Liza Minnelli
TheatreEdit
Under 1961 var Minnelli lärling på Cape Cod Melody Tent i Hyannis, Massachusetts. Hon medverkade i kören i Flower Drum Song och spelade rollen som Muriel i Take Me Along. Hon började uppträda professionellt vid 17 års ålder 1963 i en Off-Broadway-revival av musikalen Best Foot Forward, för vilken hon fick Theatre World Award.
Året därpå bjöd hennes mamma in henne att uppträda med henne på en konsert på London Palladium. Båda konserterna spelades in och släpptes som ett album. Hon gick på Scarsdale High School i ett år och spelade huvudrollen i en uppsättning av The Diary of Anne Frank som sedan åkte på turné till Israel. Hon vände sig till Broadway vid 19 års ålder och vann sin första Tony Award som huvudrollsinnehavare för Flora the Red Menace. Det var första gången hon arbetade med musikalparet John Kander och Fred Ebb.
MusicEdit
Minnelli började som nattklubbssångerska som tonåring och gjorde sin professionella nattklubbsdebut vid 19 års ålder på Shoreham Hotel i Washington D.C. Samma år började hon uppträda på andra klubbar och på scenen i Las Vegas, Los Angeles, Chicago, Miami och New York City. Hennes framgångar som live-artist ledde till att hon spelade in flera album för Capitol Records: Liza! Liza! (1964), It Amazes Me (1965) och There Is a Time (1966). Under sina tidiga år spelade hon in traditionella popstandards samt showmelodier från olika musikaler där hon medverkade. På grund av detta faktum gav William Ruhlmann henne namnet ”Barbra Streisands lillasyster”. Capitol-albumet Liza! Liza!, It Amazes Me och There Is A Time återutgavs 2001 i sin helhet på två CD-samlingen The Capitol Years.
Från 1968 till 1970-talet spelade hon också in albumen Liza Minnelli (1968), Come Saturday Morning och New Feelin’ (båda 1970) för A&M Records. Hon släppte The Singer (1973) och Tropical Nights (1977) på Columbia Records.
År 1989 samarbetade Minnelli med Pet Shop Boys på Results, ett album i elektronisk dansstil. Utgivningen hamnade på topp 10 i Storbritannien och på listan i USA och gav upphov till fyra singlar: ”Losing My Mind”, ”Don’t Drop Bombs”, ”So Sorry, I Said” och ”Love Pains”. Senare samma år framförde hon ”Losing My Mind” live vid Grammys Award-ceremonin innan hon mottog ett Grammy Legend Award (de första Grammy Legend Awards delades ut 1990 till Minnelli, Andrew Lloyd Webber, Smokey Robinson och Willie Nelson). Med denna utmärkelse blev hon en av endast 16 personer – en lista som inkluderar kompositören Richard Rodgers, Whoopi Goldberg, Barbra Streisand och John Gielgud med flera – som vunnit en Emmy, en Grammy, en Tony Award och en Oscar.
I april 1992 uppträdde Minnelli på en hyllningskonsert för sin avlidne vän Freddie Mercury, där hon framförde ”We Are the Champions” tillsammans med de överlevande medlemmarna i rockbandet Queen på Wembley Stadium i London. År 1996 släppte Minnelli ett studioalbum med titeln Gently. Det var en inspelning av jazzstandards och innehöll även moderna låtar som till exempel covers av Does He Love You som hon framförde i duett med Donna Summer. Albumet gav henne en Grammisnominering för bästa traditionella popsång.
2006 medverkade Minnelli på My Chemical Romance album The Black Parade, där hon gav bakgrundssång och sjöng ett soloparti tillsammans med Gerard Way på spåret ”Mama”. Minnelli nominerades 2009 för bästa traditionella popsångalbum för sin studioinspelning Liza’s at the Palace…!, baserad på hennes succéshow på Broadway. Minnelli släppte ett album på skivbolaget Decca Records med titeln Confessions den 21 september 2010.
Liza Minnelli var bland hundratals artister vars material enligt uppgift förstördes i branden på Universal 2008.
FilmEdit
Minnellis första framträdande på film är som bebisen i slutbilden av hennes mammas film In the Good Old Summertime (1949). Hennes första krediterade filmroll var som kärleksintresse i Charlie Bubbles (1967), Albert Finneys enda film som regissör och huvudrollsinnehavare, även om hon fyra år tidigare gjort voiceoverarbete för den animerade filmen Journey Back to Oz, en uppföljare till Trollkarlen från Oz. Minnelli var rösten till Dorothy (en karaktär som i den tidigare filmen spelades av hennes mamma Judy Garland) i vad som skulle ha varit hennes första krediterade filmroll om den hade släppts 1964 som planerat – Filmation-produktionen försenades och släpptes så småningom i Storbritannien under 1972.
