Kickstart ditt låtskrivande med dessa extremt användbara ackordföljder

Det finns i princip tre olika sätt att se på låtskrivande. Först har du de som tror att antingen har du det eller så har du det inte.

Med andra ord, låtskrivare föds, inte görs. Andra ansluter sig till den kvasimystiska föreställningen att alla låtar redan har skrivits och finns där ute i etern, man måste bara vara öppen för att ta emot dem.

Slutligt har du de som betraktar låtskrivande som ett hantverk, med en egen uppsättning regler och tekniker som till och med den genomsnittlige musikern kan lära sig. Även om det skulle vara förmätet att avgöra att någon skola är rätt, kommer vi att utforska idén att låtskrivande – liksom basketboll, teckning och skeetskytte – kan läras ut.

Självklart, precis som att öva på ett hoppskott inte garanterar inträde i NBA, kan ingen mängd information om låtskrivande förvandla någon till Paul McCartney, eller Paul Stanley, för den delen.

Tanken är att en förståelse för grunderna i låtskrivande hjälper dig att komma så mycket närmare att fullt ut förverkliga den talang du begåvats med av din gud eller ditt öde.

Ackord och gnista

Även om man skulle begränsa sig till en undersökning av popsångskrivande under de senaste 40 åren, skulle en riktig instruktionsguide ta många volymer i anspråk, eftersom det skulle innebära ett seriöst studium av musikteori. Vårt mål här är att ge ett urval av vanliga ackordföljder som du kan använda i dina egna låtar, och att undersöka några av de saker som en gitarrist kan göra för att lägga till lite pepp till sina låtar. Alla populära låtar, oavsett genre, bygger på ackordföljder.

Även om en låt mestadels består av riff med en enda ton (Led Zeppelins Black Dog är ett bra exempel) eller en a capella-vokallinje (Suzanne Vegas Tom’s Diner kommer jag att tänka på), är ackorden och den övergripande harmonin fortfarande underförstådda eller antydda av melodin. Att förstå ackord och hur de förhåller sig till varandra är i stort sett grunden för allt popsångskrivande.

På dina resor har du utan tvekan stött på ackord och ackordföljder som beskrivits i numeriska termer, kanske en musiker som säger till en bandkamrat att han ska ”gå till femackordet” eller en blueshistoria som hänvisar till ett I-IV-V-mönster. Terminologin i båda exemplen förklaras i FIGUR 1, som illustrerar triader (ackordförstärkningar med tre toner) byggda på durskalor i de gitarrvänliga tangenterna C, D, E, G och A.

De romerska siffrorna som ingår under ackorden anger skalgrader; de med stora bokstäver representerar dur-tonaliteter, medan de med små bokstäver betecknar moll (vii är förminskad). I figurens första takt är C ackordet I (ett) och F – skalans fjärde grad – är det motsvarande ackordet IV (fyra). Följaktligen skulle en I-IV-V-progression i denna tonart vara C-F-G. För att bestämma I-IV-V i de andra tonarter som illustreras i FIGUR 1, replikerar du helt enkelt det tillvägagångssätt vi använde i C.

För att ge dig en känsla för ett mönster som inkluderar moll-ackord, ska vi ta en kort titt på I-vi-ii-V-progressionen, en sekvens som dyker upp i oräkneliga pop- och rocklåtar. I tonart D, som illustreras i FIGUR 1, skulle ackorden vara D-Bm-Em-A.

Och återigen, se figuren för att bestämma denna progression i andra tonarter. Låt oss nu titta på några vanliga popackordföljder och exempel på välkända låtar där de förekommer. Som blivande låtskrivare bör det vara ovärderligt för dig att bekanta dig med dessa progressioner.

Fyra ackordprogressioner

Du kunde inte sätta på radion på 1950-talet och undvika att höra I-vi-IV-V-progressionen i ett antal låtar. Och du behöver inte vara ett 75-årigt doo wop-fan som brister i tårar bara när man nämner In the Still of the Night eller Earth Angel för att känna till l-vi-IV-V.

Kolla på Hoobastanks The Reason (tonart E: E-C#m-A-B) och du kommer att höra ett utmärkt exempel på denna progression.

Alla U2:s With or Without You är en I-V-vi-IV-progression i tonart D (D-A-Bm-G). Beatles tidlösa Let It Be (tonart C: C-G-Am-F) bygger också till stor del på denna sekvens. Boston gjorde stor succé med vi-IV-I-V-progressionen i Peace of Mind (tonart E: C#m-A-E-B), liksom Avril Lavigne mer än 20 år senare i refrängerna i sin megahit Complicated (tonart F: Dm-Bb-F-C).

Treackordsprogressioner

I-V-IV och I-IV-V-progressioner är förmodligen de mest grundläggande i popmusik, båda används så ofta att även lyssnare som inte är särskilt musikkunniga känner igen dem intuitivt. En av Pearl Jams största hits, Yellow Ledbetter, är baserad på I-V-IV-sekvensen i tonart E (E-B-A); Twist and Shout, en enorm hit för Beatles, är inget annat än en I-IV-V i D (D-G-A)

Andra anmärkningsvärda låtar som är byggda på dessa progressionsformer är bland annat The Who’s Baba O’Riley, (tonart F: F-C-Bb), Pete Townshends Let My Love Open the Door (tonart C) och halvt samtida hits som Fountains of Waynes Stacy’s Mom (tonart E: E-A-B-A-A).

Vad har Jackson Brownes These Days, Jerry Jeff Walkers Mr. Bojangles, Paul Simons America och Bob Dylans Don’t Think Twice, It’s All Right gemensamt? Alla är i någon mån baserade på I-V-vi-I-I-IV-progressionen, en sekvens som fortfarande är populär bland singer-songwriters. En trolig anledning till dess bestående dragningskraft är att den, när den spelas i tonart C (C-G-Am-C-F), passar – och det finns egentligen inget bättre sätt att säga det på – precis rätt på greppbrädan.

Det är också ”lagom” i C att spela I-VI-II-V-I (C-A7-D7-G7-C), en progression som ursprungligen populariserades av ragtime-spelare för mer än 100 år sedan och som förekommer i moderna hits som John Sebastians Daydream och Arlo Guthries Alice’s Restaurant.

I-VII-VI är välbekant för alla som känner till outrodelen i Led Zeppelins Stairway to Heaven (tonart A-moll: Am-G-F). Om man lägger till ytterligare ett VII-ackord till denna treackordsföljd får man Jimi Hendrix version av All Along the Watchtower (tonart cis-moll: C#m-B-A-B) och refrängen i Aerosmiths Dream On (tonart f-moll: Fm-Eb-Db-Eb). I-bVII-IV (tonart C: C-Bb-F) har ett flat-seven-ackord.

Denna progression förekommer i otaliga låtar, bland annat Lynyrd Skynrds Sweet Home Alabama (tonart D: D-C-G) och ett antal AC/DC-låtar, bland annat Back in Black (tonart A: A-G-D). När du precis har börjat som låtskrivare får du gärna låna någon av de ackordföljder som nämns ovan – se bara till att du inte också lånar melodierna.

George Harrison made this mistake when he wrote My Sweet Lord and wound up having to pay the composers of He’s So Fine a not-so-sweet bundle of cash.