Karl XII
KrigsutbrottetRedigera
Redan vid tiden för Karl XI:s död försökte Danmark i hemlighet knyta förbindelser med Ryssland, för att där vinna stöd mot Sverige. Den svenska regeringens energiska inskridande till Holstein-Gottorps förmån gav Danmark anledning att lägga ytterligare vikt vid denna förbindelse, vilken emellertid under tsar Peters långa västerländska resa (1697–98) inte gjorde några egentliga framsteg. I detta skede började August den starke, kung av Polen och kurfurste av Sachsen, understödd av den landsflyktige livländske adelsmannen och politikern Johann Patkul, dra upp planer för en erövring av Livland. Hans förslag om ett anfallsförbund mot Sverige fann god jord i Köpenhamn och Moskva, och delvis även i Berlin. Under sommaren och hösten 1699 förhandlades i djupaste hemlighet allianser mellan Danmark, Ryssland och kung August fram. I februari år 1700 angrep så de sachsiska trupperna Riga med närliggande befästningar, och i mars samma år inskred kung Fredrik IV av Danmark med väpnad makt mot hertigen av Holstein-Gottorp. Därmed hade stora nordiska kriget inletts, vilket skulle komma att vara ända till 1721.
DanmarkRedigera
Om alla de hotande förberedelserna från Sveriges grannländer hade den svenska diplomatin inget att berätta, varför överfallet kom fullständigt oväntat. Karl XII beslöt att genast slå till hårt mot Danmark, medan Livlands försvar nödtorftigt stärktes genom att trupper skickades dit från Finland. Sålunda drev han hårt på utrustningen av flottan i Karlskrona, samt rekvirerade diplomatiskt stöd och flottstöd från sina allierade England och Nederländerna. När de allierades flotta kommit till Öresund lyckades Karl XII, genom en av Hans Wachtmeister på kungens uttryckliga befallning företagen vågsam seglats genom Flintrännan i juli, förena sin flotta med denna, trots danskarnas försök att hindra detta. Den 25 juli 1700 genomfördes under kungens personliga befäl en lyckad landstigning vid Humlebæk med 4 300 man. Svenskarna mötte svagt motstånd, och hotet mot Köpenhamn tvingade Fredrik IV att lyssna till sjömakternas krav och att den 8 augusti sluta freden i Traventhal med hertigen av Holstein-Gottorp, där han även förband sig att överge förbundet med Sveriges fiender.
Undsättande av ÖstersjöprovinsernaRedigera
När Karl XII efter denna snabba framgång förberedde en undsättningsexpedition till Livland nåddes han i Blekinge av underrättelsen att även tsar Peter förklarat krig och börjat belägra Narva. Sedan han den 6 oktober landstigit vid Pernau fick han veta att August den starke hade upphävt sin fruktlösa belägring av Riga. Karl XII skred nu i stället till Narvas undsättning. Vid ankomsten till trakten av Narva yrkade han på ett omedelbart angrepp på de ryska linjerna, och under ledning av Carl Gustaf Rehnskiöld vann så svenskarna den 20 november den lysande segern i slaget vid Narva, en av den svenska militärhistoriens största segrar. Under vintermånaderna, medan Karl XII i trakten av Dorpat (själv residerade han i slottet Lais) övade sina trupper, stärkte kung August sitt förbund med tsar Peter genom ett personligt möte med denne i Birsen år 1701. Han avtvingade tsaren löfte om betydande subsidier och ryska hjälptrupper, och hoppades att därigenom bli i stånd att under sommarens fälttåg erövra Riga. Samtidigt med detta var det tänkt att tsar Peter genom anfall på Ingermanland skulle oroa svenskarna. Karl XII beslöt sig emellertid för att uppsöka och krossa kung Augusts egen krigsmakt i Kurland, och vände sig sålunda på sommaren 1701 mot trakten av Riga. Den 9 juli gick han över floden Düna med de svenska trupperna, och på flodens södra strand mötte han och besegrade den sachsiska armén i slaget vid Düna. Efter detta kunde svenskarna sätta sig i besittning av Kurland.
