Melissa Etheridge
1982-1992: Redigera
Etheridge upptäcktes på Vermie’s, en bar i Pasadena, Kalifornien. Hon hade fått några vänner i ett damfotbollslag, och dessa nya vänner kom för att se henne spela. En av kvinnorna var Karla Leopold, vars man Bill Leopold var manager i musikbranschen. Karla övertalade Bill att se Etheridge uppträda live. Han blev imponerad och blev en central del av Etheridges karriär. Detta, utöver hennes spelningar på lesbiska barer runt om i Los Angeles, ledde till att hon upptäcktes av Island Records chef Chris Blackwell. Hon skrev på ett förlagskontrakt för att skriva låtar till bland annat filmen Weeds från 1986.
Efter ett outgivet första försök som avvisades av Island Records eftersom det var för polerat och glänsande, färdigställde hon sin avskalade, självbetitlade debut på bara fyra dagar. Hennes eponyma debutalbum Melissa Etheridge (1988) blev en undergroundhit, och singeln ”Bring Me Some Water” gick bra på radio och nominerades till en Grammy Award.
Vid tiden för albumets utgivning var det inte allmänt känt att Etheridge var lesbisk. När hon var på väg för att marknadsföra albumet gjorde hon en paus i Memphis, Tennessee, för att bli intervjuad för det syndikerade radioprogrammet Pulsebeat-Voice of the Heartland och förklarade intensiteten i sin musik genom att säga: ”Folk tror att jag är väldigt ledsen – eller väldigt arg. Men mina låtar är skrivna om de konflikter jag har… Jag har ingen ilska mot någon annan.” Hon bjöd in radiosyndikatsproducenten att delta i hennes konsert samma kväll. Han gjorde det och blev förvånad över att han var en av de få männen som var närvarande.
Etheridges andra album, Brave and Crazy, släpptes 1989. Brave and Crazy följde samma musikaliska formel som hennes eponymous debut; det fick också en Grammy-nominering. Albumet nådde en toppnotering på plats 22 på Billboardlistan (lika mycket som hennes första album). Etheridge gav sig sedan ut på vägarna, precis som en av hennes musikaliska influenser, Bruce Springsteen, och byggde upp en lojal fanskara.
1992 släppte Etheridge sitt tredje album, Never Enough. I likhet med hennes tidigare två album nådde Never Enough inte toppen av listorna med en toppnotering på plats 21, men gav Etheridge sin första Grammy för bästa rockvokal, kvinna, för singeln ”Ain’t It Heavy”. Never Enough ansågs vara ett mer personligt och moget album från Etheridge vid den tiden. Med rykten som cirkulerade kring hennes sexualitet (Etheridge var ännu inte utlämnad vid denna tidpunkt) verkade albumet oavsiktligt ta upp dessa rykten.
År 1992 inrättade Etheridge ett stipendium för scenkonst vid Leavenworth High School för att hedra sin nyligen avlidne far. Enligt Etheridge köpte hennes far hennes första gitarr och ”följde med mig till barer i området när jag spelade eftersom jag var minderårig”.
1993-1995: Yes I AmEdit
I januari 1993 kom Etheridge ut offentligt som lesbisk. Den 21 september 1993 släppte hon Yes I Am, som blev hennes mainstreamgenombrottsalbum. Yes I Am, som samproducerades med Hugh Padgham, låg 138 veckor på Billboard 200-listan och nådde en toppnotering på plats 15. Albumet hade två stora hits: ”Come to My Window” och hennes enda topp 10-singel på Billboard, ”I’m the Only One”, som också hamnade på första plats på Billboards Adult Contemporary-lista. Yes I Am fick en RIAA-certifiering på 6× platina.
Etheridge fick sin andra Grammy för bästa rockvokal, kvinnlig för sin singel ”Come to My Window”, baserad på en oroväckande scen i Pavarotti-filmen ”Yes, Giorgio”. Hon fick också ytterligare två nomineringar i kategorin bästa rocklåt för ”I’m the Only One” och ”Come to My Window”, men förlorade mot Bruce Springsteens ”Streets of Philadelphia”.
1993 bojkottade Etheridge spelningar i Colorado på grund av antagandet av ändringsförslag 2.
