London är världens bästa stad

1942 åt Olaf Hambro, en affärsbankman från Old Etonian, ostron ensam i baren på Wiltons, Jermyn Street, när kyrkan i andra änden av gatan träffades direkt av en Luftwaffebomb och alla som befann sig där dödades. För Bessie Leal, som hade ägt Wiltons i 12 år, inklusive de mörkaste dagarna av Blitz, var detta droppen.

Mrs Leal vek ihop sin tehandduk och sitt förkläde och meddelade att hon omedelbart skulle stänga Wiltons. I baren avslutade Olaf Hambro sina ostron och krävde att få sin räkning, och begärde att kostnaden för att köpa restaurangen skulle läggas till i summan.

Olaf Hambro dog 1961, men än i dag äger familjen Hambro Wiltons, den bästa fisk- och skaldjurs- och viltrestaurangen i London – det vill säga i hela världen. När det gäller Bessie Leal är hennes öde efter att hon sålt Wiltons försvunnet i historiens dimmor. Men historien om hur Wiltons bytte ägare 1942 illustrerar perfekt Londons glans och skräck. För vissa är staden en farlig och svår plats som i slutändan inte är värd besväret, medan London för andra innebär möjligheter, spänning – livet självt. Ja, det kommer att finnas bomber. Londonborna har haft någon som försökt döda dem i nästan 100 år – först Luftwaffe, sedan IRA och nu islamiska terrorister. Men livet i London fortsätter.

I slutändan ställer London alla människor inför samma val. Får London dig att vilja vika ihop din kökshandduk och ditt förkläde och fly till förorten? Eller ska du äta upp dina ostron när bomberna exploderar och be dem sätta restaurangen på din räkning?

Många hoppar av. ”Missförhållandena är lika bekanta som gamla vänner”, suckar Janan Ganesh i Financial Times. ”Huspriser, ojämlikhet, utländska miljardärer med förhandlingsbar dygd, kommersialiseringen av grusiga kvarter, skövlingen av skyline, allt som har med bankväsendet att göra.” Han var inte sympatiskt inställd till de som lämnade London och hånade journalister som skrev plågsamma essäer om att bli Londonflyktingar. ”Skribenterna berättar om sina ångestfyllda beslut att lämna huvudstaden, som om skådespelet med medelålders föräldrar som lämnar en storstad är en nyhet.”

Och ändå känns det som om det finns en subtil skillnad i 2000-talets flykt från London. Det är inte längre bara det slitsamma tempot i livet som tvingar vissa att kasta in handduken. Det är den grymma regeln att om man vill bo i London nu måste man vara beredd att konkurrera med resten av planeten. För världen har kommit till London. Det känns som om alla vill bo här nu, från ryska oligarker till rumänska zigenare. De sover i Hyde Park och bygger palats vid Hyde Park Corner. När Londonborna kommer hem från Heathrow passerar vi genom exakt samma invandringskanal som medborgarna i 27 andra EU-länder. Och EU är bara början. Det är först under de senaste åren som man har hört kinesiska talas på Londons gator – inte Hongkong-kantonesiskan i Chinatown, utan riktig putonghua från fastlandet.

De kommer till London av många anledningar – på grund av den blomstrande svarta marknadsekonomin, på grund av de fantastiska privatskolorna, på grund av att fastigheter i London är världens reservkapital och på grund av att vi talar engelska.

Den största enskilda utvidgningen av Europeiska unionen ägde rum den 1 maj 2004, när tio nya nationer, de flesta av dem östeuropeiska, anslöt sig till EU. Endast ett fåtal medlemsstater tillät de nya EU-medborgarna att omedelbart arbeta utan restriktioner och Storbritannien var en av dem.

Men dessa ambitiösa, hårt arbetande unga östeuropéer var inte intresserade av att flytta till Luton eller Liverpool. I den största migrationsvågen i vårt lands historia kom de flesta av dem till London.

I befolkningshänseende rapporteras det allmänt att London är den sjätte största franska staden (270 000) och den näst största ungerska staden (200 000). Det finns 150 000 polacker, och ett decennium efter den stora EU-knallen har många av dem vuxit upp här. Dessa siffror är oändligt omtvistade, för sanningen är att ingen riktigt vet. Antalet är för stort för att räknas, invandringen är för episk och Londons magnetiska dragningskraft för stark för att kunna kvantifieras.

Men om man ska bo i London måste man ta sig an världen. Du måste konkurrera – och det spelar ingen roll om du är en self-made miljonär eller en skåpbilschaufför. De långvariga Londonborna som arbetar hårt konkurrerar nu med nykomlingar som arbetar sju dagar i veckan. Londonbor som flyger första klass tävlar plötsligt – om hus, skolplatser och restaurangbord – med människor som flyger i privatplan. I detta nya London finns det alltid någon som är rikare än du, det finns alltid någon som är beredd att arbeta hårdare än du, det finns alltid någon som vill ha det mycket mer än du. Det är åtminstone så London känns i dag.

Som världens obestridda huvudstad.

Detta nya London är inte för alla. I FT konstaterade Ganesh att den konservativa högern och den liberala vänstern hade gått samman i sitt hat mot det moderna London. ”Båda sidor ser staden som en scen för obunden individualism”, skrev han. ”När en konservativ bleknar inför massinvandringen och en socialdemokrat sjudar inför de kokoniserade megarika, tar de båda upp varianter av personlig frihet. Det finns inget konstigt eller skamligt i att vissa människor misslyckas – sociala förändringar med hög hastighet är inte för alla magar.”