Krigspolitiska vägvalRedigera
I Italien hade vid denna tidpunkt den konflikt utbrutit som kom att leda till det spanska tronföljdskriget och omfatta hela Västeuropa. Alla parter som var engagerade i denna konflikt arbetade hårt för att knyta till sig stöd från utomstående staters sida. August den starke bedrev därvid ett dubbelspel på högsta nivå, och bjöd ut sina tjänster växelvis åt den ena och den andra parten i konflikten, samtidigt som han försökte göra båda till freds genom en del knappast allvarligt avsedda fredsinviter till Sverige, allt under det att han arbetade hårt för att förstärka sin för Polen avsedda krigsmakt. På den svenska sidan höjdes nu åtskilliga röster, framför allt från Bengt Gabrielsson Oxenstierna, för att man borde sluta fred med kung August och försöka ingripa i den västeuropeiska konflikten. Karl XII betraktade emellertid, och detta säkerligen med fullt fog, utsikterna till en varaktig fred med kung August som ytterst små. Han hade heller ingen lust att offra de möjligheter som nu tycktes finnas att tukta de farliga grannarna för en inblandning i den spanska konflikt som inte berörde Sverige. Karl XII gjorde därför till regel att i de västeuropeiska stridigheterna iaktta strikt neutralitet, dock under fasthållande av den för Sverige gynnsamma vänskapen med sjömakterna, för att kunna samla alla krafter mot kung August och dennes allierade tsar Peter. Av dessa båda ansåg han att August genom sin sachsiska krigsmakt var den mäktigaste, liksom han var den mest opålitlige, och han önskade därför slå så hårt mot denne att han för framtiden blev ur stånd att skada Sverige. Möjligheterna till detta visade sig nu finnas i det inrikespolitiska läget i Polen alltsedan Augusts regeringstillträde.
In i PolenRedigera
År 1702 besegrades polacker och ryssar vid Kliszow. Samtidigt anföll tsar Peter det svenska Livland men besegrades i slaget vid Gemäuerthof med följden att en värdefull rysk tross föll i svenska händer. Fred slöts i Warszawa 1705 men än var inte August besegrad. På den polska tronen uppsattes Stanisław Leszczyński.
Uppgörelsen i SachsenRedigera
År 1706 marscherade svenskarna in i Sachsen österifrån. En ny sachsisk-rysk här anföll vid Fraustadt men besegrades. Den andra freden, som satte punkt för fälttåget och förhöjde Karl XII av Sverige till toppen av hans bana, slöts i Altranstädt 1706. Året därpå marscherade den nyförstärkta svenska armén ut ur Sachsen, på väg österut.
Mötet med tsar PeterRedigera
I augusti 1707 bröt Karl XII med en till stor del nyvärvad och välutrustad armé upp från Sachsen. Det återstod nu för honom att genom tsar Peters besegrande framtvinga en för Sverige fördelaktig och betryggande fred med Ryssland, och sålunda även åt detta håll befästa den nyupprättade polska styrelsen. För detta ändamål ville han med samlande av alla disponibla trupper rikta ett avgörande slag mot det ryska rikets centralpunkt, Moskva. Om han lyckades med detta skulle de dittills föga betydande ryska erövringarna i östersjöprovinserna falla av sig själva. I vilken mån Karl XII vid dessa operationer lade vikt vid ett samtidigt angrepp från Finland på tsarens anläggningar vid Neva och på understöd från oroliga element i södra Ryssland är osäkert. Säkert är i varje fall att han förutsåg ett ganska långvarigt krig. För att härunder göra regeringen i Sverige mera handlingskraftig än förut hade han från Sachsen sänt hem några av sina mest betrodda män, Arvid Horn för att inträda i rådet och Magnus Stenbock för att som guvernör i Skåne styra detta av danska erövringsplaner alltid hotade landskap. Sedan Karl XII genom en besvärlig vintermarsch utmanövrerat ryssarna ur de egentliga polska områdena samt förmedlat en uppgörelse mellan kung Stanisław och August den starkes anhängare i Litauen, lämnade han vid uppbrottet från Vilniustrakten (Radoszkowice Radoszkowicze Радашко́вічы nära Molodetjno, Minsk) i juni 1708 kvar general Ernst Detlof von Krassow med 8 000 man i Polen, med uppgift att fullständigt konsolidera Stanisławs välde samt att följande år i förening med en polsk armé förstärka de svenska styrkorna.
