Kejsare Fredrik II Hohenstaufen av Schwaben, kung av Sicilien – Best of Sicily Magazine

I likhet med Rom, Wien och Aachen är Palermo den eviga värdstaden för de heliga romerska kejsarnas gravar – Hohenstaufen Henrik VI och hans son Fredrik II. Detta förklarar det bestående intresse som tyska besökare har visat för denna sicilianska stad under århundradenas lopp. Givetvis vistades även Goethe och Wagner i den sicilianska huvudstaden, men för familjen Swabianvon Hohenstaufen var Palermo något mer än en enkel (om än fascinerande) mellanlandningsplats, utan snarare ett viktigt regeringssäte, en källa till rikedomar och en lojal operationsbas för deras kejserliga ambitioner. Innan vi fördjupar oss i Fredrik II:s liv är det viktigt att förstå hur det kom sig att Sicilien hamnade under direkt och personligt styre av medeltida tyska potentater. Låt oss (om än kortfattat) betrakta de händelser som föregick honom.

Några år innan normanderna erövrade England, begav sig deras svärdrägliga bröder söderut och invaderade södra Italiens landområden och erövrade Sicilien från de inhemska morerna (saracenerna) i en tioårig konflikt som inleddes med erövrandet av Messina 1061, varvid flera muslimska emirer fördrevs i ett slags minikryssning. De lysande ledarna för detta gäng riddare från norr var Robert och Roger de Hauteville. Rogers son, Roger II, kröntes så småningom till Siciliens första kung.

Kung Roger visade sig vara en skicklig och effektiv administratör. År 1140 kunde han omorganisera öns styre, inleda ett beundransvärt byggprogram och uppmuntra begåvade människor från olika traditioner och till och med religioner att bidra med sin visdom och erfarenhet för att berika sitt hov, vilket skapade en mångkulturell miljö som inte var helt olik dagens London eller New York. Genom att imitera orientaliska vanor samlade Roger II mycket makt i sina egna händer och styrde Sicilien och södra Italien som en välvillig despot i bysantinsk tradition, vilket skiljer hans regeringsform från normandernas i England.

När han dog 1154 efterträddes Roger II av sin son, Vilhelm I, vars politik ofta stötte på motstånd från de förankrade normandiska vasallerna. År 1166 dog William ”den onde” och efterträddes av sin unge son William II ”den gode” under ett regentskap. År 1189, vid 36 års ålder, dog denne suverän och efterträddes av sin moster Constance, dotter till Roger II och hustru till den mäktige centraleuropeiska härskaren Henrik VI från den schwabiska von Hohenstaufen-dynastin.

Efter mycket turbulens och intriger (delvis framkallade av Tancred, en oäkta dotterson till Roger II) kröntes Henrik VI, den heligt romerske kejsaren och son till den store Barbarossa, till Siciliens kung genom äktenskap i katedralen i Palermo på juldagen 1194. I Apulien, på fastlandet, födde den tidigare barnlösa Constance vid 40 års ålder (i närvaro av många vittnen) en son som döptes till Fredrik Roger.

Henrik var inte omtyckt på Sicilien, men det kejserliga paret hade lyckats besegra sina fiender och få stöd av adeln och påven.De etablerade sitt och sin sons styre över det oregerliga men ändå mycket rika kungariket Sicilien, som omfattade hela Syditalien,samt stora delar av Norditalien och Centraleuropa. Henriks liv och regeringstid på Sicilien blev dock kort, och 1197 efterträdde Fredrik sin far,med Constance som regent. Han kröntes i maj 1198 och hans mor dog senare samma år. Med påven Innocentius III som förmyndare och beskyddare verkade Fredriks framtid säker.

Legenderna är många om hans barndom i Palermo, som då var en stad med fantastiska trädgårdar och vacker normandisk-arabisk arkitektur. Han lärde sig social överlevnad men också respekt för olika folk och religioner (kristna, muslimer, judar) och fick goda kunskaper i arabiska, grekiska, latin, italienska, sicilianska, tyska och normandisk franska. I Palermo kunde Fredrik lyssna och lära sig av återvändande sjömän och köpmän om exotiska främmande länder och tullar i söder och öster. Han kunde lära sig av forskare, filosofer, historiker, hantverkare, krönikörer, astrologer och djurtränare (det fanns ett stort zoo med ”utländska” djur), och han odlade en passion för falkoner, som han skrev en handbok om.

Under 1209, vid 15 års ålder, gifte han sig med den många år äldre Constance av Aragonien. I själva verket fungerade hon ofta som hans ”regent” eller ”vicekonung” under hans långa frånvaro från Sicilien.

