Medicinska upptäckter

Under de tidigaste dagarna av den medicinska professionen fanns det ingen apparat för att mäta en patients kroppstemperatur. Bedömningen av patientens kroppstemperatur var helt beroende av läkarens personliga observationsmetoder. Det var inte förrän i slutet av 1500-talet som vetenskapsmännen utvecklade ett instrument som kunde upptäcka förändringar i lufttemperaturen. Det var många år senare som en medicinsk thennometer konstruerades.

Galileos termometer

De första termometrarna skapades för att mäta förändringar i lufttemperaturen. Den mest kända av dessa uppfanns av Galileo (1564-1642) år 1592. Den kallades lufttermoskop (eller lufttermometer) och bestod av ett långt glasrör med en bred glödlampa i ena änden. När röret först värmdes upp expanderade luften i röret och en del av den trycktes ut på ett naturligt sätt. Medan röret fortfarande var varmt placerades den öppna änden av röret i en kolv med vatten. När röret svalnade drog den varma luften ihop sig och drog in vatten i röret. När systemet med rör och vatten hade nått ett balanserat tillstånd skulle varje förändring i lufttemperaturen leda till att vattennivån i röret steg eller sjönk.

Det fanns två stora hinder för att lufttermoskopet skulle accepteras. För det första gjorde rörens varierande storlek det mycket svårt att gradera apparaten och därmed fastställa en gradskala. För det andra upptäckte man snart att lufttermoskopet var opålitligt. Det gav mycket varierande värden för till synes identiska temperaturer.

På 1660-talet insåg man att det öppna systemet skulle reagera på såväl lufttryck som temperatur. Detta innebar att instrumentet per-formerade som en barometer såväl som en lufttermometer. Denna insikt kom flera år efter att en lösning hittats 1654 av hertig Ferdinand II av Toscana. Hertigen konstruerade en förseglad termometer med vätska i glas som inte varierade med förändringar i lufttrycket. Genom att koppla ihop denna nya termometer med graderingar som den italienske läkaren Santorio Santorre utarbetat 1612 var anordningen färdig.

Perfektionering av konstruktionen

Europeiska forskare började snabbt arbeta för att förbättra termometerns konstruktion. En av de frågor som togs upp var behovet av ett instrument som kunde färdas till sjöss. Detta berodde på att vanliga vätsketermometrar blev opålitliga på grund av fartygets gungande rörelser. År 1695 konstruerade den franske fysikern Guillaume Amontons en termometer som bestod av ett rör fyllt med komprimerad luft och täckt med ett lager kvicksilver. När temperaturen ökade expanderade luften, vilket fick kvicksilvernivån att stiga. Omvänt skulle kvicksilvret sjunka när temperaturen sjönk. En annan fransman, Rene de Reaumur (1683-1757), försökte förbättra Amontons konstruktion genom att ersätta systemet med luft och kvicksilver med en blandning av alkohol och vatten. Reaumurs termometer var anmärkningsvärd eftersom han utarbetade en temperaturskala på 80 grader baserad på vattnets fryspunkt och kokpunkt. Det var dessa punkter som skulle komma att ligga till grund för de mer allmänt accepterade skalorna Celsius och Fahrenheit.

Standardiserad temperatur

Vid sekelskiftet 1700 var den viktigaste frågan för vetenskapsmän och instrumenttillverkare bristen på en standardiserad temperaturskala. Eftersom nivån på tekniken för glasblåsning var för dålig för att man skulle kunna tillverka identiska termometerrör, var varje forskares temperaturskala annorlunda. År 1717 lanserade den nederländska instrumentmakaren Daniel Fahrenheit en serie kvicksilverfyllda termometrar med nästan identiska proportioner. Genom att använda kvicksilver i mycket tunna rör kunde han gradera skalan i många grader. Han använde vattnets kokpunkt (212 grader) och fryspunkt (32 grader) som referenspunkter. Fahrenheit utvecklade den första skalan som accepterades som en världsomfattande standard.

Favenheitskalan åtnjöt global popularitet i många år, tills Anders Celsius införde 100-gradersskalan 1746. Flera forskare hade försökt popularisera en 100-gradersskala, men Celsius var den förste som också använde vattnets fryspunkt och kokpunkt som 0- och 100-gradersmarkeringar. Ursprungligen placerade Celsius fryspunkten vid 100 grader och kokpunkten vid 0 grader. Detta ändrades 1747, då Celsiusskalan (som betyder ”500 steg”) började öka i popularitet. År 1946 antogs Celsiusskalan av större delen av världen som den officiella temperaturskalan.

Den medicinska termometern

Den mest välkända termometern är förmodligen den som finns på en läkares kontor, eller den ”kliniska termometern”. Den kliniska termometern uppfanns 1866 av Sir Thomas Clifford Allbutt, en engelsk läkare. De viktiga egenskaperna hos denna termometer var att den var relativt kort, vanligtvis inte längre än 15 cm, och att den reagerade snabbt på patientens temperatur. Tidigare instrument behövde nästan 20 minuter för att få en korrekt avläsning, medan Allbuts termometer kunde nå jämvikt på mindre än fem minuter. Detta gjorde det lättare för läkare att följa feberförloppet, eftersom temperaturen kunde tas snabbare och oftare.

Moderna termometrar finns i många olika varianter. Nya termometrar håller på att utformas som kan läsa av patientens temperatur med hjälp av infraröd teknik. Dessa apparater kan bestämma en persons temperatur på ungefär en minut och tar avläsningen från insidan av örat i stället för från munnen.