoriska muskler, pulsus paradoxus, vägran att luta sig ner under 30°, en puls >120 slag/min och minskade andningsljud. Läkarnas subjektiva bedömningar av luftvägsobstruktion är ofta felaktiga. Mer objektiva mätningar av luftvägsobstruktion med hjälp av toppflöde (eller forcerad expiratorisk volym i 1 sekund) och pulsoximetri före syretillförsel är vanligtvis till hjälp. Pulsoximetrivärden >90 % är mindre ofta förknippade med problem även om CO(2)-retention och en låg Pao(2) kan missas.