För årets fälttåg medförde Karl XII omkring 34 000 man, och utöver detta beordrade han generalguvernören i Riga, Adam Ludwig Lewenhaupt, att med sin här rycka fram från Kurland för att förstärka huvudhären, medförande betydande förråd. Redan vid denna tid torde han också ha börjat ägna uppmärksamhet åt de framställningar om samverkan mot tsaren som zaporizjakosackernas hetman Ivan Mazepa åtminstone sedan hösten 1707 i hemlighet låtit göra hos honom. Kungens närmaste avsikt verkar ha varit att genom en framryckning mot Moskva tvinga den ryska krigsledningen till en avgörande strid. Gentemot det hotande angreppet försökte tsar Peter och hans generaler sätta ett kraftigt försvar vid flodövergångarna. Dessutom använde de sig av den brända jordens taktik, så att underhållet skulle försvåras, samtidigt som man försökte oroa och riva upp enskilda svenska truppavdelningar.
I avvaktan på Lewenhaupts anslutning ryckte Karl XII fram långsamt, och kringgick i allmänhet de ryska försvarspositionerna. Endast vid övergången av floden Vabitj vid staden Holowczyn den 4 juli 1708 gick han till anfall. I slaget vid Holowczyn anförde Karl XII personligen Livgardets bataljoner och de ryska försvararna under fältmarskalk Boris Sjeremetiev drevs undan, svårt tilltygade. Svenskarna var endast 12 500 man, medan ryssarna räknades till 39 000 man. Segern i detta slag räknas som en av Karl XII:s främsta. Efter denna lysande seger dröjde den svenske kungen under nio veckor i Mohilew och trakterna närmast öster därom, mellan Dnepr och dess biflod Sozj, alltjämt inväntande Lewenhaupts försenade ankomst. Sannolikt hade han där övertygat sig om svårigheterna av att rycka fram genom de skogiga och glest befolkade trakterna mellan Smolensk och Moskva, och han beslöt att söka en bättre angreppsväg längre söderut, från Severien eller Lillryssland.
När han den 15 september vände mot söder från Tatarsk, var emellertid Lewenhaupt alltjämt så långt efter, att tsar Peter lyckades hinna upp denne och i slaget vid Lesna den 29 september tillfoga honom svåra förluster. Särskilt illa för svenskarna var det att ryssarna kunde förstöra de förråd som Lewenhaupt medförde och som var ämnade för den svenska huvudhären. Karl XII stötte nu också själv på motgångar. Som chef för en stark förtrupp hade generalmajor Anders Lagercrona till uppgift att säkra vissa stödjepunkter och förbereda huvudarméns vinterkvarter. Han tog emellertid fel på vägen, vilket medförde att ryssarna kunde besätta det viktiga passet vid Potjep, över vilket vägen från Severien ledde åt Moskvahållet, liksom även Severiens huvudort Starodub. Då sålunda denna anfallsväg stängdes beslöt Karl XII gå till Ukraina för att fullborda förbindelsen med Mazepa, för att där kunna få goda vinterkvarter och få en öppen väg över Kiev för det väntade understödet från Polen. Mazepa såg dock ogärna den svenska hären i sitt eget land och fördröjde därför Karl XII:s anmarsch något, vilket medförde att tsar Peters förtrogne Aleksandr Mensjikov hann inta och förstöra Mazepas huvudstad Baturin. Samtidigt, under de första novemberdagarna, lyckades dock Karl XII vid Mezin tilltvinga sig den av ryssarna försvarade övergången över floden Desna. Baturins öde medförde att Mazepa inte lyckades få med sig alla kosacker i sitt uppror mot tsaren. Den svenska hären tvingades alltså att ta vinterkvarter i ett fientligt land, där den oroades genom mindre angrepp, samtidigt som den decimerades fruktansvärt av 1708–1709 års oerhörda vinterkyla. 1709 års fälttåg inleddes med att den svenska armén stormade den ukrainska staden Veprik. Staden intogs men de svenska förlusterna var stora.