I The Guardian skrev Rafael Behr ett avskedsbrev till London, fullt av bitter ånger. ”Londons storhet är transcendent”, skrev Behr, som var på väg till Brighton. ”Den ser bara New York som en rival, och Paris respekteras som en veteran i spelet som passerat sin bästa tid.” Men i slutändan – som i alla Londonkonversationer – återvände Behrs signatur till stadens stora ämne. Var ska vi bo? Det är Londons stora dilemma. ”Ultra-överflödet ger sin egen märkliga typ av förskjutning, som är påtaglig på platser som Chelsea och St John’s Wood, som alltid varit välbärgade men som brukade kännas tryggare invävda i platsens väv”, tillade han. ”Den förgyllda klassen är mer segregerad nu och tittar ut bakom tonat glas och säkerhetskodade grindar.”

Det som förändrades mest i London i slutet av förra seklet och i början av detta är att fastighetspriserna sköt genom ozonskiktet. Inflödet av de rika och superrika hade en dominoeffekt i varje hörn av staden. Efterfrågan på bostäder i London överstiger apokalyptiskt nog utbudet. Det genomsnittliga huset i London kostade 493 026 pund sommaren 2015, och fastighetsmäklaren Savills förutspår att priserna i centrala London kommer att öka med 26 procent fram till slutet av 2017. Om du inte klättrade upp på Londons fastighetsstege under 1900-talet så säger de smarta pengarna att du aldrig kommer att göra det.

Endera måste du hyra eller flytta till Hove.

Zoopla rapporterar att det nu finns nästan 250 000 fastighetsmiljonärer i London. Det finns 13 gator i London med hus som i genomsnitt är värda 10 miljoner pund eller mer. En av dem, Frognal Way, NW3, ligger två gator från mitt hem och det skrämmande är att det inte ser ut som mycket.

I Capital, hans spretiga Londonroman, föreslog John Lanchester att de skenande fastighetspriserna gör att Londonhemmen känns som om de har ett eget liv. ”Husen var nu som människor, och rika människor dessutom, imponerande, med egna behov som de inte var blyga för att få tillgodosedda”, skrev han. ”När husen hade blivit dyrare var det som om de hade fått liv och hade egna önskemål och behov. Vagnar från Berry Bros & Rudd kom med vin; det fanns två eller tre olika vagnar med hundpromenadörer; det fanns florister, Amazon-paket, personliga tränare, städare, rörmokare, yogalärare, och hela dagen, alla gick de fram till husen som böner och blev sedan uppslukade av dem….”

Detta nya London – fullt av blygsamma bostäder som är värda 1 miljon pund eller mer – är helt annorlunda än det London som många av oss minns från vår ungdom, det gamla smutsiga London med bostadsrätter, huskroppar och bostadsrätter – det London där det alltid fanns någonstans att bo. Det London är borta för alltid. Nu talar de som äger fastigheter i London inte om att flytta ut. De talar om att lösa in sina marker.

Lanchester skrev: ”Att ha ett hus på Pepys Road var som att vara på ett kasino där man garanterat skulle vara en vinnare. Om du redan bodde där var du rik. Om du ville flytta dit var du tvungen att vara rik.”

Det här var sant nog – men det får London att låta som en privat lekplats för utländska miljonärer snarare än en myllrande metropol där nio miljoner själar lever sitt liv. Och nykomlingarna var inte alla cyniska mattespridare som helt enkelt såg Londonfastigheter som den bästa investeringen i världen. Något hände med de rika ryssarna och kineserna som kom till London, och med de unga polackerna, ungrarna, fransmännen och italienarna.

Många blev förälskade i London. Och det finns mycket att älska.

En morgon i höstas, tidigt för en affärsfrukost på Ham Yard Hotel, klev jag från Piccadilly in på Royal Academys gård och vandrade in i en hallucinogen upplevelse, en sagoskog av monumentala döda träd. Det var en installation av Ai Weiwei, men det kändes som magi – den märkliga Londonmagin som smyger sig på en vid oväntade tillfällen, den magi som kan överraska en under en arbetsdag. ”Early rain and the pavement’s glistening”, sjöng Noël Coward, ”all Park Lane in a shimmering gown.”

Det får man inte i Brighton.

Det är detta som håller mitt hjärta fast vid London – stunderna av magi och mystik, platsens bestående romantik. För mig är det en dimmig morgon på Hampstead Heath och en trippel espresso på Bar Italia och att få två kostymer gjorda på Savile Row och Nash-byggnaderna som omger Regent’s Park, vita som snö i himlen. Och, ja, det är Dover-tunga och benstark Chablis på Wiltons, som fortfarande ägs av ättlingarna till den man som bad om att få restaurangen på sin räkning. Och mitt London är den stjärnklara Themsen och de två gigantiska kanonerna som står vakt utanför Imperial War Museum, och Highgate cemetery och vår ständigt föränderliga skyline, som nu genomborras av den svindlande Shard.

Allt de säger om London är sant. För att leva här måste man ta sig an alla som kommer. Vad de en gång sjöng om New York är faktiskt sannare om London i dag – om du kan klara dig här så kan du klara dig var som helst.

Men strö min aska på Hampstead Heath. Låt mitt stoft blåsa över de gröna fälten för evigt, må det bäras av vinden från badsjöarna till Kenwood House och Parliament Hill. Det kommer att ta allt du har, denna stad, denna världshuvudstad, detta universums centrum, men London kommer att vara värt det.

Love it or leave it.

Originellt publicerat i januari 2016. Följ Tony Parsons på Twitter: Följ Tony Parsons på Twitter: @TonyParsonsUK