Minnelli medverkade i The Sterile Cuckoo (1969), Alan J. Pakulas första långfilm, som Pookie Adams, en behövande, excentrisk tonåring. Hennes prestation nominerades till en Oscar för bästa skådespelerska i en huvudroll. Hon spelade en annan excentrisk karaktär i Tell Me That You Love Me, Junie Moon (1970), regisserad av Otto Preminger. En nakenscen i den filmen som spelades in på en kyrkogård i Massachusetts resulterade i en anmälan om förseelse från familjemedlemmar till de begravda där och en ”Liza Minnelli Bill” infördes året därpå för att bestraffa alla som filmar på kyrkogårdar i Massachusetts utan tillstånd.
Minnelli uppträdde i sin mest kända filmroll, Sally Bowles, i filmatiseringen av Cabaret (1972). Hon berättade att en av de saker hon gjorde för att förbereda sig var att studera fotografier av skådespelerskorna Louise Glaum och Louise Brooks och de mörkhåriga kvinnorna från den tidsepok som filmen utspelar sig i. Minnelli vann en Oscar för bästa skådespelerska i en huvudroll för sin prestation, tillsammans med en Golden Globe Award, BAFTA Award, samt Sant Jordi Award och David di Donatello Award för bästa utländska skådespelerska.
Efter framgången med Cabaret samarbetade Bob Fosse och Minnelli i Liza with a ’Z’. A Concert for Television, en tv-special. Programmet sändes två gånger på TV och sågs inte igen förrän en DVD-utgåva 2006.
Minnelli medverkade i tre dyra floppar på tre år, och Variety antydde 1978 att hon var det främsta valet för kassaförgiftning. Först kom Lucky Lady (1975), sedan samarbetade hon med sin far i A Matter of Time (1976), med Ingrid Bergman i huvudrollen, och sedan New York, New York (1977), som gav Minnelli hennes mest kända signaturlåt. Hon uppträdde ibland i duett på scenen med Frank Sinatra, som spelade in en coverversion (till sitt album Trilogy: Past Present Future).
Minnelli gjorde färre filminspelningar från och med då, men hennes nästa film, Arthur (1981), där hon spelade rollen som Dudley Moores kärleksintresse, blev en stor succé. Hon återvände till filmen för Rent-A-Cop och Arthur 2: On the Rocks (båda 1988) och Stepping Out (1991), ett musikaliskt komediedrama. Senare medverkade hon i The Oh in Ohio 2006 som endast fick en begränsad lansering på biograferna.
TelevisionEdit
Under 1950-talet uppträdde Minnelli som barngäst i Art Linkletters show och sjöng och dansade med Gene Kelly i hans första tv-special 1959. Hon var gäststjärna i ett avsnitt av Ben Casey och var en frekvent gäst i tidens chattprogram, inklusive många framträdanden i program med Jack Paar, Merv Griffin, Mike Douglas, Joe Franklin, Dinah Shore och Johnny Carson som värdar. Under 1960-talet gjorde hon flera gästspel i Rowan & Martins Laugh-In samt andra varietéprogram som The Ed Sullivan Show, The Hollywood Palace och The Judy Garland Show.
In 1964 uppträdde hon som Minnie i sin första dramatiska tv-roll i avsnittet ”Nightingale for Sale” i Craig Stevens kortlivade serie Mr. Broadway.
I december 1992 sände American Public Television Liza Minnelli Live from Radio City Music Hall, producerad av Phil Ramone och Chris Giordano. Programmet fick sex Emmy-nomineringar och vann Emmy Award for Outstanding Individual Achievement in Music and Lyrics, som gick till Fred Ebb och John Kander.
Mycket senare i sin karriär gjorde Minnelli gästspel i program som Arrested Development, Law & Order: Criminal Intent och Drop Dead Diva. I Storbritannien uppträdde hon i programmen Ruby Wax, Graham Norton och Jonathan Ross, och i oktober 2006 deltog hon i en komisk sketch i Charlotte Churchs program och var med i Michael Parkinsons program.
I november 2009 sände American Public Television Liza’s at the Palace, inspelad från den 30 september till den 1 oktober 2009 i Las Vegas på MGM Grand’s Hollywood Theatre. De verkställande producenterna av inspelningen, Craig Zadan och Neil Meron, var tidigare involverade i 2005 års återutgivning av 1972 års Emmy- och Peabody Award-belönade Liza with a Z.