PoltavaRedigera
Om innebörden av de krigsföretag som Karl XII företog under nämnda vintern är meningarna delade. Likaså är det svårt att säga vilka förberedelser som då gjordes för sommarens fälttåg. Att det bedrevs underhandlingar med de zaporogiska kosackerna och med Rysslands stamfiender krimtatarerna är säkert, liksom även att Karl XII försökte driva på kung Stanislaws och von Krassows anmarsch från Polen över Kiev. Anslutning av zaporogerna vanns också i mars 1709, medan den polska förstärkningen visade sig dra ut betydligt längre på tiden än vad som beräknats. Antagligen i syfte att sysselsätta fienden och locka ut honom på fältet började Karl XII i maj 1709 belägra den befästa staden Poltava vid floden Vorskla. Tsar Peter ryckte med en här på omkring 50 000 man till dess undsättning. Underrättelsen att Karl XII under en rekognoscering sårats svårt i foten och sålunda inte som brukligt var kunde föra befälet, verkar ha gjort tsaren böjd att våga ett fältslag. Han gick över Vorskla och slog upp ett befäst läger norr om Poltava. Fastän Karl XII genom smärtorna och den blodförgiftning som hotade att uppstå från det vanskötta såret var oförmögen att med sin vanliga omtanke leda de svenska truppernas rörelser ville han inte försumma tillfället att ta upp striden med tsaren. Därför fick Rehnskiöld befallning att gå till anfall. Angreppet, vilket verkställdes den 28 juni och vari 18 000 svenskar deltog, slutade med nederlaget i slaget vid Poltava. De svenska förlusterna uppgick till omkring 8 000 man i döda och 3 000 i fångar (bland de senare Carl Piper och Rehnskiöld), och tvingade den återstående delen av härens att marschera söderut längs Vorskla.
Karl XII:s avsikt var nu att föra in sina trupper på tatarernas område för att där uppbåda stöd och fullfölja kampen. Bland hans underchefer rådde emellertid förvirring och delvis modlöshet. Sedan hären kommit fram till det ställe där Vorskla rinner ut i Dnepr förmåddes Karl XII av generalerna att med ett följe på omkring 400 man (dessutom följde Mazepa samt på eget bevåg ett par tusen av hans kosacker) gå över Dnepr för att skynda före till tatarerna och förbereda härens mottagande. De övriga trupperna skulle sedan under ledning av Adam Ludwig Lewenhaupt och Carl Gustaf Creutz föras över efteråt. Sedan kungen avtågat grep emellertid modlösheten omkring sig bland befälen, och då en rysk strövkår på omkring 9 000 man under Alexander Mensjikovs befäl dök upp i norr och Mensjikov djärvt uppmanade svenskarna till kapitulation, samtyckte man till detta och kapitulerade utan försök till motstånd, trots att svenskarna var numerärt överlägsna ryssarna. Genom kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli råkade totalt 18 367 personer i rysk fångenskap.
Den befälhavande generalen Adam Ludvig Lewenhaupts beslut att kapitulera har kritiserats hårt, både av samtiden (inte minst av Karl XII själv) och av eftervärlden. Den svenska armén borde ha tagit upp striden med Mensjikov, som hade numerärt underlägsna trupper, har man menat.
Karl XII i Osmanska riketRedigera
Efter kapitulationen vid Perevolotjna flydde Karl XII söderut tillsammans med dem som lyckats ta sig över floden och sökte skydd i Osmanska riket. Hans följe bestod av drygt 1 500 svenskar, varav 200 var icke stridande personal, och ungefär lika många ukrainare och Zaporozjekosacker under den allt sjukare och ålderstyngde Mazepas ledning. Svenskarna tilläts slå sig ner i Bender i nuvarande Moldavien där han stannade i närmare 6 år. Där försökte han bland annat få med osmanerna i kriget mot Ryssland och tillsammans skulle de besegra den ryske tsarens arméer.
Under dessa år styrdes Sverige på avstånd från Osmanska riket, framför allt från byn Varnitsa norr om fästningen i Bender dit han flyttade 1711 med sitt följe. Den svenska statsförvaltningen blev mycket ineffektiv under denna tid, eftersom en resa för en kurir genom Europa kunde ta mellan tre och tolv månader. Samtidigt utnyttjade Karl XII och svenskarna sin tid i Bender även till annat. Flera expeditioner skickades i väg söderut, till Istanbul och vidare mot Egypten och Syrien. Det var en sorts upptäcktsresor där alla möjliga etnografiska upplysningar samlades in. De utsända karolinerna intog rollen som kulturforskare och samlade på sig mängder med information om för Sverige okända länder och kulturer.