Fredericks långa regeringstid förde honom in i hjärtat av Tyskland för att tämja sina upproriska vasaller, och till det Heliga landet på korståg. Detaljerna om de internationella intriger och konflikter som uppslukade Västeuropa och Fredrik II under de första decennierna av trettonhundratalet kan lämnas till biografer och forskare. (Se boksidan.) Vi kommer att hålla oss till allmänna uppgifter om administration och samhälle under kejsaren, som behövde en fast och pålitlig bas för sina operationer i epokens externa maktspel. Finns det någon bättre plats än en rik men oberoende ö som är relativt lätt att försvara och svår att invadera, med naturresurser och mänskliga resurser, som kunde försvara och främja en ambitiös härskares intressen?

För att kunna utnyttja detta viktiga fäste behövde kejsarkungen ett starkt styre, till och med en absolut monarki. Hans ”gudomliga” smörjelse och uppdrag gladde inte den andra medeltida makten, påvedömet. Hans personliga religiösa övertygelse är tvetydig, och vissa historiker misstänker till och med att Fredrik II var deist.

Fredrik anlitade några av tidens största juridiska hjärnor för att koda och samla in de tidigare normandiska, arabiska och bysantinska lagarna i syfte att upprätta ett fast och ordnat förfarande för rättsliga konflikter. Staden Melfi var värd för denna strävan, de så kallade Konstitutionerna från Melfi. Så småningom ersatte kungligt utsedda domare (justiciars) de lokala aristokraterna när det gällde att skipa rättvisa. Jordbruk, valuta och en ny yrkesarmé organiserades också för att passa behoven hos en effektiv stat. Årliga skatter togs ut på vissa verksamheter och råvaror, medan staten övertog ensamproduktionen av vissa andra, t.ex. järn, silke och framför allt salt.

Skickliga revisorer och bokhållare från Genua bjöds in för att förvalta kungens skatteintäkter, därav den syditalienska aversionen mot genuansk ”girighet” och affärsmässighet som lever kvar än i dag. Under Fredrik II existerade feodalismen på Sicilien som en sofistikerad institution som, om än inte precis upplyst, var en förbättring jämfört med tidigare modeller.

Men Fredrik glömde inte sitt rike på fastlandet. År 1221 inrättade han ett stort sekulärt (icke-kyrkligt) lärosäte i Neapel som än idag fungerar som det universitet som bär hans namn. Han tog sig också tid att vandra genom Norditalien till Tyskland, det heliga romerska rikets hjärta, för att påminna sina vasaller om deras feodala plikter; de flesta hade aldrig träffat sin unge kejsare. Med sitt rike i sitt grepp kunde Fredrik II med beslutsamhet och skicklighet konfrontera tidens andra makter. Hans talanger gav den stockbeväpnade, rödhåriga monarken smeknamnet stupor mundi, ”världens underverk”. Med anspelning på sitt harem kallade andra honom ”en kristen sultan”.

Påvarna ville att Fredrik skulle leda ett heligt korståg mot muslimerna i Främre Orienten, för att befria Jerusalem och återupprätta det kristna styret på Medelhavets östra stränder. Under en tid undvek Fredrik skickligt detta påvliga påbud (han hade tillräckligt med problem med vissa muslimer i sitt eget rike), men 1227 kunde han inte längre skjuta upp sitt uppdrag och anlände till Palestina 1229. Han fick herraväldet över det heliga landet inte genom militär styrka och blodsutgjutelse utan genom skicklig övertalning och finurlig diplomati. Hans metoder var inte till belåtenhet för alla i Rom.

Året därpå kröntes Fredrik till Jerusalems kung i den heliga gravens kyrka som den enda heliga romerska kejsaren som fått denna ära.Det sjätte korståget kan betraktas som själva höjdpunkten i Fredriks politiska liv. ”Stupor mundi”, ja, verkligen.

Men Fredrik von Hohenstaufen levde mycket mer än så. Han främjade ett intresse för poesi och litteratur; det sicilianska språket blomstrade vid hans hov. Falkoner, ekologi och effektiv förvaltning var bara några av hans besattheter. Hans mod och beslutsamhet inför det påvliga motståndet mot hans politik skulle också stärka hans image. En monark med en intellektuell passion var lika sällsynt på 1200-talet som i dag.

Efter år av konflikter, frenetisk aktivitet och ständiga resor drabbades Fredrik II av feber i december 1250 i Apulien, hans födelseland. Han dog strax före sin 56:e födelsedag och begravdes i katedralen i sin favoritstad Palermo, där han idag vilar bredvid sin mor, far och hustru.

Små dynastiska maktkamper och ett kort självständighetskrig (De sicilianska vesperna) följde, men aldrig mer skulle Sicilien uppnå den ära, det välstånd och den verkliga självständighet som det hade åtnjutit under denna högst märkliga furste av suveräna.

Om författaren: Professor Inserra har tidigare skrivit om andra ämnen som rör historia och klassisk musik.