Senare karriärRedigera
Minnelli återvände till Broadway 1997 och tog över titelrollen i musikalen Victor/Victoria, i stället för Julie Andrews. I sin recension skrev New York Times kritiker Ben Brantley att ”hennes varje scenframträdande uppfattas som en seger för showbusinessens uthållighet över psykisk bräcklighet. Hon ber om kärlek så naket och allvarligt att det verkar rent ut sagt elakt att inte svara.”
Efter ett allvarligt fall av viral hjärninflammation år 2000 förutspådde läkarna att Minnelli skulle tillbringa resten av sitt liv i rullstol och kanske inte kunna tala igen. Men genom att dagligen ta sång- och danslektioner (särskilt med Sam Harris, Ron Lewis och Angela Bacari) lyckades hon återhämta sig. Hon medverkade i ett avsnitt av The Rosie O’Donnell Show den 19 september 2001, vilket var anmärkningsvärt eftersom det var Rosies första program tillbaka efter attackerna den 11 september. Trots att hon kort dessförinnan hade genomgått en röstoperation sjöng hon sin signaturlåt ”New York, New York” och fick en entusiastisk ovation. Hon återvände också till scenen 2001 när hon blev tillfrågad av sin mångåriga vän Michael Jackson att uppträda i Madison Square Garden i New York City där hon sjöng ”Never Never Land” och den tv-sända ”You Are Not Alone” vid konserten Michael Jackson: 30th Anniversary Special som producerades av den blivande maken David Gest. Minnelli berättade för journalister: ”Gest var så imponerad av Minnellis uthållighet och förmåga att överraska publiken att han producerade henne i Liza’s Back våren 2002, där hon uppträdde till strålande recensioner i London och New York City. Turnén innehöll en hyllning till hennes mor: efter att i åratal ha avböjt fansens böner om att hon skulle sjunga Garlands signaturlåt ”Over The Rainbow” avslutade hon första akten med den sista refrängen av sin mors hymn till en omedelbar ovation.
Från 2003 till 2005 var hon en återkommande karaktär i den Emmy Award-belönade tv-sitcomen Arrested Development som Lucille Austero (även känd som ”Lucille 2”), älskare till både den sexuellt och socialt obekväma Buster Bluth och Busters bror Gob. Minnelli uppträdde i rollen under seriens fjärde säsong 2013.
Den 14 december 2004 gjorde Minnelli sitt första framträdande i Storbritannien efter en lång frånvaro och uppträdde som en speciell gäst vid den årliga Royal Variety Performance. Föreställningen presenterades av BBC och besöktes av Charles, prins av Wales. Den spelades på London Coliseum, som firade både sitt hundraårsjubileum och teaterns återöppnande efter en omfattande fyraårig restaurering.
I september 2006 gjorde Minnelli ett gästspel i det långvariga dramat Law & Order: Criminal Intent i ”Masquerade”, ett avsnitt med Halloween-tema som sändes den 31 oktober 2006.
Minnelli avslutade också gästsång på My Chemical Romance’s konceptalbum The Black Parade från 2006, där hon porträtterade ”Mother War”, en mörk föreställning om huvudpersonens mamma i låten ”Mama”.
Minnelli återvände till Broadway i en ny solokonsert på Palace Theatre med titeln Liza’s at The Palace…! som pågick från den 3 december 2008 till den 4 januari 2009. I sin andra akt framförde hon en serie nummer skapade av Kay Thompson.
Minnelli var en karaktär i den australiensiska musikalen The Boy from Oz (en biografi om hennes första make) med Hugh Jackman i huvudrollen. I showens Broadwayproduktion porträtterades hon av Stephanie J. Block. I oktober 2009 turnerade Minnelli i Australien och medverkade i Australian Idol som mentor och gästdomare. Minnelli gjorde en cameo i Sex and the City 2 som släpptes i maj 2010, där hon coverade Beyoncés hit ”Single Ladies (Put a Ring on It)” och Cole Porters ”Ev’ry Time We Say Goodbye”. I december 2010 gjorde hon ett huvudrollsinnehav i The Apprentice.
Också 2010 släppte Minnelli ett album med ett antal amerikanska standards ”unplugged” tillsammans med sin mångåriga medarbetare Billy Stritch, där hon visade en sultanare och mjukare, mer tolkande sida av sitt artisteri. Låtarna sägs ha spelats in flera år tidigare och släpptes senare som albumet Confessions.
Den 14 juni 2012 var Minnelli huvudperson på Hampton Court Palace Festival. Den 9 maj 2014 hade Minnelli ett gästspel på Chers Dressed to Kill Tour i Brooklyn och framförde ”Girls Just Want to Have Fun” tillsammans med Cyndi Lauper och Rosie O’Donnell.