Månaden för svart historia: 11 låtar som rör dig aka The Protest Playlist

För att fira Black History Month, här är 11 låtar som förkroppsligar den svarta erfarenheten.

1. Billie Holiday – ”Strange Fruit”

Detta är inte en sång för att få igång festen, men den här listan skulle vara en icke-start utan Strange Fruit. Det är en av de mest kraftfulla låtarna som någonsin har skrivits. Det finns otaliga versioner, men Holidays är den mest transcendenta. Textens saklighet understryks av en spöklik sång som beskriver kropparna av tusentals lynchoffer över hela Amerika, ”en märklig och bitter gröda”. Den har beskrivits som ”en krigsförklaring” och ”början på medborgarrättsrörelsen” och har kommit att symbolisera brutaliteten i den våldsamma era som den beskriver.

2. Sam Cooke – ”A Change is Gonna Come”

Som en av de få svarta artisterna på den tiden med tvärkulturell attraktionskraft var Cooke en i stort sett opolitisk person, och han var rädd för att alienera sin vita fanbas genom att politisera sin musik. En incident 1963 förändrade detta, när Cooke och hans fru nekades ett rum på ett hotell för vita, och sedan arresterades för ”störande av freden” när de klagade. Cooke ska ha blivit inspirerad av att höra Bob Dylans ”Blowing in the Wind” och blev så imponerad av ”det faktum att en vit pojke hade skrivit den att han nästan skämdes över att inte ha skrivit något liknande själv”. Låten har en balans mellan dyster och hoppfull och utgjorde ett soundtrack till den pågående medborgarrättskampen och Selma-marscherna.

3. Nina Simone – ”Four Women”

Detta berättar historien om fyra svarta kvinnor: Tant Sarah, som är ”strong enough to take the pain”, är din starka svarta kvinna. Den blandade Saffronia lever ”mellan två världar” – ”min far var rik och vit / han tvingade min mor sent en natt”. Sweet Thing är den sexualiserade svarta arketypen – ”vems lilla flicka är jag / någon som har pengar att köpa” – som lyckas bli accepterad för att hennes ”hår är fint”. Slutligen finns den arga svarta kvinnan: ”Jag är fruktansvärt bitter nuförtiden / eftersom mina föräldrar var slavar”. Vi hör hennes namn när Simone skriker ”My name is Peaches”. Den tolkades som rasistisk för att den förstärkte stereotyper och förbjöds från vissa radiostationer, men den lyfter fram för att undergräva det sätt på vilket svarta kvinnor är indelade i fack och förväntas existera inom vissa kategorier.

4. Marvin Gaye – ”Inner City Blues (Make Me Wanna Holler)”

What’s Going On, Gayes konceptalbum, innehåller nio sammanlänkade spår som berättar historien om en Vietnamkrigsveteran som återvänder men bara möts av orättvisor och hat. Titellåten får uppmärksamhet, men det är det storslagna sista spåret som verkligen träffar, som skildrar dysterheten och känslan av förtvivlan i de amerikanska innerstäderna, och den känslomässiga kostnad som denna hopplöshet har för samhällena i dem. När Gaye ringde till Motown-chefen Berry Gordy för att berätta om den politiska inriktningen på sitt nya album ska Gordy ha svarat: ”Marvin, varför vill du förstöra din karriär?”

5. Fela Kuti – ’Zombie’

https://www.youtube.com/watch?v=Qj5x6pbJMyU

Den nigerianska afrobeatpionjären Fela Kuti skapade en spektakulär blandning med denna protestsång och rena banger – ett våldsamt angrepp på den nigerianska militären och det tanklösa sätt på vilket den följde order på den tiden: ”Lystring! Snabb marsch! Långsam marsch! Gå och döda! Gå och dö!” Den nigerianska regeringen tog inte detta väl emot och inledde en attack mot Fela’s hus, brände det ner till grunden, våldtog hans ”fruar” och kastade hans mor Funmilayo i trappan och dödade henne. Ja, verkligen. Zombies betydelse som både partistartare och politiskt uttalande inom Nigeria kan inte överskattas.

6. NWA – ”Fuck tha Police”

https://www.youtube.com/watch?v=9jOqOlETcRU

”Fuck tha Police” beskrivs ofta artigt som ”kontroversiell”; så ”kontroversiell” att FBI skrev ett strängt brev till N*ggas with Attitude – även om det är oklart vilken typ av svar de förväntade sig – och uttryckte sin bestörtning över deras felaktiga representation av brottsbekämpning. Det var en av de första skivorna med etiketten ”Parental Advisory”, som varnade förortens Amerika för de potentiella gangsta-skräcken som väntade deras barn när de tryckte på play på sin Walkman. Denna motreaktion mot rasprofilering och polisbrutalitet är lika deprimerande relevant idag som den var då

7./8. Tupac – ”Brenda’s Got a Baby” / ”Keep Ya Head Up”

Dessa låtar är kärleksbrev till svarta kvinnor. ”Keep Ya Head Up” är tillägnad Latasha Harlins, en svart 15-åring som sköts i huvudet av en butiksinnehavare som anklagade henne för snatteri (hon frikändes senare från mord). Brenda’s Got a Baby” beskriver konsekvenserna av tonårsgraviditeter och de fattigdomsspiraler som omger dem, och kritiserar både barnets far och regeringen för deras passivitet. Det är ganska sorgligt att undra vad Tupac skulle ha gjort om han inte hade dödats, men dessa låtar är hans arv.

9. Kendrick Lamar – ”Alright”

Kendricks ”Alright” har kommit att representera Black Lives Matter-rörelsen. Den häpnadsväckande liveversionen vid VMAs använder både slavbilder och fängslade svarta män i kedjor för att visa kopplingen mellan tidigare och nuvarande förtryck. Det är ett upprop i motsats till en protest – ett erkännande av den orättvisa och det förtryck som människor utsätts för, men en låt som tröstar i sin hoppfullhet.

10. Solange – ”Don’t Touch My Hair”

I den första singeln från A Seat at the Table beskriver Solange en situation som många av oss känner till alltför väl. Det är en dissektion av hur svarta drag tolkas som utställningsföremål och förvrängs som skådespel av samhället, och därmed berövas sin mänsklighet. Hon försöker tillhandahålla en mall för att få hårrörarna att snällt backa undan. Beskrivning av skrivprocessen: ”Jag såg eller hörde en annan berättelse om en ung svart person i Amerika som fick sitt liv borttaget från sig, som fick sin frihet borttagen. Det skulle ge mig bränsle för att gå tillbaka och återkomma … och inte vara rädd för att föra samtalet”.

11. Sounds of Blackness – ”Optimistic”

För att påminna oss om att den bästa protesten ibland är att leva sitt bästa liv. Och även för att det är så bra.