Den osmanske sultanens vänskap med kungen slutade med den så kallade ”kalabaliken i Bender” där han tillfångatogs. Efter den händelsen kallade osmanerna honom Demirbaş (”järnhuvudet”). Han fördes till ett vid Adrianopel beläget lustslott, Timurtasj, samt sedan på hösten 1713 till den lilla staden Demotika där han hölls kvar i närmare ett års tid.
Karl XII återspeglar sin lyckliga tid under Osmanska riket genom att återberätta: ”I Poltava blev jag tillfångatagen. Detta, var en död för mig, men jag blev fri. Idag är jag hängiven. Jag är hängiven turkarna. De har bundit mig som havet, elden och vattnet inte kunnat göra. Jag har inga kedjor på mina fötter. Jag är inte tillfångatagen. Jag är fri här och gör det jag vill. Men jag är hängiven deras medlidande, adel och artighet. Turkarna omgav mig lik en diamant-linda.”
Missnöjet från turkarna växte då han skuldsatt sig. Han förmåddes att återvända hem då sultanen fällde orden: ”Karl, det finns ett folk utan sin kung uppe i norr”. Han reste tillbaka till Sverige med en grupp osmaner – soldater som eskort och affärsmän som han lovade att återbetala sina skulder till, men de fick vänta flera år innan detta skedde. Enligt den rådande kyrkolagen i Sverige denna tid skulle alla som bodde i landet, men inte var medlemmar i svenska statskyrkan, döpas. För att de judiska och muslimska kreditorerna skulle slippa detta skrev Karl XII ett fribrev så att de skulle kunna utöva sina religioner utan att bli straffade. Soldaterna valde att stanna kvar i Sverige i stället för svåra resor hem. De fick namnet ”Askersson” (ordet asker på turkiska betyder soldat). Under historiens lopp försvenskades dessa turkars ättlingar som fortfarande lever i Sverige.
Till häst genom Europa på 14 dagarRedigera
Hela skaran, totalt omkring 1 500 personer, började den 26 oktober 1714 bryta upp för att längs Oltdalen (Roter-turmpasset) gå in i Siebenbürgen. Karl XII skilde sig samma dag från det brokiga och långsamma följet och for med en liten skara på 24 man före. Den 27 oktober gav sig kungen av i förväg med endast två följeslagare, Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring, förklädd och under förevändning att beställa hästar för de efterföljande. Karl XII reste som ”kapten Peter Frisck”, medan Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring kallades ”kapten Johan Palm” respektive ”Erik von Ungern”. Efter att ha startat sin resa i Pitești klockan 23.10 den 27 oktober nådde kungen och hans två följeslagare fram till byn Kenin i Siebenbürgen (nuvarande Rumänien) i skymningen den 28 oktober. Här lämnade kungen von Rosen ”med befallning att han fyra timmar efter honom skulle ge sig på vägen och följa honom utan uppehåll i hamn och häl efter”, och fortsatte ensam med Düring.
Efter att ha åkt postskjuts från Mühlbach i Siebenbürgen till Wien fortsatte kungen och Düring åter till häst, över Bayern, Rheinland-Pfalz, Hessen, Hannover och Mecklenburg, för att natten till den 11 november 1714 anlända till Stralsund i svenska Pommern. Följet hade sålunda avverkat 2 152 km på 14 dygn, det vill säga mer än 150 km per dygn. Hästarna byttes så gott som dagligen, och flera av dem störtade under vägen. När kungen anlände till Stralsund hade man där ännu inte fått reda på att han lämnat Ungern. Skaran av hans följeslagare från Osmanska riket anlände först i mars 1715 till svenska Pommern.