Och 1994 hedrades hon av VH-1 för sitt arbete med aidsorganisationen L.A. Shanti. Under det tv-sända tillfället markerade hon framträdandet med ett framträdande av ”I’m the Only One” och en duett med Sammy Hagar som täcker Rolling Stones låt ”Honky Tonk Woman.”
Albumets femte singel, ”If I Wanted To”, debuterade i februari 1995 på Billboard Hot 100 på plats nummer 1 på listan. 25, den högsta debuten för en singel 1995.
Succén med Yes I Am bidrog till att öka försäljningen av Etheridges tidigare album. År 1995 fick Melissa Etheridge en RIAA-certifiering på 2× platina, medan Never Enough fick en RIAA-certifiering på platina.
Etheridges uppföljare till Yes I Am var den måttligt framgångsrika Your Little Secret (1995). Albumet mottogs inte lika väl av kritikerna som Etheridges tidigare inspelningar. Med en huvudsingel med samma namn är Your Little Secret det högst rankade albumet i Etheridges karriär, då det nådde plats 6 på Billboards albumlista; albumet låg dock bara 41 veckor på listan. Albumet producerade två topp 40-singlar ”I Want to Come Over” (Billboard #22, RPM #1) och ”Nowhere to Go” (Billboard #40) och fick en RIAA-certifiering på 2× platina.
1996-2003: Efter sitt genombrottRedigera
År 1996 vann Etheridge en ASCAP Songwriter of the Year-utmärkelse. Hon tog också en längre paus från musikbranschen för att koncentrera sig på sin familj när hennes två första barn Bailey (1997) och Beckett (1998) föddes. Hon spelade också in ”Sin Tener A Donde Ir (Nowhere to Go)” för aids-bidragsplattan Silencio=Muerte: Red Hot + Latin som producerades av Red Hot Organization.
Etheridge återvände till musiklistorna med släppet av Breakdown i oktober 1999. Breakdown nådde en toppnotering på plats 12 på Billboardlistan och låg 18 veckor på listorna. Trots detta var Breakdown det enda albumet i Etheridges karriär som nominerades till en Grammy Award för bästa rockalbum (han förlorade mot Santanas Supernatural). Dessutom var hennes singel ”Angels Would Fall” nominerad i två kategorier: Ethertherungs singel ”Best Rock Vocal Performance, Female” (förlorade mot Sheryl Crow) och ”Best Rock Song” (förlorade mot Red Hot Chili Peppers) år 2000. Ett år senare nominerades en annan singel från albumet – ”Enough of Me” – för bästa kvinnliga rocksång (även den förlorade mot Sheryl Crow). Albumet blev guldcertifierat av RIAA.
Året 2001 släpptes Skin, ett album som hon beskrev som ”det närmaste jag någonsin kommit att spela in ett konceptalbum”. Det har en början, en mitt och ett slut. Det är en resa”. Skin fick överlag positiva recensioner och Metacritic gav albumet 73/100 från 9 recensioner. Skin spelades in efter att hon brutit upp med sin partner Julie Cypher och beskrevs som ” en hårresande, tydligt självbiografisk dissektion av ett förfallet förhållande”. Trots positiva recensioner sålde Skin mindre än 500 000 exemplar. På Billboardlistan nådde den en toppnotering på plats 9 men försvann från topp 200 efter bara 12 veckor. Singeln ”I Want to Be in Love” nominerades till priset för bästa kvinnliga rocksång (förlorade till Lucinda Williams). Videoklippet till denna låt hade Jennifer Aniston i huvudrollen.
2002 släppte Etheridge en självbiografi med titeln ”The Truth Is: My Life in Love and Music.”
2004-2008: Lucky, cancerdiagnos, Oscars och The AwakeningEdit
Etheridge inledde 2004 med att släppa sitt åttonde album Lucky den 10 februari. Etheridge var nu i ett nytt förhållande med skådespelerskan Tammy Lynn Michaels, som hon hade börjat dejta 2001. Lucky presterade på liknande sätt som Skin, sålde mindre än 500 000 exemplar, nådde en toppnotering på Billboardlistan på plats 15 och låg 13 veckor på listan. Det gav också en Grammy-nominering för Etheridge’s cover av Greenwheel-låten ”Breathe” för Grammy Award för bästa rockvokal, solo (förlorade mot Bruce Springsteen).