Åter på svensk markRedigera
Det utrikespolitiska läget för Sveriges del vid denna tid var att tsar Peter hade hunnit fullborda Finlands erövring, att Danmark hade tagit Bremen-Verden och med utsikter om dess besittning försökte locka Georg av Hannover och England in i förbundet, samt slutligen att Fredrik Vilhelm I av Preussen låtit sina trupper gå in i det av Sveriges fiender tagna Stettin. Då Karl XII bestämt avvisade Hannovers och Preussens anspråk på Sveriges besittningar anslöt sig dessa stater snart öppet till hans fiender (i april respektive oktober 1715). Sveriges återstående besittningar i Pommern, Stralsund och Rügen, samt Wismar, angreps nu av förenade danska och preussiska trupper. Mot dessa dukade de fåtaliga försvararna under och Rügen togs av preussarna i november 1715.
Då Stralsund inte längre kunde försvaras räddade sig Karl XII på en segeljakt natten mellan 11 och 12 december över till Skåne, där han steg i land vid Skåre skansar den 13 december 1715. En minnessten upprestes av landshövdingen Carl Adlerfelt år 1768, femtio år efter kungens död. Den restes ungefär en kilometer längre österut, på det som idag är Trelleborgs Golfklubb, alldeles intill Stavsten, som är en bautasten som troligen är ett sjömärke från förhistorisk tid. Men landstigning här var då liksom idag omöjlig på grund av det långsträckta Stavstensrevet. En korrigering av Adlerfelts sten finns nu i form av en minnesplatta som anbringats på Skåre båtklubbs hus i Skåre hamn.
Karl XII upprättade nu sitt högkvarter i Lund, där han var närmast krigshändelserna. Det blev nu en helt annan fart på de svenska rustningarna, liksom också ett annat system i förvaltningen än förut. Rådsherrarna i Stockholm hade under de sista åren i sina skrivelser till kungen så ivrigt klagat över landets nöd och betonat fredsbehovet, att Karl XII misstänkte dem för klenmod och bristande nit. Han sköt dem nu helt åt sidan och överlämnade den närmaste ledningen av såväl inre som yttre politik åt den holstein-gottorpske ministern Georg Heinrich von Görtz.
Anfallet i NorgeRedigera
Medan Karl XII lät diplomatin genom anbud och underhandlingar åt olika håll pröva möjligheten till separatfreder bedrev han sina rustningar med eftertryck. I januari 1716 samlade han trupper i Lund, troligen med avsikt att gå över isen till Själland, men en plötslig tövädersstorm förhindrade planens genomförande. Ett försök att genom överraskning ta Kristiania och södra Norges huvudbygd i februari-april 1716 misslyckades också, då han inte kunnat medföra nödvändigt artilleri. Därefter gällde det närmast att värna Skåne, som åter hotades genom tsar Peters och kung Fredrik IV av Danmarks landstigningsplaner sommaren 1716. Dessa strandade på oenighet mellan tsaren och hans bundsförvanter samt även inför de osäkra utsikterna till framgångsrika operationer inom Sverige. Sedan denna direkta fara avstyrts återupptog Karl XII planen på ett fälttåg mot Norge.
Han uppehöll tsaren genom fredsunderhandlingar på Åland och samlade det mesta av tillgängliga svenska trupper vid den västra gränsen – huvudarmén i Bohuslän och en mindre kår under Carl Gustaf Armfeldt i Jämtland. I slutet av oktober 1718 gick huvudhären över gränsen, varefter Karl XII började belägra fästningen Fredriksten vid Fredrikshald. Under kungens personliga ledning skred belägringen snabbt framåt. Då träffades Karl XII mellan klockan 9 och 10 på kvällen söndagen den 30 november i en av de belägrandes löpgravar, den så kallade gamla linjen, av en kula (myten säger att det var en knapp), som genomborrade båda tinningarna och omedelbart medförde döden. Hans lik fördes till Tistedalen och därefter, vid arméns återtåg, hem till Sverige. Den 13 december kom liket till Uddevalla, där det lades i ekkista, tillverkad på platsen. Den 24 december balsamerades kroppen av Franz Martin Luth, och en ”fältriksdag” hölls på Kungstorget i Uddevalla, och Ulrika Eleonora godkändes som Sveriges drottning.
Den 2 januari 1719 gav sig liktåget av från Uddevalla till Stockholm, där kungen gravsattes i Riddarholmskyrkan den 26 februari 1719.