I oktober 2004 fick Etheridge diagnosen bröstcancer. Vid Grammy Awards 2005 (samma ceremoni som ”Breathe” nominerades till) återvände hon till scenen och framförde, trots att hon var skallig på grund av kemoterapi, en hyllning till Janis Joplin med låten ”Piece of My Heart”. Etheridges framträdande hyllades i en sång i India Aries ”I Am Not My Hair”.
Den 10 september 2005 deltog Etheridge i ReAct Now: Music & Relief, en telethon till stöd för offren för orkanen Katrina. ReAct Now, som är en del av en pågående satsning från MTV, VH1 och CMT, syftar till att samla in pengar till amerikanska Röda korset, Frälsningsarmén och America’s Second Harvest. Etheridge presenterade en ny låt som är speciellt skriven för tillfället och som heter ”Four Days”. A cappella-låten innehöll teman och bilder som fanns på nyheterna under efterdyningarna av orkanen. Andra välgörenhetsorganisationer som hon stöder är The Dream Foundation och Love Our Children USA.
I november 2005 framträdde Etheridge i The Tonight Show with Jay Leno för att framföra sin låt ”I Run for Life”.
Etheridge skrev ”I Need to Wake Up” till filmdokumentären En obekväm sanning, som vann en Oscar för bästa originallåt 2006. Låten släpptes endast på den förstärkta versionen av hennes greatest hits-album The Road Less Traveled.
Etheridge var också domare för det femte årliga Independent Music Awards för att stödja oberoende artisters karriärer.
I augusti 2006 producerade och sjöng Melissa också sångspåren på soundtracket till Brother Bear 2, bland annat i samarbete med Josh Kelley.
Den 7 juli 2007 uppträdde Etheridge på Giants Stadium i samband med den amerikanska delen av Live Earth. Etheridge framförde låtarna ”Imagine That” och ”What Happens Tomorrow” från The Awakening, hennes tionde album som släpptes den 25 september 2007, samt låten ”I Need To Wake Up” innan hon presenterade Al Gore. Den 11 december 2007 uppträdde hon vid konserten för Nobels fredspris i Oslo, Norge, tillsammans med en rad olika artister, en konsert som direktsändes till över 100 länder. Dessutom uppträdde hon vid USA:s demokratiska nationalkonvent 2008 den 27 augusti 2008.
2009-2015: Fearless Love, 4th Street Feeling och This Is M.E.Edit
Etheridge medverkade i UniGlobe Entertainments dokumentärfilm om bröstcancer med titeln 1 a Minute som släpptes 2010.
Etheridge spelade rollen som St Jimmy i Green Days succémusikal på Broadway, American Idiot, från den 1-6 februari 2011.
Etheridge framförde sin nya låt ”Uprising of Love” i 2013-2014 års nyårsfirande på Times Square i New York tillsammans med en tolkning av John Lennons ”Imagine” innan bollen föll. Singeln släpptes på iTunes den 28 januari 2014.
Under 2014 var hon en av artisterna vid öppningsceremonierna av WorldPride i Toronto, Ontario, Kanada, tillsammans med Tom Robinson, Deborah Cox och Steve Grand.
Den 1 juli 2014 släppte hon ”Take My Number”, den första singeln från sitt 13:e studioalbum This Is M.E.. Omslaget till albumet är en mosaik som innehåller bilder som skickats in av fans. Melissa förklarar albumomslaget på sin officiella hemsida: ”Eftersom mina fans är en så stor del av MIG, och jag skulle inte vara MIG utan er, tog jag bilder som skickats in av mina fans och förvandlade dem till mitt albumomslag.” Albumet släpptes den 30 september 2014.
Den 9 juni 2015 släppte hon ett livealbum med titeln: A Little Bit of Me: Live in L.A.. Det spelades in vid den avslutande spelningen av den amerikanska delen av hennes This Is M.E. Tour den 12 december 2014 på Orpheum Theater i centrala Los Angeles.
2016-närvarande: Memphis Rock and Soul och The Medicine ShowRedigera
Den 6 oktober 2016 släppte Etheridge sitt trettonde studioalbum med titeln Memphis Rock and Soul, ett coveralbum som består av bluespår som ursprungligen spelats in av blueslegender som Otis Redding, William Bell och Staples Singers.
Den 12 april 2019 släppte Etheridge ett nytt album med titeln The Medicine Show. Den första singeln från albumet hette ”Faded by Design”.